lördag 27 september 2014

Ostende sommaren 1936



Jag har gjort en tidsresa till 1930-talet och till det Ostende som inte längre finns kvar. Allt blev förstört under andra världskrigets bombningar. Idag är det en helt annan stad. Då känns det mycket speciellt att få kunna sjunka ner i soffan och läsa Volker Weidermanns berättelse om den där sommaren för så länge sedan nu, den där sommaren då de möttes- vännerna och poeterna för att försöka uthärda i sin exil.

Exilens villkor är hårda och kan nog inte förstås om man inte varit där själv- man kan bara ana och gissa. Pengar var en bristvara- oron för framtiden ständigt närvarande- exilförfattarna klängde sig fast vid varandra som skeppsbrutna. Några av dem kom att överleva kriget men alls inte alla. Den här hemska tiden i Europas historia krävde alltför många offer.

I Ostende tillbringade de alltså en sommar (1936), författarna vars böcker blivit brända i ett Tyskland som inte längre var deras att vistas i.

Här fanns Stefan Zweig, Joseph Roth, Hermann Kesten, Egon Erwin Kisch, Ernst Toller och så den enda kvinnan i församlingen (förutom fruarna förstås)- Irmgard Keun. Bara hälften av dem skulle överleva kriget och Kisch dog redan år 1948.

I Weidermanns bok är det Zweig och Roth som får inta huvudrollerna men alla de övriga har även de sina viktiga platser.

Hermann Kesten, till exempel, kom att bli "Schutzvater aller über die Welt Versprengten". Jag har valt att illustrera mina ord med Kestens krönika från den här tiden "Meine Freunde, die Poeten". Kesten skrev alltid på caféer- han behövde vara omgiven av samtal och liv. Kesten var den som försökte hålla modet och humöret uppe- men han led i tysthet. Han lyckades rädda sig till USA, han överlevde kriget och blev hela 96 år gammal. En del av hans verk finns i svensk översättning men de har ett antal år på nacken och kan nog vara svåra att få tag på.

Läsningen av "Ostende 1936, Sommer der Freundschaft" fick mig också att plocka fram Irmgard Keuns roman "Nach Mitternacht" (som skrevs just i exil) för omläsning.

Om just den här boken skrev jag några rader för något år sedan och här är ett litet smakprov:

Kurt Tucholsky sa om Irmgard Keun "Sie hat Humor wie ein dicker Mann"- det ger hon exempel på i "Nach Mitternacht"
-
En värdshusvärd protesterar på sitt eget vis mot nazismen genom att måla ett hakkors i en toalett (i själva klosettskålen alltså)- när han blir tillfrågad om vad nu detta ska betyda blir svaret: " Dat die Arschlöcher sehn, wat sie jewählt haben" vilket i översättning (min helt egen) lyder ungefär "så att rövhålen ska se vad de har valt". (Värdshusvärden hamnar i koncentrationsläger, givetvis).


Jag kommer att fortsätta att skriva om Ostende år 1936 och författarna som var där.

2 kommentarer:

Klemperer sa...

Och igen från mig - jag har boken av Kesten "Meine Freunde, die Poeten", en gammal utgåva, och det är verkligen underbart.
"Så att rövhålen ska se vad de har valt" är bra!
Ibland önskar man att människor skulle titta på vem har hakkors idag.... (i Ukraine, till exempel. "Svoboda" hade verkligen en "Goebbels centrum", nu heter det "Ernst Jünger centrum", men man vet inte om det skedde så frivillig. Och Jünger är ingen Goebbels alls förstås - men också fruktansvärt.)
Tyvärr är precis om det, hakkors "2014"(darför de är "vänner" för vår politiker) tystnad i många svenska och tyska tidningar. Det kan jag verkligen inte förstå.

Ingrid sa...

Klemperer: Kestens bok hoppas jag ska hamna hos mig mycket snart- tror att den är väldigt fin. Den dolda agendan (där hakkorsen alltså inte syns) är mycket oroväckande- minst sagt.