His soul goes marching on

Studera fotot noggrant (en daguerrotypi) - det är taget omkring 1856- för det fångar den här mannen exakt. Porträttet föreställer John Brown (1800-1859)- abolitionisten som försökte vinna gehör för sin sak med våld. Forna tiders fotografer,- ärat vare deras minne i dessa tider med selfiestickor och annat krafs.(Daguerrotypin tillskrivs John Bowles- 1833-1900)

 Den 16 oktober år 1859 slog Brown och hans sammansvurna till i Harpers Ferry i delstaten Virginia. Upproret misslyckades och många fick sätta livet till (bland andra två av Browns söner) .Brown fängslades och dömdes att mista livet genom hängning.

Avrättningen ägde rum den 2 december samma år. Brown hann med att skriva ner några rader på ett ark papper.

"I, John Brown, am now quite certain that the crimes of this guilty land will never be purged away but with blood. I had, as I now think, vainly flattered myself that without very much bloodshed it might be done."

Tragiskt nog fick Brown alldeles rätt och blodet skulle komma att flyta i strida strömmar bara några år senare när inbördeskriget bröt ut.

John Brown var en kompromisslös man och det passar att kalla honom för "God's Angry Man". Boken ovan betecknades som roman av författaren, Leonard Ehrlich, men många kritiker har hävdat att det i själva verket är en biografi. Hur som helst så har jag betställt det här verket som kom ut i börja på 1930-talet. Det har skrivits massvis om John Brown men Ehrlichs roman/biografi är lite av en klassiker.

Jag har nu hunnit till årgång 1935 i Biblioteksbladet och kan konstatera att Leonard Ehrlichs "Guds vredes man" faktiskt finns på ett par bibliotek fortfarande.

Ännu en klassiker

Låt vara att den kallas "modern klassiker" - Evelyn Waughs "The Sword of Honour" (i trilogi) kommer att förbli odödlig. Det finns en svensk översättning men den är ett antal år gammal och förmodligen utgallrad från många bibliotek (sorgligt nog).

"The Sword of Honour-sviten" blev de sista böckerna Waugh kom att skriva och de räknas till hans absoluta mästerverk. Jag har inte ännu läst dem men nu har jag i alla fall börjat att lära känna den komplicerade Guy Crouchback som är böckernas huvudperson. År 1939 är han i 35-årsåldern och han vill bara ut i kriget. Svart komedi kanske det kan kallas- Waugh brukar vara skicklig på just detta. Jag misstänker att det är mera sorgligt än roligt och mera "funny peculiar" än "funny ha-ha."

Romansviten bygger på Evelyn Waughs egna erfarenheter som soldat.

Nascendo morimur

Nascendo morimur moriendo vivimus (Vi föds för att dö, vi dör för att leva)- Tycho Brahes gravskrift).

Idag blev bokhandelsbesöket mycket lyckat och jag kom hem med Louise Hagbergs digra samling av svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Boken är på nära 700 sidor och det är en bok som man vill (och kanske måste) äga. Det är nära 80 år sedan "När döden gästar" kom ut för första gången och nu har Ersatz förlag gett ut på nytt och även mycket varsamt moderniserat språket.

I det gamla bondesamhället var döden ständigt närvarande och den var en naturlig om än skrämmande del av vardagen. Många är myterna och många är sederna kring den sista passagen. Min värmländska farmor, som var född år 1889 var en god berättare och hon försåg min barndom med många historier om sjukdom och död. Skrockfull var hon dessutom och (för att ta ett exempel) kråkfåglar tyckte hon inte om. Farmorsmor brukade enligt uppgift hötta åt skatorna och säga "du sitter där och väntar på mig du, du ska att få vänta länge" (och det fick skatan för farmorsmor blev 91 år gammal).

I Louise Hagbergs bok finns alla landsdelar representerade och kapitlen är många och boken inleds med "När döden nalkas" för att sluta med "Alla själars dag".

Louise Hagberg (1868-1944)

Hagberg var amanuens vid Nordiska museet 1909-1931 och ägnade sig i stor utsträckning åt att samla folkminnen i olika svenska bygder och behandlade även vetenskapligt ämnen som folklig tro och sed. (hämtat från Wikipedia).

"När döden gästar" är ingen bok man hastar igenom och jag tänker använda den som uppslagsbok- och försöka lära mig mer om ett numera kanske bortglömt Sverige.

I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
Och myrten blommar, och lyran klingar . . .
Men öfver tröskelen stiger jag:
          Då stannar dansen,
          Då sänkas ljuden,
          Då vissnar kransen,
          Då bleknar bruden,
Och sorg är änden, som skriften sagt,
Uppå all glädje och glans och makt.

Den är mäktig Johan Olof Wallins "Dödens ängel" (här är det den fjärde versen som är återgiven).

Bokfynd modell äldre

Gamla böcker försvinner lätt- de blir utgallrade och med tiden glöms författarna bort. Det är så givande att läsa de där gamla biblioteksbladen som finns i Runebergsprojektet. Nu är jag klar (för tillfället) med årgång 1934 och genast blev min önskelista något längre.

Virago- förlaget i England ger ut många godbitar från äldre tider och jag har fastnat för Arnot Robertsons "Ordinary Families" och även hennes "Four Frightened People" (det var den senare titeln som recenserades i Biblioteksbladet). "Four Frightened People" har handlingen förlagd till Malaya, ett land som Arnot Robertson inte hade besökt. Romanen blev mycket populär och den trycktes upp i Penguinpocket redan år 1935. Film blev det också.

Norah Hoults "Hemma är så tråkigt" (Youth can't be served) fick goda vitsord - "vardagsrealism av sällsynt liv och styrka" skrevs det. Tyvärr är den här boken svår att hitta och inte ens på originalspråket finns det många exemplar att välja på (till vettigt pris). Mitt hopp står till de förlag i England som har intresse för den här typen av bortglömd litteratur till exempel Persephone och Virago.

Madelon Lulofs (1899-1958)


Under 1930-talet var den nederländska författarinnan Madelon Lulofs väldigt i ropet. Madelon Lulofs föddes och växte upp på Java i Indonesien. Hennes liv blev äventyrligt och omväxlande. Hon slog igenom med romanen "Gummi" som handlar om gummiplantagernas värld ( en värld hon var mycket väl förtrogen med för övrigt). Boken drog segrande genom världen och översattes till inte mindre än femton olika språk.

Rysslands tragiska historia

Boris Pasternaks hus i Peredelkino (fotot är lånat).

Så har jag då läst ut Doktor Zjivago och jag ska livligt erkänna att jag var på väg att ge upp i början. Ryskt namnskick är besvärligt för den som inte har vanan inne och det gäller att ha gott minne och livlig fantasi när man läser. Pasternak byter namn på huvudpersonerna i ett och det är svårt att hänga med. Till slut gick det och så blev jag en stor läsupplevelse rikare.

Handlingen i Doktor Zjivago är välbekant för de flesta litteraturälskare men ändå- en liten resumé.

Jurij Zjivago växer upp i en välbärgad familj men han blir mycket tidigt moderlös och så ensam i världen. Han utbildar sig till läkare och kommer till Moskva där han gifter sig med Tonja. I en annan del av staden bor Lara vars mor har en syateljé. Lara (och modern) uppvaktas av den skrupelfrie Komarovsky och han förför den unga Lara. Lara gifter sig snart med Antipov som har dragits med i den revolutionära hetsen och han blir mer och mer radikaliserad. Så kommer oktoberrevolutionen och allt kastas omkull. Zjivago får finna sig att se sitt hus ockuperat av en alltmera vildsint mobb som inte bara bor i huset utan som också stjäl och vandaliserar. Det enda som återstår för familjen är att fly ut till landet. Och här tänker jag stanna ett tag för der är just där, i bokens Varykino , som man verkligen får känna den unge och idealistiske Jurij Zjivago.

Det är i den lilla byn Varykino som Zjivago får uppleva den sanna och tyvärr alltför kortvariga lyckan. Han läser och skriver (för han är inte bara läkare, han är också erkänd poet) och han upplever naturens skiftningar.

"Vilken lycka att arbeta från tidiga morgonen till sena kvällen för sig och sin familj, att ordna tak över huvudet, att odla upp jord för att sörja för födan, att likt Robinson bygga upp sin egen värld, imitera skaparen då han skapade universum, att i sin egen moders efterföljelse gång på gång återföda sig till världen!"

Jurij njuter av sin frihet, han kan ägna sig helt åt sina skriverier och åt att bruka jorden. Han läser Krig och fred, Eugen Onegin, Rött och svart, Två städer och korta berättelser av Kleist. han filosoferar över konst och litteratur- han LEVER. 

I den närliggande staden Jurjatin finns ett bibliotek - och till Jurjatin har också (Zjivago ovetandes) Lara kommit. Ödet träder in på scenen och de båda möts. Här vänder hela berättelsen och allt går mot den slutliga katastrofen.

Doktor Zjivago är en roman om lidande, om fanatism, om skrupelfria människor men framför allt handlar det om en enda människas ideal och hans försök att inte svika dessa. Det kostar på att vara idealist när tiderna är ur led- Zjivago upptäcker snabbt att revolutionen inte alls får de resultat som varit förväntade- och människorna blir fångade i fällor som de inte ser vägar ut ur. Staten med sina diverse järnhänder styr och förtrycker. Pasternak visar upp allt det som misslyckats i det sovjetiska samhället och en karaktär som Zjivago måste ha varit en nagel i ögat på makteliten.

Kärlekshistorien mellan Lara och Zjivago är en av litteraturhistoriens mera kända och den är både sorglig och vacker på en gång. Mest sorglig, tycker jag och när jag slår igen pärmarna till den 600 sidor långa romanen har jag tårar i ögonen. Både Jurij Zjivago och Lara fick dö för sina ideal.

Jag behåller den stora romanen på mitt läsbord ett tag till för nu har jag mycket svårt att skiljas från den.

Litterär omelett och lite till

Givetvis kunde jag inte motstå den här antologin. John Sutherland har skrivit om udda företeelser i litteraturens värld och här finns både det ena och det andra.

Mat, kan man läsa om i ett kapitel och då främst författares speciella preferenser kombinerat med måltider uppdukade i diverse kända romaner. Man får veta att Jack London gillade att sätta i sig nära nog rå anka och Arnold Bennett fick en omelett uppkallad efter sig på anrika Savoy i London. (Omeletten var helt flytande inuti av halvråa ägg blandade med kolja- inget jag själv precis lockas av).

I ett följande kapitel i Sutherlands bok avhandlas matsmältningens alla underverk från början till slut (och jag misstänker att det kan bli rätt oaptitligt här också). Sutherland brukar skriva mycket trevligt och underhållande (hans "Lives of the Novelists" intar en hedersplats i min bokhylla) och jag ser verkligen fram emot att läsa om underligheter i litteraturens värld.

Berties tid

Drottning Victoria levde länge och hennes äldste son Albert Edward fick vänta på sin tur. När det till slut blev han som steg upp på tronen var han ganska till åren kommen. Hans betydligt kortare regeringstid kallas (givetvis) för den Edwardianska och den har gjort stort avtryck i kultur och historia. Nu läser jag Priestleys trevliga bok om den här epoken och allt är kronologiskt och lätt att följa. Vackra illustrationer får man på köpet.

Nykrönt och stilig- Edward VII i egen hög person. Augusti år 1902.

Kröningen fick skjutas upp ett antal veckor för Edward insjuknade i blindtarmsinflammation och måste opereras. I augusti (1902) kunde så äntligen det stora evenemanget äga rum och nog firade man alltid. På gatorna sjöng folkmassorna :

We'll be merry,
Drinking whisky, wine and sherry.
Let's all be merry.
On Coronation Day.

The mysterious garden av Margaret Macdonald Mackintosh (1864-1933)

Margaret Macdonald var konstnär och formgivare- mest känd för sina arbeten i jugendstil. Hon förgyllde den edwardianska eran med sin konst. Vill man se fler av hennes arbeten bör man bege sig till Glasgow.

.

Life is not a walk across a field

År 1958 tilldelades Boris Pasternak Nobelpriset i litteratur. Han kunde ha fått priset bra mycket tidigare för han var redan på trettiotalet ansedd som en av de främsta levande ryska lyrikerna. Han var välkänd och uppskattad långt utanför sitt hemlands gränser.

Så har jag läst "Doktor Zjivago" och jag måste ta sats ett bra tag för att kunna formulera några ord om det gigantiska verket. (Jag har inte måttat till ansatsen ännu). Romanen var vad man kan kalla för "hot stuff" för i den fanns det en kritik mot det totalitära system som han och alla andra utövare av det fria ordet plågades av.

