Det har varit Nobelprisvecka och bruset har varit stundtals öronbedövande. Nu är det söndag och jag tänker ” lugn och ro” och tid att läsa, minnas, begrunda. Jag plockar fram ett par av Eyvind Johnsons böcker ur hyllorna - god litteratur kan läsas om (flera gånger).
” Han lämnade henne bakom sig- den åldrande kvinnan som tagit hand om hans barndom. Hon hade nyss följt honom en bit på väg för att ännu några minuter få vara hos honom, och hon hade kanske hoppet kvar, att han skulle ändra sig och stanna och låta allt bli som förut. Tårarna rann nerför hennes ansikte. Hon lyfte det randiga förklädet och dolde de blånande kinderna och den nariga näsan. Han stirrade på hennes runda, sprickiga händer och tänkte, men utan att det skälvde till inom honom: att händerna rört vid honom ofta. En gång hade de strukit honom på kinden, det var för några år sedan, två år sedan, medan han var bara elva år gammal. Och någon gång hade de slagit honom. Han mindes inte varför, ville inte minnas det. Han kände heller ingen bitterhet. Men han tänkte: Om jag stannar så kanske hon rör vid mej den här gången. Vid mitt ansikte. I samma stund kom det för honom, att det egentligen var det enda underliga han upplevt.”
Hämtat från inledningen av ”Nu var det 1914” av Eyvind Johnson. Nobelpristagare i litteratur år 1974.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar