De oroliga

Jag vill inte till något jävla ålderdomshem. Jag vill dö i mitt eget hus, i min egen säng. Jag vill inte överlämnas maktlös till mina barn. Jag vill inte utsättas för känslomässigt rabalder. Jag vill ha lugn och ro omkring mig. Måtte jag få en mild död.

Ingmar Bergman överlämnade inte mycket åt slumpen. Jag har läst och helt uppslukats av Linn Ullmans fiktiva biografi "De oroliga" (säkert en av de bästa böcker jag har läst i år). Allt handlar inte om den mestadels frånvarande fadern för den här boken har så många bottnar. Det handlar också om en kanske inte alltför lycklig eller harmonisk barndom, det handlar om relationen till modern (även hon ofta frånvarande) och om att växa upp under speciella förhållanden. Allt lyckas Linn Ullman väva samman till en berörande, djup och helt fascinerande berättelse om inte bara ett liv utan flera- men det är ändå faderns skugga som vilar över varje sida.

Ingmar Bergman dog år 2007 och fem i tolv bestämmer sig hans yngsta dotter för att göra en serie intervjuer med sin åldrige far. Hon hinner inte ända fram för mot slutet blir fadern alltför förvirrad och trött för att kunna berätta och svara på frågor. Bandspelaren blir sedan liggande under flera år och dottern har inte tid eller kraft att ta itu med det material som finns- förrän nästan tio år senare.

Det blir en bok om både liv och död- om åldrande, om närhet och avstånd- om kärlek och om kärlek som svalnar.

"Att bli gammal är en invecklad koreografi, en komplicerad kombination av snabbt och långsamt. Det finns inga vilopauser. Inte på dagen och inte på natten." (s.345).

"De oroliga" är nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris år 2016. Jag har svårt att se hur någon annan bok skulle kunna konkurrera ut detta fina epos.