Manuskriptet till Doktor Zjivago smugglades ut ur Sovjetunionen år 1957  och det kom först till Italien och Milano där boken gavs ut på italienska och sedan på ryska. Flera översättningar på andra språk följde raskt och så bestämde Svenska Akademien (enhälligt) att Pasternak skulle tilldelas det stora priset för år 1958. Pasternak blev mycket glad över utmärkelsen och tackade ja till att komma till Stockholm i december samma år. Då vaknade det totalitära samhällets företrädare till liv och genast förbjöds Pasternak att lämna landet- om han ändå bestämde sig för att hämta priset i Sverige skulle han inte få återvända till sitt hemland. Han kunde stanna i det "kapitalistiska paradiset". Pasternak tvingades att göra avbön och att säga att priset var oförtjänt. (Då hade den ryska författarföreningen i Moskva rekommenderat att Pasternak som "förrädare" skulle berövas sitt sovjetiska medborgarskap.) Pasternak fick dock stanna kvar i sitt hemland. År 1960 drabbades han av magsår och en hjärtattack- dessutom konstaterades det att Pasternak led av lungcancer. På dödsbädden berättade han att han mycket gärna hade velat ta emot sitt nobelpris.

Pasternaks sista dikt fick titeln Nobelpriset (och den smugglades ut och publicerades i den engelska tidningen "Daily Mail" i februari år 1959- här de första raderna:

Jag är förlorad som ett djur i bur,
någonstans är människor, frihet och ljus,
Bakom mig är bullret av förföljelse,
och där finns ingen väg ut.

Informationen om Boris Pasternak är hämtad från De litterära Nobelprisen 1901-1983 av Helmer Lång. Bra Böckers förlag (1984).

Citatet i bloggrubriken är från dikten "Hamlet" av Boris Pasternak.

Biblioteksbladet- årgång 1934

Jag fortsätter mina strövtåg i gamla biblioteksblad. Det är långsam läsning och jag får gallra ordentligt för allt intresserar mig inte. Det är översättningslitteraturen som lockar mest.

En del recensioner hajar jag  till inför mest för att man sällan ser just den typen av omdömen numera (vart tog alla "elaka" recensenter vägen?) Här ett exempel.

 ----är en reseskildring av den allra enklaste sorten. Den
handlar om hur förf. stiger i och ur sin flygmaskin, vilken mat som är god
och hurudana hotellrummen äro. Förmodligen har förf. haft angenämt
på sin färd, men det vore en våldsam överdrift, om man ville påstå, att
han lyckats ge andra del därav. På sin höjd borde skriverierna kunna
’försvara sin plats i en tidnings kåsörspalt, men vad det skall tjäna till att
ge ut dem i bokform må vara förlagets hemlighet. Någonting som helst
om de länder och folk, han besökt, får läsaren i varje fall icke veta.

Däremot finner en roman av den engelska författarinnan Storm Jameson nåd inför den stränge "boktyckarens" ögon. Henne (för Storm J. är en hon) blir jag lite nyfiken på och jag har beställt "Company Parade". Utigvare är Virago-förlaget. Det finns en del svenska översättningar kvar av Jamesons böcker i bibliotekens magasin men de är få till antalet.

Frank Swinnerton är en annan (mycket produktiv) författare som blir recenserad - jag har hittat hans "Reflections from a village" från 1969 som handlar om den by han tillbringade en stor del av sitt liv i (Frank Swinnerton blev nära 100 år gammal).

Anna-Lenah Elgströms "USA- i örnens tecken" lockar också till läsning.

När det inte längre går att se ut

Målningen är gjord av den polske konstnären Leon Wyczółkowski. Här är fönstret vidöppet....


Norah Hoult har skrivit om en kvinna som har blivit gammal och mycket glömsk. Diagnosen på tillståndet vill jag inte ge mig in på men låt oss kalla det för någon typ av åldersdemens.
Titeln på romanen är "There were no windows" och precis så är det för den cirka 80-åriga Claire Temple som bor med sin hushållerska Kathleen i ett stort hus i London. Det är krig och London är utsatt för tyska bombangrepp (året anges till 1941).

Claire har haft ett omväxlande liv- hon var en gång något av en celebritet och hon har skrivit flera böcker. Oscar Wilde friade till henne när hon var 17 år gammal, hon har mött Henry James och flera andra stora författare från den tidsepoken. Nu sitter hon ensam i sitt stora hus och är i klorna på en god man som sköter hennes ekonomi och en butter och otrevlig hushållerska som inte har det minsta medkänsla med den gamla damen. Jovisst, Claire är besvärlig att ha att göra med, hon upprepar sig , hon glömmer bort, hon är elak och hon är kvar i tron att hon fortfarande är en del av en övre klass- men hon är sjuk.

Boken är indelad i tre avdelningar : Inside the house, Outside the house och The dark night of the imagination. Alla tre delarna berättar om olika delar av Claires liv. Den första delen tar fasta på det mycket begränsade rum som Claire nu måste nöja sig med- här finns bara katten Liza och hushållerskan Kathleen som visserligen lagar hyfsat god mat men som i övrigt inte är särskilt intresserad av den gamla besvärliga damen. Claires liv beskrivs i dialoger och i Claires egna tankar om tillvaron- hon har också sina ljusa ögonblick då allt tycks framträda klarare för henne.

Del två handlar om ett besök från en gammal bekant (en herre med sällskap) och Claire får komma ut ett tag men allt slutar i en smärre katastrof och här är inledningen till den verkligt nedgående spiralen som ska komma i den tredje och sista delen. Del tre är för övrigt den del som jag fäster mig mest vid för att allt är skrivet med sådan klarhet och sådan förståelse. Claire har nu fått en sällskapsdam (a companion). De båda kvinnorna har ingenting som helst gemensamt och Miss Jones (som sällskapet mycket passande heter) trivs bäst med att sitta i en stol och sticka oformliga plagg av grått ullgarn.

"For though I am old, and look old and fearfully shabby, yet my heart still flows with pain just as when I was young, only now there is no one to run to, no letter to expect, no possibility of the long estrangement ending, no one to say good night to, except the woman who looks like a dirty flannel dressing-gown, whose name is Jones.

"There were no windows" är baserad på ett verkligt människoöde (författarinnan Violet Hunts). Violet Hunt är bortglömd idag men hon var en gång en mycket känd person (med åtskilliga böcker utgivna) och under många år var hon sammanboende med författaren Ford Madox Ford. Jag läser att Violet Hunt  inspirerat till karaktären Sylvia i Fords roman "No more parades".

Författaren och journalisten Douglas Goldring har skrivit en memoarbok som kretsar mycket kring de litterära salonger som hölls hos Violet Hunt i hennes hem South Lodge. South Lodge: reminiscences of Violet Hunt, Ford Madox Ford and the English Review circle (1943).


