Fotot är lånat.
Året är 1927.
Lilly har kommit till den lilla byn Thyregod nära Vejle som ung, nyutbildad lärarinna. Nu är hon cirka 50 år gammal och hennes man, Vigand, ligger för döden på ett sjukhus. Vigand har varit provinsialläkare och hans och Lillys äktenskap har inte direkt präglats av värme och innerliga känslor Lilly anförtror sig nu åt den dagbok som hon började skriva redan år 1904 och som hon alldeles nyligen har letat fram i en byrålåda.
"Mellem ham og mig har sproget vaeret lille. Sådan har vi levt. Sådan skal vi dö."
Ida Jessen berättar lågmält och vackert om en kvinna som står inför ett stort vägskäl i tillvaron. Makens död innebär en väldig omställning för henne och hon är tämligen ensam i världen och som läsare undrar man hela tiden hur detta ska sluta. Ida Jessen väver dock samman både personer och handling på ett både färgrikt och fängslade sätt. Porträttet av Lilly är fint utmejslat och man får se hur en frusen själ undan för undan värms upp och hur en kvinna till slut finner sin väg. Jag är djupt imponerad av Ida Jessens berättarkonst.
Ett citat från boken: "Rigtig gamle mennesker siger ikke ret meget, og det er ikke fordi de ikke kan. De gider ikke."
4 kommentarer:
Jag håller Jessen för att vara en av de allra bästa prosaisterna i den samtida danska litteraturen. Just den här boken läste jag med stor glädje och skrev om:
http://nydahlsoccident.blogspot.se/2015/09/ida-jessen-en-ny-tid-gyldendal.html
Thomas: Jag är själv helt betagen av Ida Jessens skrivkonst och jag väntar ivrigt på mera från hennes penna.
den tänker jag läsa. är också mycket förtjust i Josefine Klougart
Mrs C:" Stigninger og fald"tyckte jag mycket om.
Skicka en kommentar