Den svenska översättningen av en del av Konstantin Paustovskijs självbiografi ” Mot en okänd tid” skildrar den ryska revolutionen och det åtföljande inbördeskrigets fasansfulla år. Paustovskij befann sig mitt i händelsernas centrum och han träffade många av den tidens kända aktörer. Moskva och Kiev var hans knutpunkter och Paustovskijs minnen är förutom en nyttig historielektion också ett vittnesbörd över ett stort mänskligt lidande. I allt detta kom Paustovskij att välja sin egen väg - litteraturens och skrivandets. År 1965 blev han nominerad till Nobelpriset men... det gick till Sjolochov i stället. Beklagligtvis, kan man tycka så här i efterhand. Om vägen in i litteraturens värld skriver Paustovskij så här: ” Jag tänkte att litteraturen , den var en gåva sänd till oss från en avlägsen och värdefull framtid, och att drömmen om världens fullkomning och harmoni och om kärlekens odödlighet flyter samman i den, århundrade efter århundrade, trots att den blir till och dör varje dag. Alldeles som det dämpade suset i en snäcka väcker en önskan hos oss att se de oändliga och stilla vattnen blåna i morgonens dis och skapar en längtan efter de lätta silverskimrande moln som blir till i de fuktiga skogarna och förlänar våra ögon glans, efter en evig sommar, ett barns klangfulla stämma, efter världens djupa stillhet- meditationens följeslagare- så förhöll det sig också med litteraturen. Tack vare någon underjordisk, avlägsen och samtidigt mycket nära klang för den oss närmare våra tankars, handlingars och känslors gyllene tidsålder.”(översättning Karin de Laval).
2 kommentarer:
intressant, och så vackra omslag!
Fina böcker - både ut- och invändigt.
Skicka en kommentar