There were no windows har getts ut på nytt av fina Persephone förlag . Jag tycket anbsolut att Norah Hoults författarskap är värt en renässans.

Persephone - om bortglömda böcker som får nytt liv

Persephone är ett Londonbaserat förlag (oberoende) som specialiserar sig på att ge ut bortglömda böcker. Mestadels av kvinnliga författare som en gång varit älskade och mycket lästa under framför allt första delen av 1900-talet.

I min hand just nu har jag romanen "There Were No Windows" av Norah Hoult. Hoult har fått flera böcker översatta till svenska men leta i t ex Libris så får ni se att det är gamla utgivningar och så särskilt många exemplar lär väl inte finnas kvar på bibliotekens magasin.  Det är inte så lätt att hitta böcker av Hoult på originalspråket (engelska) heller men Persephone förlag gav ut "There Were No Windows" är 2005 (boken kom ut ffg 1944).

Om den boken ska jag försöka skriva några rader snart för jag är mycket imponerad av författarens berättarkonst och språk.

Norah Hoult (1898-1984) föddes i Dublin och det var också i närheten av Dublin som hon dog många år senare. Hon arbetade som journalist för tidningen Sheffield Daily Telegraph och så småningom flyttade hon till London för att ägna sig helt åt sitt författarskap. Det blev hela 25 böcker mellan åren 1928 och 1972. Hoult återvände till sitt hemland år 1957 och kom att bosätta sig i Greystones (söder om Dublin). Där levde hon ett tämligen stilla liv, men hon var frispråkig och den lokala puben stängde dörren för henne på grund av hennes (som jag förmodar) ordval. Huset hon bodde i var bemängt av möss och te och kakor fick man inta på egen risk. Det kunde hända att det inte bara fanns kex i kakburkarna.....jag länkar till artikeln i Irish Times här.

Jag hoppas att Persephone Books ska ge ut fler böcker av Norah Hoult.

och nog kan den här antologin inspirera till vidare läsning? (New Island Books har gett ut).

Lire

Februarinumret av den franska litterära tidskriften LIRE har ramlat ner i min brevlåda- stort tack till kära vännen S. i Lyon som skickar denna läsinspiration till mig.

Som vanligt finns det många bokrecensioner och andra artiklar att fördjupa sig i. De sista sidorna ägnas åt utdrag ur några av säsongens romaner.

Min läslista som redan är enorm växer ännu mera (och tur är väl det egentligen). Först ut lär Philippe Bessons senaste roman "Les passants de Lisbonne" bli. Besson (som jag har skrivit om tidigare här på bloggen) är en författare som jag uppskattar mycket. Tyvärr kan jag inte se att en enda av hans böcker kommit ut i svensk översättning men man kan läsa på engelska och tyska.

"Les passants des Lisbonne" har handlingen förlagd till Lissabon som titeln antyder. Två människor möts- en man och en kvinna. Hon har mist sin man i en jordbävning och han har blivit övergiven. Som jag förstår det handlar detta om att åter hitta tillbaka till livet och att finna en väg "per aspera ad astra". Philippe Besson skriver inga mastodontromaner utan han brukar kunna begränsa  ordflödet- här till cirka 200 sidor.

Ett helt uppslag i LIRE ägnas för övrigt åt Bessons roman om James Dean "Vivre vite" som kom ut i fjol.

Jag läser också en artikel om bokbränning genom tiderna. "Brûlez les livres", tyvärr ett ständigt aktuellt ämne för inkvisitionens terror har aldrig dött ut. Det värsta exemplet torde vara de stora bokbål som tändes den 10 maj år 1933 i många tyska städer. Då brändes mängder av för regimen misshaglig litteratur- (i Madrid anordnades också ett stort bokbål några år senare (1939)- då hamnade Lamartines, Voltaries och Rousseaus böcker på bålet (och de hade sällskap av många andra). Tyvärr slutar inte historien där.

Hubert Artus skriver om författare som skriver mot terrorn- och i det galleriet hittar jag Inaam Kachachi, Orhan Pamuk, Adonis, Alaa el Aswany och Léonora Miano.

och stilla flyter Elbe

Foto: Christian Fischer

"Litterära strövtåg genom Altmark, Prignitz och sydvästra Mecklenburg"- just nu ligger den boken (på originalspråket, tyska, på mitt läsbord). Den tyske författaren Axel Kahrs (f.1950) skriver och berättar och jag har fastnat i den lilla orten Neuhaus an der Elbe.

Det handlar om Herta Benn- maka till läkaren och författaren Gottfried Benn (han som i en biografi har kallats för mannen utan samvete). "Kein Denkmal für Herta Benn" är titeln på kapitlet och jag läser om en kvinna som fick ett mycket tragiskt slut. Vad som är än mera tragiskt är att hennes öde verkar vara bortglömt, om henne skrevs inte många rader- och något minnesmärke finns heller inte över henne i Neuhaus där hennes liv tog slut.

Gottfried Benn var änkling när han gifte sig med Herta och någon passionerad kärlek kände han tydligen inte för henne- "Jag är inte det minsta förälskad" skriver han - det är mera ett behov av ordning och reda i livet som styr hans beslut om äktenskap. "Hon kan laga mat, sy och skriva maskin, har smak". Vid den här tiden bodde Benn och Herta i Landsberg (han tillhörde den författarskara som gått i så kallad inre exil). I början av januari år 1945 började läget bli mycket allvarligt och Benn beslöt att flytta till Berlin. (Herta led av svårartad reumatism och var då tidvis rullstolsbunden). Benn förstod redan då att det var Elbe och inte Oder som skulle bli skiljelinje mellan öst och väst.

I Neuhaus an der Elbe hade han vänner och dit beslöt han så att skicka Herta. Tanken var att Benn själv skulle följa efter i mars samma år. I Neuhaus drog kriget allt närmare och den röda armén stod bara några kilometer bort (nu skriver vi april 1945).Herta var helt isolerad och det gick inte att hålla kontakt med maken under denna kaosartade tid. Inför hotet om att bli våldtagen och torterad valde Herta att ta sitt eget liv genom en överdos av morfin. Först tre veckor senare kom det bud till Gottfried Benn att hans hustru var död.

När Axel Kahrs gör resan till Neuhaus år 1990 hittar han inga spår och inget kors eller annat minnesmärke över Herta Benn. "Kein Denkmal für Herta Benn".

Die Fluten, die Flammen die Fragen -
und dann auf Asche sehn:
Leben ist Brückenschlagen
über Ströme, die vergehn


Ein breiter Graben aus Schweigen,
eine hohe Mauer aus Nacht
zieht um die Stuben, die Steigen
wo du gewohnt, gewacht.

