Victoria Benedictsson (1850-1888) tvingades underkuva sig så gott som hela sitt liv. Som ung flicka längtade hon efter att få utbilda sig till konstnär (hon hade stora talanger i teckning och målning) men församlingsprästen tyckte att hon hellre skulle stanna hemma och hedra sin fader och sin moder som budordet dikterar. I stället blev Victoria bortgift vid 21 års ålder med postmästaren i Hörby (han var mer än dubbelt så gammal och änkling med flera vuxna barn). Livet i Hörby var kvävande trist för denna kulturtörstande kvinna och man kan följa hennes frustrationer över tillvaron i de dagböcker hon skrev mellan 1876 och 1888. Birgitta och Bert Åkesson har lagt ner ett stort och gediget arbete på att redigera allt och boken ovan är rikligt försedd med noter och med en mängd mycket fina foton och även målningar.
Här några rader från den 19 mars 1878."Lyckliga stunder med Shakespeare och stickstrumpan. Hur litet och dock hur mycket fordras för att göra mig lycklig! Värme och ljus. Bref från Margrethe angående en blifvande resetur till Stockholm och Norige. Den snälle far sa ja. Profkort."
3 kommentarer:
dagböcker är intressant läsning
Benedictsson är en författare som lätt "försvinner i mängden" trots sitt fina författarskap (bland annat. Så bra att du ger henne plats!
Hannele: Dagblcker är ofta både spännande och givande läsning.
Bokstund: Benedictsson kan kanske inte kallas för en bortglömd författare men, som du säger, hon tenderar att " överröstas".
Skicka en kommentar