tisdag 15 oktober 2019

En resa med Paris-Kölnexpressen

Folkräkningen i Betlehem. Pieter Breughel d. ä. (1566).

” Nu rullar expressen Paris-Köln med jämn fart ut över det vinterliga Brabant; det är en söndagseftermiddag i december. Under en himmel av kokande sodalut har dagsljuset stannat kvar i en tunn, syregul stripa, längs frostiga åkrar stå banans telegrafgalgar höga, lutande och sotsvarta, det är bara några halmgula grästottar här och var och det oljebruna, brända bandet mellan skenorna, på singel och syllar, som en smula livar upp i det svarta och grå. Den julstämning de framkalla och färgerna där ute i Pieter Breughels eget land leda tankarna på hans tavla i Antwerpen mörka museum: ”De Volkopstelling te Betlehem”.
Så skriver Adolf Hallman. Året var 1931-32 och han var på väg hem till Skandinavien. I samma kupé  sitter ett ” litet bylte av silke och brokader” omhöljt av doft av parfym och med ett par välformade ben.
Adolf Hallman känner igen kvinnan som är den kända artisten Mistinguett. Hon är inte längre ung och i kupéns ljus avslöjas tidens frätande tand obönhörligt. ”Sic transit gloria mundi” och Hallmans betraktelse är sorglig och också snudd på elak. En av många fängslande berättelser i boken ”Mest om Paris”.


En ung Mistinguett förevigad av Nadar år 1900.

3 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

kul att åka tåg i läsfåtöljen

Ingrid sa...

Och mycket praktiskt,, Hannele.

Ivo Holmqvist sa...

Om Adolf Hallman finns mycket att säga, och skriva. Den alltid lika intressante Torsten Kälvemark som inte längre finns bland oss skrev en gång på sin bloggsida Tidens tecken att han läst några av Hallmans böcker på flyget ner till Frankrike. Min kommentar till hans notis kan upprepas, fast det är åtta år sedan jag skrev den (och antikvariatet jag nämner inledningsvis inte längre håller till i Strängnäs - det finns som tidigare i Stockholm, och under sommaren i Borrby på Österlen).

-----

För någon vecka sedan tittade jag inom Hundörat, den lika kunnige som trevlige Peter Bodéns förträffliga antikvariat i Strängnäs, och fick veta att inte bara Jolos utan också Adolf Hallmans böcker numera är fullständigt ute, efter att tidigare ha varit eftersökta. Därmed är det läge att skaffa sig den senares vackra Parisböcker ”På Boulevard Europa” (1929, ”med teckningar av författaren och text av tecknaren” som han påstod i den självironiska undertiteln), ”Paris under fyra årstider” (1930) och ”Express till och från Paris”.(1932). När jag köpte dem för femtio år sedan var de dyra, men kanske inte längre. Hursomhelst har de stått sig bra, liksom hans senare böcker om Köpenhamn och New York. Under senare år bodde denne kosmopolit som efter många utlandsår inte kände sig särskilt hemma med det svenska i Rom. När jag var där på julen 1965 tänkte jag söka upp honom i hans ateljé men avstod dumt nog att besvära honom, han hade nog uppskattat ett besök av en gymnasist som beundrade både hans teckningar och text. Tre år senare när han avlidit gjorde jag ett försök att sammanställa hans bibliografi som trycktes i Bokvännen det året.

-----

I ett senare nummer av Bokvännen lät jag trycka Hallmans korrespondens med Henning Berger, med kommentarer: "Nej, jag passar inte inte i det här landet" - båda kände sig mera hemma utomlands.

Ivo Holmqvist