(Från Epilog 1949 av Gottfried Benn).

Boken jag läser heter Dichter Reisen Literarische Streifzüge durch Altmark, Prignitz und Südwestliches Mecklenburg. Författare: Axel Kahrs  (AJB Verlag)

I döda poeters sällskap

Jag har läst ut "Det gröna tältet" av Ljudmila Ulitskaja, en roman som handlar om de personer som vågade tänka annorlunda- det vill säga om de så kallade dissidenterna. Det krävs mod för att gå mot strömmen och lever man i en diktatur kan man ofta få plikta med livet.

"Det gröna tältet" är en lång berättelse och den är inte alltid helt lätt att följa. Persongalleriet är rikt och mångskiftande och händelserna likaså. Det krävs en del koncentration för att hänga med (åtminstone för min något ålderstigna hjärna). Bokens första del är den som griper mig mest- här handlar det mestadels om skolans värld och om Viktor Juljevitj Sjengeli, en lärare som påminner mig en del om karaktären John Keating i filmen "Döda poeters sällskap".

Sjengeli kommer att vara en stor inspirationskälla för speciellt tre kamrater (och det är sedan dessa tre vänners öden som kommer att bli bokens röda tråd) - Sjengeli är lärare i ryska, han har förlorat sin ena arm i kriget (andra världskriget) , han är ung, han ser mycket bra ut- och han älskar sitt ämne. Han är en mycket passionerad person.

"Vi studerar litteratur! förklarade han ständigt som om det vore en nyhet. Litteraturen är det bästa hos människan. Poesin är litteraturens hjärta, den högsta koncentrationen av det bästa i världen  och hos mänskligheten. Den är själens föda. Det hänger på er själva om ni skall växa upp till människor eller bli kvar på djurens nivå."

Sjengeli anordnar vandringar genom litteraturens Moskva och Sanja, Micha och Ilja lyssnar förtrollat till vartenda ord. Det kommer sedan att visa sig att de här åren i pojkarnas liv aldrig blir utraderade och genom undervisningen och litteraturen skapas fröet till opposition, förmågan att tänka självständigt.

"Litteraturen är det enda som hjälper människan att överleva och försona sig med tiden". Så säger Sjengeli och de orden kommer att bli monumentala i handlingen.


"Det gröna tältet" är en tragisk men väl berättad historia om människoöden i diktaturens Sovjetunion.

En speciellt otäck scen är den som utspelar sig under Stalins begravning i mars 1953. Där får Ilja uppleva hur människor flockas och trängs och grips av panik. Tusentals kom att trampas och klämmas till döds.( Ilja räddar sig genom att hoppa ner i en avloppsbrunn.)

Avant, avant! Retreat has been cut off, closed like a hatch, not liftable by hand... And that is all we are let to understand. ( från German Plietskys dikt "Tube")

"Det gröna tältet" är utgiven på Ersatz förlag och översättningen har gjorts av Hans Björkegren.

Vita nätter

"Nuits blanches" det kallar min franska väninna dessa oroliga och sömnlösa nätter för. Vita nätter- eller "tomma kort". Vitt är det utanför också, vit kall snö täcker marken och brevlådan fryser igen. Det krasar under fötterna när man går ut och vinden kommer från ost eller nord. Brrr. Jag tycker inte om vintern. Då får man trösta sig med att det kommer en vår även den här gången och i väntan på den kan man fördjupa sig i läsande och i bokrekommendationer.


Alessandro Barricco är en italiensk författare, här i Sverige kanske mest känd för  "Silke" och flera av hans romaner finns översatta till svenska. Nu har han kommit ut med en bok till (det är inte en regelrätt roman utan snarare två långa noveller som har förbindelse med varann). Jag är nyfiken på den här anrättningen.

Tamara Astafievas "Born in Siberia" är en självbiografi skriven av en kvinna som växte upp i en mycket avlägsen by som låg invid den transsibiriska järnvägen. Tamara utbildade sig till journalist och hennes familj drabbades hårt av Stalins utrensningar under 1930-talet. Jag tror att den här boken ger en god inblick i rysk historia under en mycket svår tid.

Mikhail Veller har en brokig (och intressant yrkeskarriär)- här kan man verkligen tala om mångsyssleri. Numera tror jag att det är skrivandet som upptar det mesta av hans tid. Jag letade efter hans bästsäljande "The Legends of Nevsky Prospekt" och jag hittade förutom utgåvan på originalspråket (ryska) ovan bara en fransk översättning.

"a Collection of hilarious stories, all snapshots of the Soviet reality"- läser jag. Jag tror också att man får bereda sig på just rysk humor som säkerligen är speciell. (Varje land har sitt skratt, heter det ju).

En enkel biljett till Sibirien

Orlando Figes har skrivit många böcker om Ryssland och "The Whisperers" kom ut år 2007. Den finns i svensk översättning också men mitt exemplar är på engelska.

För tillfället är jag helt försjunken i den eviga gåtan Ryssland och det hela började med romanen "Det gröna tältet" av Ljudmila Ulitskaja  - där olika människoöden fyller sidorna- öden som oftast är fyllda av både drama och tragik.

Jag har också plockat fram mitt (eller snarare min fars) exemplar av "Doktor Zjivago" - här får jag säga som pastor Jansson om de tio budorden- jag har inte läst boken men sett filmen- och det var många år sedan, på en inrökt (inte bara av tobak) biograf i en av Dublins förorter. Jag minns Omar Sharifs Zjivago, snö, tågfärder och så Geraldine Chaplin som spelade Zjivagos hustru, Tonya. Det kan således vara dags att friska upp minnet och det krävs stor koncentration för här myllrar det av både folk och fä. Jag är dock helt övertygad om att långsam läsning kommer att ge stor utdelning.

Dagbok från Ukraina

Jag vet inte om Kurkovs bok kommer att översättas till svenska så jag tänker läsa på engelska. Andrei Kurkov har jag stiftat bekantskap med tidigare när jag läste hans "Döden och pingvinen"


Absurt, komiskt och svart tyckte jag i augusti 2010 och här plockar jag fram en del av mina tankar från den gången:

"Det är ett minst sagt obehagligt samhälle Kurkov beskriver i sin roman- här har allt ett pris och ingenting ett värde. De flesta låter sig mutas och moral... ja... den existerar inte längre. Så här uttrycker författaren sig på sidan 244:
-
" Det är någonting väldigt fel med det här livet, tänkte han där han gick och stirrade i marken. Eller så har själva livet förändrats så att det bara utanpå liknar det förra, enkla och begripliga livet. Inuti är det som om mekanismen har gått sönder, och man vet inte längre vad man ska förvänta sig av gamla, välkända ting som en limpa ukrainskt bröd eller en telefonautomat. Någonting främmande och osynligt gömmer sig under ytan på allt som är välbekant, inuti varje träd och varje människa. Allt bara ser ut som det gjorde när man var liten."

