Jag är mycket tacksam mot min far som lät binda cirka tio årgångar av ”All världens berättare” som han hade sparat genom åren. Nu pryder banden en av mina bokhyllor och alltid kan man hitta något läsvärt bland sidorna. I juninumret från 1945 hittar jag ” Skeppsbrottet” av Georges Duhamel, en berättelse om girighet, habegär och mänsklig hänsynslöshet. Ett skeppsbrott är den utlösande faktorn och det hela blir till en tragikomisk historia ( mest tragisk). När skeppet förliser spolas en stor del av lasten (sardiner på burk) i land och det gäller att knipa käft och plocka åt sig. Människan är ett ynkligt djur vilket Duhamel visar på några få sidor. Jag läser också författarintroduktionen:” Georges Duhamel är en livlig, rundhyllt herre, klädd i löst sittande gångkläder med skjortan öppen i halsen, alltid gestikulerande, alltid pratande, med ett hejdlöst, välmodulerat målföre, aldrig stilla en sekund.— Hans människovänlighet blev en legend redan under förra kriget, då han arbetade som kirurg vid ett frontlasarett och skrev ett par böcker, genomlysta av det lidande han bevittnat.”
I svensk översättning finns bland annat romanen ”Salavins historia” men den måste inhandlas antikvariskt. I hemlandet, Frankrike, ger man ut en del av Duhamels böcker på nytt. ” Familjen Pasquiers krönika” skulle jag gärna vilja läsa och den lär aldrig bli översatt till svenska så det får bli en match med originalspråket.
Som en liten knorr på det hela får man veta att Duhamel avskydde bilar, telefoner, sopnedkast och konjunktionen ’men’ som han gjorde sitt bästa att utrota.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar