Tre berättelser från Ryssland

Fjodor Resjetnikov (1841-1871)

Jag har läst (och håller på att läsa) två romaner och en biografi och alla handlar de om stort mänskligt lidande.

Fjodor Resjetnikov är känd bland annat för sin korta roman "Pråmdragarna" , en berättelse som är väl förankrad i den hemska verklighet som alltför många tvingades leva i under tsartidens Ryssland. I "Pråmdragarna" hamnar läsaren i Podlipnaja, en avkrok på den oändligt stora ryska landsbygden. Här finns ingen vacker natur utan bara smuts, fattigdom och elände. Ett elände som är utan motstycke och människor dör som flugor (av svält). "Pråmdragarna" är ett fasansfullt dokument från en fasansfull tid. Boken har getts ut på Tidens förlag (1974).

Osip Mandelstam (1891-1938)

Alone I stare into the frost’s white face.  
It’s going nowhere, and I—from nowhere--- ( Osip Mandelstam i tolkning av John High)

Osip Mandelstam fängslades flera gånger under Stalineran och år 1938 skickades han till ett fångläger i närheten av Vladivostok. Han dog där strax efter ankomsten, svårt tärd och härjad av allt han tvingats vara med om.

Mandelstams hustru Nadezhda har tecknat ner sina minnen och jag läser just nu hennes "Hope against Hope" som är första delen av två i en biografi om sitt eget - och Osip Mandelstams liv.

På biblioteket hittade jag Margareta Sarris roman om några av de så kallade Kirunasvenskarna. Det var de som emigrerade till Sovjetunionen med stora förhoppningar om ett bättre liv och med viljan att hjälpa till att bygga upp ett nytt samhälle. Alla deras förhoppningar kom på skam och i stället fick de smaka på Stalins diktatur. De flesta av dem försmäktade i fångläger eller blev avrättade.

Margareta Sarri har fokuserat på kvinnornas öde och i "Ryska kyssar" handlar det om framför allt Maire och hennes dotter Sonja som hör till de få överlevarna. Svält, köld, umbäranden av alla de slag och lägertillvaro- det är en kamp för tillvaron hela tiden. Vänner och släktingar "försvinner" spårlöst och så kommer kriget. Till slut lyckas Maire ta sig tillbaka till Sverige med dottern och så börjar en ny men annorlunda kamp.

Jag tycker mycket om Margareta Sarris sätt att berätta. Hon gör kvinnorna så levande och framför allt fastnar jag för den urstarka Maire som lyckas nå en mycket hög ålder och så kan hon till slut orka med att berätta om allt hon varit med om. Boken handlar också om att söka sina rötter och hur viktigt det är att ha en plats som vi kan kalla "vår"; någonstans där vi kan känna att vi bottnar.