Kurkov skriver på ryska (han kommer ursprungligen från St Petersburg) men han är numera bosatt i Kiev. Där har han en lägenhet mycket nära Majdan-torget och han hade goda möjligheter att följa oroligheterna och upploppen på plats. 

Miss Jemimas resa till Schweiz

Jag hittade en något udda bok men icke desto mindre mycket läsvärd. Diccon Reeves har skrivit om en resa till Schweiz år 1863. En resa som kom att bli den moderna turismens födelse.

Thomas Cook (1808-1892) grundade världens första resebyrå. Han började i mindre skala genom att organisera tågturer i England med det var först med resorna till Schweiz som han verkligen slog igenom som researrangör.  År 1863 begav sig The Junior Alpine Club iväg på en Cook- sällskapsresa till alpernas värld.  Klubben bestod av sju personer och fyra av dem var kvinnor- Miss Jemima var en av dem och hon förde hela tiden dagbok. "Miss Jemima's Swiss Journal" var nära att bli helt bortglömd och dagboken hittades som genom ett under i en gammal plåtburk någonstans i East End när man höll på med röjningsarbeten efter alla bombningar (blitzen). Kloka människor förstod att detta var en verklig skatt och så tog man sig an de skrivna sidorna som också hade vackra tecknade illustrationer.

Miss Jemima var länge anonym och det var först många år senare som man hittade hennes rätta identitet. Jemima Anne Morrell (f. 1832 i Selby, Yorkshire).

Resan gick från Geneve i en cirkelformad rörelse till Neuchatel och den företogs med diligens, tåg och till fots eller ridande på mulåsnor. Miss Jemima var ibland en ganska gnällig resenär och hon gillade (till exempel) inte frukosten hon serverades i Valais.

" the bread of this district was of a character highly calculated to embitter a dyspeptic, and any who hold to the anxious... "Waste not, want not" would see a prospective hungry pauper in every tourist as he excavates a four inch cube of bread from an unbeatable thick wall of crust. Query- are the dentists in league with the bakers?"

Diccon Bewes gör om resan i modern tid och han varvar sina intryck med utdrag från Miss Gemimas dagbok. Jag håller med recensenten från "The Spectator": charming!

Om att leva i Stalins rike

Inspirerad av Hermia tänker jag plocka fram Doktor Zjivago ur bokhyllan. Jag letar också i Grigory Ryzhakovs sammanställning "The Readers's Mini-Guide to New Russian Books" för där finns en hel del att fördjupa sig i.

Vassily Aksyonovs "Generations of Winter" till exempel. (Ännu inte översatt till svenska så vitt jag kan se). Enligt Ryzhakov är Aksyonovs roman ännu så gott som oupptäckt av läsare utanför hemlandet fastän den kanske är mera lättåtkomlig än Doktor Zjivago. Här hamnar man i Sovjetunionen mellan 1925 och 1945 genom att följa familjen Gradov. Temat är Stalins terror som framför allt slog hårt mot kulturlivets företrädare- och mellan 1941 och 1945 rasade som bekant dessutom ett stort och förödande krig. Människor försmäktade i Sibiriens fångläger och den totalitära regimen dödade och förtryckte med järnklädda stövlar.

Aksyonov (1932-2009) visste vad han skrev om. Båda hans föräldrar deporterades till Sibirien år 1937 och själv förlorade han så småningom sitt sovjetiska medborgarskap och tvingades emigrera (till USA). "Generations of Winter" publicerades år 1994.

Recensioner och lite till från år 1933

Panteleimon Romanov. Rysk (sovjetisk) författare  1884-1938

Tidskriften Biblioteksbladet har många år på nacken och man kan läsa de äldre utgåvorna på nätet. (Runebergsprojektet). Jag tittar in där med jämna mellanrum och letar efter "gammalt, bortglömt och förmodligen mycket läsvärt".

År 1933 kan man hitta en hel del intressant och jag ser först romanen "Tre par silkesstrumpor" av Panteleimon Romanov. Idag är han en så gott som helt bortglömd författare ändå var han en av de mest kända skribenterna i Sovjetunionen under 1920- och 1930-talet. Men... skriver man för regimen misshagligt så finns det medel att förpassa in i glömskans mörker och det är precis vad som skedde. Man kan förstöra de böcker som finns, man kan svärta ner i kritik och man kan tiga ihjäl- detta är några sätt.  Romanen "Tre par silkesstrumpor" finns dock fortfarande på några svenska bibliotek och säkert kan man också hitta den via antikvariaten. (Jag kommer att leta).


Nog är de fina, de gamla "Min skattkammare" och de blev min barndoms älsklingsböcker (med mycket högläsning). Annie Löfstedt var litteraturrecensent på flera dagstidningar och mellan åren 1946 till 1966 arbetade hon som redaktör för just bokserien "Min skattkammare" hos förlaget Natur och Kultur. År 1932 kom hon ut med  "En kvinna om böcker" och här skriver hon om bland andra Tolstoj, Annie Vivanti och Edith Wharton. "En kvinna om böcker" låter som en mycket trevlig odyssée och har jag tur så finns den att låna fortfarande.


Anna Lenah Elgströms bok "Resenär" (och det handlar mycket riktigt om resor) fick goda vitsord och Ferdynand Goetels "Från dag till dag" (som handlar om författarens tid i ett ryskt fångläger) likaså. Romanen översattes till flera språk och den blev också filmatiserad. Goetel tvingades i exil år 1945 och han dog i London år 1960. Då var han 70 år gammal.

I de där äldre utgåvorna av Biblioteksbladet kan man också låta sig underhållas av de mycket personligt skrivna recensionerna. Här ett exempel: "Det xxx-ska förlagets huvudsakliga inriktning på franska bordellskildringar förtjänar ingen uppmuntran från svenska folkbibliotek. "

Jag letar vidare i de gamla tidskrifterna.

Dissidenternas liv

"Det gröna tältet" av Ljudmila Ulitskaja är en omfångsrik bok och jag har inte ens kommit halvvägs i handlingen än- men fångad är jag och inspirerad blir jag att läsa mera ryskt.

Jag väntar ivrigt på en kortfattad antologi (på engelska) om modern rysk prosa och så tänker jag att jag skulle vilja läsa :

och

Det fria ordet är alltid hotat- och många har tvingats ge sina liv i kampen för yttrandefrihet. Alltför många.

Hon mötte både Tolstoj och Rasputin

Så var det dags att stifta bekantskap med Teffi (Nadezhda Alexandrovna Lokhvitskaya 1872-1952).
Hon kom från det så kallade övre samhällsskiktet i det dåvarande St Petersburg med en far som var kriminolog och en mor som älskade litteratur. En av "Teffis"systrar blev kallad "den ryska Sapfo" och ett par andra systrar blev även de skribenter."Teffi" gifte sig mycket ung och fick tre barn- men det stadgade livet passade inte denna kvinna och hon bröt upp från äktenskap och familj.

Teffis första publicerade verk var en dikt och året var 1901. Sedan följde noveller och "reflektioner" som brukade dyka upp i tidningen "The Russian Word". Så kom revolutionen och år 1919 tvingades Teffi lämna sitt hemland.

"Subtly worded" är en samling av Teffis (som jag tror) bästa noveller och det är Pushkin Press som har gett ut. Samlingen har fyra delar- och de följer en viss kronologisk ordning. Berättelserna är oftast korta men det finns också längre noveller som exempelvis den som handlar om två möten med den ökände Rasputin. Här lyckas Teffi verkligen få fram det diaboliska hos den man som kom att bli en av anledningarna till det dåvarande ryska samhällets undergång. Rasputin är inbjuden till en fin middag och många vill pumpa honom på information om framför allt tsarfamiljen- men Rasputin är slug och faller inte i fällan. Han dricker kopiösa mängder vin, dansar till medförd orkester och så tafsar han på utvalda damer och bjuder dem hem till sig. Även Teffi får en sådan inbjudan (som hon är snabb att tacka nej till). Många hem under den här tiden hade skyltar i hallen där det stod att läsa  "In this house we do not talk about Rasputin".

Ett annat besök som Teffi berättar om är det hon gjorde som liten flicka hos Tolstoj. Teffi hade läst "Krig och fred" och förälskat sig i karaktären Andrei Bolkonskij- hon ville att Tolstoj skulle skriva om boken och låta "det älskade föremålet" få överleva.

"Every week I would read that he was dying, and I would hope and pray for a miracle. I would hope and pray that maybe this time he wouldn't die. But he did. He really did! He did die!"

När Teffi äntligen får komma in till den store författaren blir hon så förlägen att hon glömmer anledningen till besöket- hon bara sträcker fram ett foto med orden" Would you pwease sign your photogwaph". Så inser hon att skrivet är skrivet och att "There once was a life. It was lived out and it finished."

Det finns flera fina noveller i den här samlingen- jag har också fastnat för den språkkunnige informatorn  i "Ernest with the languages" (han behärskade inte så många som han påstod), berättelsen om portvaktens begravning (nu är vi i Paris) och den lilla flickan som bara hade ett litet ulligt leksaksfår till tröst i en svår familjesituation (en mycket sorglig historia). "Subtly worded" - novellen som har gett namnet åt boken- är ett exempel på svart humor- och man skrattar högt men det är den typ av skratt som efter ett tag fastnar i halsen.

Jag kunde önska att Teffis noveller kom ut i svensk översättning.

Om litteraturens kraft

Clive James "Cultural Amnesia" vårdar jag ömt och jag tar fram den med jämna mellanrum för att lära mig mer om världen i stort och den litterära världen i synnerhet.

Nu gäller det dock en annan bok av James- nämligen "Latest Readings". Clive James är idag 76 år gammal och han lever på lånad tid.. Har man under en lång räcka av år rökt cirka 80 cigaretter om dagen och  inte heller sparat på alkoholhaltiga drycker blir kroppen så småningom mycket sliten. Dessutom har James drabbats av leukemi. Hans bok "Latest Readings" handlar om de böcker han vill hinna läsa innan ljuset släcks för gott. Det blir en blandning av omläsningar och läsning av böcker som känns som "måsten" (ofta moderna klassiker).

Kapitlen innehåller mycket av och om Ernest Hemingway och Joseph Conrad.

Själv fastnar jag för Evelyn Waughs "Sword of Honour-trilogi" (som finns i svensk översättning).  . Så här skriver Clive James: ---- "Sword of Honour has the broadness of concept that makes Waugh's other novels look like pennies are being pinched. "

Osbert Lancaster (serie- och satirtecknare) blir jag också mycket nyfiken på.

Gott erhalte Franz, den Kaiser

I år är det ett hundra år sedan han gick ur tiden, kejsar Franz Joseph I. Med honom gick också en hel epok i graven för Franz Joseph regerade sitt rike under nära 70 år vilket torde vara något av ett rekord för en regent.

Naturligtvis kommer 100-årsminnet att firas med en mängd böcker (läs biografier). Jag har mitt sikte ställt på Michaela och Karl Vocelkas "Franz Jospeh I- Kaiser von Österreich und König von Ungarn 1830-1916. Eine Biographie.

Franz Joseph kom ofta att stå i skuggan av två starka kvinnor nämligen modern Sophie (det var hon som såg till att det blev han, Franz, och inte fadern som blev kejsare år 1848) och hustrun, den vackra och romantiska Sissi.

 Gott erhalte Franz, den Kaiser,
Unsern guten Kaiser Franz!
Lange lebe Franz, der Kaiser,
In des Glückes hellstem Glanz!
Ihm erblühen Lorbeerreiser,
Wo er geht, zum Ehrenkranz!
Gott erhalte Franz, den Kaiser,
Unsern guten Kaiser Franz!

Nog är det en lovsång som heter duga. Den kunde sjungas på många olika språk dessutom. Officiella versioner fanns på italienska, kroatiska, polska,  rumänska, ryska, slovakiska, slovenska, tjeckiska, tyska och ungerska.

Kapucinerkryptan av Joseph Roth

I Kapucinerkyrkans krypta i Wien vilar habsburgarna tätt. Det finns många gravkammare att beskåda för den som är hågad.

"Kapucinerkryptan" är också namnet på det som skulle bli Joseph Roths sista roman som kom ut strax efter "Anschluss" (1938). Roth dog ett år senare, svårt härjad av sitt oroliga och alkoholindränkta leverne.

Man kan säga att "Kapucinerkryptan" är en fortsättning på mästerverket "Radetzkymarschen" och vi får åter igen stifta bekantskap med en gren av familjen Trotta. Franz Ferdinand Trotta (och ja, han är uppkallad efter tronföljaren) berättar om sitt liv från åren 1913 och fram till och med våren 1938 och berättelsen kryddas med ett mycket originellt och speciellt persongalleri. Det habsburgska riket var stort och innefattade många språk och folk. Franz Ferdinand hör till samhällets övre skikt, och han har haft en mycket priviligierad barndom och uppväxt. Det är tjänsteflickor och tjusiga kläder- det är ett dagdrivande liv utan egentligt fokus. Man går på caféer och man umgås med andra aristokrater.
"Framför mig låt det stora livet, en färggrann äng, nätt och jämnt begränsad av en mycket, mycket avlägsen horisont".

Men så kommer kriget- snabbt och obönhörligt. Den forna glansen försvinner som i ett nafs. Trotta hamnar så gott som genast i rysk fångenskap och när han återvänder till sitt Wien i december år 1918 är allt förändrat.

Joseph Roth är en mästerlig berättare- och "Kapucinerkryptan" är en mästerligt skriven roman. Visst är den lite rörig på sina ställen men handlingen flyter på och jag lovar att man inte kan släppa den här boken när man väl har börjat läsa. Själv var jag fångad från allra första sidan. En av de mest färgstarka karaktärerna är greve Chojnicki- han är en av de aristokrater som vägrar att göra så kallad karriär för då får han ju beblanda sig med "dumskallarna, tölparna, jönsarna och knödelhjärnorna".

Det gamla habsburgska riket med kronländer.

Wien beskrivs som en stor och förförisk spindel som sitter mitt i ett väldigt svartgult nät och suger näring från de så kallade kronländerna. De fattiga får betala för att underhålla de vackra och pampiga husen på Ringstrasse.

Chojnicki överlever även han kriget men han - som alla andra- får finna sig i de stora förändringarna.

"-Detta är bara en kastanjerostare, sade Chojnicki, men det är ett symboliskt yrke, mina herrar. denne man sålde sina kastanjer överallt, i halva den europeiska världen kan man säga. Överallt där man åt hans rostade kastanjer var Österrike, överallt styrde Franz Joseph. Nu finns det inga kastanjer, inte utan visum. Vilken värld!" och så fortsätter han något senare i texten:

"Österrike är ingen stat, inget land, ingen nation. Det är en religion."

Så föll en hel värld sönder och av Franz Josephs habsburgska välde återstod bara en ynklig liten rest.

Kapucinerkryptan är utgiven på Ruin förlag och översättningen har gjorts av Staffan Vahlquist som även har skrivit ett mycket informativt efterord. (Den här boken har inte blivit översatt till svenska tidigare).

Engelsk resa

Jag fortsätter att läsa J.B. Priestley och nu har jag plockat fram hans reseskildring från 1933 (utgiven 1934) "English Journey". Den här boken har kommit ut i många nya utgåvor och den verkar ständigt vara aktuell . Inte undra på, säger jag, efter att ha kommit halvvägs igenom denna mycket underhållande krönika över ett landskap och ett land som inte längre finns- men- man upptäcker snart att 1930-talets problem inte alls har försvunnit utan de är aktuella även idag. "Everything changes and everything stays the same". Ungefär så.

Priestley reser med buss, tåg och bil genom sitt hemland och han är en skarp iakttagare. Personer, platser och företeelser, allt noterar han och han skriver med oändligt mycket humor. (Ofta svart sådan).

I Coventry blir han serverad usel mat och han filosoferar över engelsk kokkonst. Det enda man kan få sig till livs som är "ätligt" är "steak". "We live in the empire of the steak. Centuries hence, Central Asian anthropologists will prove to one another that a bleeding steak had some religious significance in the life of this forgotten island people."

Bara några år senare såg Coventry ut så här. I november år 1940 bombarderades staden av tyska plan och Coventry blev så gott som helt raserat.

I Leicester kommer Priestley i kontakt med det han kallar för "hunting people"- och jakt har han inte mycket till övers för. People "who turn themselves into twelfth-century oafs"- så han skräder inte orden.

Här packas chokladprodukter i Cadburys fabriker (Bournville).

Priestley talar också om vikten av att ha en aktiv och fungerande lokal press och han blir mycket glad över att se hur väl  Cadburyfabrikens ägare (i Bournville) behandlar sina anställda. (Man anordnar bland annat kvällsaktiviteter av hög klass ).

Resan fortsätter- nu mot Bradford.

Parader och fyrverkerier

Året var 1814 och det inleddes med stark och ihållande kyla. I februari hade floden Themsen belagts med tjock is och man kunde hålla en så kallad "Frost Fair".Människor flockades kring allehanda marknadsstånd där man kunde köpa så vitt skilda saker som böcker, leksaker, frukt, alkoholhaltiga drycker och så ostron och andra delikatesser. Jag läser i J B Priestleys fina bok om Regency-tiden och författaren blir själv hänryckt vid tanken på denna "Frost Fair" . "Ah, what we have lost! Oh- to have gone to Frost Fair, to have eaten oysters at a few pence the dozen, and brandy-balls and ginger-bread----" Kylan åtföljdes dessutom av starka snöfall och under nära sex veckor kunde man njuta av ett magiskt vinterlandskap över så gott som hela England.

Ludvig XVIII í kröningsdräkt

År 1814 hade dessutom Napoleon besegrats och förpassats till Elba - i Frankrike regerade Ludvig XVIII (en minst sagt voluminös äldre herre). I april reste han till London för att "visa upp sig" som Frankrikes nye regent. Satirverserna flödade:

And France's hope and Britain's heir
Were, truth, a most congenial pair;
Two round tun-belllied, thriving rakes,
Like oxen fed on Linseed cakes.

Fredrik III av Preussen

I juni var det dags för nästa celebra besök- nu av tsar Alexander I och Kung Fredrik Wilhelm III av Preussen. Om kung Fredrik berättas det att han vägrade att sova i den mjuka och lyxiga säng som fanns i Clarence House (där han blev inlogerad)- han begärde och fick i stället en hård "camp bed".

Alla exter kring de kungliga besöken orsakade en hel del besvär för både folk och fä. Korna i Green Park blev skrämda av allt skrik och skrän och stack iväg (innebärande ingen mjölk att få) och tvätterskorna hade fullt upp med de kungliga och deras "entourage"- gemene man fick gå med extra smutsiga kläder.

Sir Walter Scott 1771-1832

År 1814 var också året då Sir Walter Scott fick sin roman "Waverley" publicerad (anonymt)- och den blev oerhört populär.