Husfrid

Äntligen har jag satt igång att läsa Alison Bechdels grafiska självbiografi "Husfrid" om hennes dysfunktionella familj- med fadern i fokus. Jag kan inte skratta för det är alldeles för tragiskt. Det upphör aldrig att förvåna mig hur/att vissa barn överlever sin barndom. Den här boken har det skrivits och bloggats mycket om- och med all rätt.

-

Jag slås också av alla intressanta litterära kopplingar som Bechdel gör- till Henry James, Proust, Scott Fitzgerald och Wallace Stevens. (det finns säkert flera-jag kommer inte ihåg alla i hastigheten). Jag återkommer när jag har samlat tankarna (och läst ut- jag har ännu ett antal sidor kvar).

-

Complacencies of the peignoir, and late

Coffee and oranges in a sunny chair,

And the green freedom of a cockatoo

Upon a rug mingle to dissipate

The holy hush of ancient sacrifice.

She dreams a little, and she feels the dark

Encroachment of that old catastrophe,

As a calm darkens among water-lights.

The pungent oranges and bright, green wings

Seem things in some procession of the dead,

Winding across wide water, without sound.

The day is like wide water, without sound,

Stilled for the passing of her dreaming feet

Over the seas, to silent Palestine,

Dominion of the blood and sepulchre.

-

ur "Sunday Morning" av Wallace Stevens

Che bella giornata!

På torsdag är det dags för "Rosa bandet-gala". Tankarna hos mig går till alla de kvinnor som har drabbats och kommer att drabbas av det fula C:et- c som i cancer och oftast då bröstcancer som är den vanligaste cancerformen bland kvinnor.


-


Det där c:et har till och från varit en mycket stor del av mitt liv- inte för egen del- men nära anhöriga till mig har tvingats acceptera sjukdomen och underkasta sig svåra och tärande behandlingar . Min egen mamma drabbades av bröstcancer- och överlevde (mamma blev över 90 år).


-


På bloggen Dovegrey reader (en av mina favoritbloggar) hittade jag en bokrekommendation - Cancer Vixen. Den visade sig inte finnas i lager hos Amazon men det gick enkelt att beställa den i begagnat skick. Cancer Vixen är något så ovanligt som en serie som handlar om just bröstcancer.


-


Marisa Acocella Marchetto var 43 år, framgångsrik serietecknare för New York Times och New Yorker när hon kände en knöl i bröstet- till råga på allt hade hon just träffat sitt livs stora kärlek och passion- datum var bestämt för bröllop. Hur hon hanterade denna katastrof beskriver hon i tecknad form- i sin seriebok "Cancer Vixen". Jo, man kan skratta åt elände också- och man kan bita ihop och bli förbannad och göra allt man kan för att ta vara på varje dag som livet ger. "Che bella giornata!".


-


Jag har ingen stor vana att läsa serier i bokform (fel generation) men den här berättelsen vill jag ösa mycket beröm över. Det är en hoppingivande bok- den är informativ på ett mycket annorlunda sätt - och dessutom är den skriven med humor. Massor av humor. Marisa genomgick ett dussin cellgiftsbehandlingar, 33 strålbehandlingar och måste nu dessutom under flera år stoppa i sig tamoxifen. Hennes make- restaurangägaren Silvano- stod vid hennes sida hela tiden (liksom hennes dominanta mamma- i serien kallad "s(mother)". Ett stort problem som Marisa också tar upp är det gräsliga sjukförsäkringssystemet i USA- hon var oförsäkrad under en stor del av behandlingen (när hon gifte sig fick hon del av makens sjukförsäkring). Att vara oförsäkrad är den värsta mardrömmen om man blir svårt sjuk i USA.


-


Jag känner att jag gjort en god gärning (om än aldrig så liten) när jag köpt boken för:


-


"Marisa has donated a percentage of the proceeds of Cancer Vixen to The Breast Cancer Research Foundation and to underprivileged women at the Comprehensive Cancer Center affiliated with St. Vincent′s Hospital in Manhattan. "


-

Åh, så bra hon är- Marjane Satrapi

Nu har jag läst ut bok nummer tre av denna enastående serieroman-författare (det blev långt....). "Persepolis", "Kyckling med plommon" och nu "Broderier"- alla dessa har fått mig att lite tappa andan. Satrapi kan konsten att skriva om hur det är att vara kvinna i Iran och hon blandar humor med svärta med en direkt och genomträngande blick för det som är väsentligt.

-

Jag känner det som om jag också blir medlem i hennes krets när jag vänder bladen och försvinner in i kvinnornas diskussioner. Samovaren får en helt ny dimension....

-

"Broderier" handlar om nio kvinnor som träffas- dricker sitt te och pratar om allt och alla- men mest om sig själva och livets problem- och hur man kan lösa dem. (Broderier har inte ett dyft med korsstygn att göra kan jag för övrigt upplysa om). Näsoperationer, rumplyft, sol och vårare.... allt ventileras. Jag skulle inte läsa den här boken på en fullsatt buss- risken är stor att jag blev avslängd för "störande av allmän ordning"

-

Nu längtar jag efter en ny bok av Satrapi......

Kyckling med plommon

Nej, detta ska inte handla om matlagning eller kokböcker- utan om Marjane Satrapis berättelse om Nasser Ali Khan (han var Satrapis mammas farbror).

-

Här blandas nedtecknandet av ett sorgligt och intensivt människoliv med Iransk historia och kultur. Det är en mästerlig sammansättning. Nasser Ali Khan är musiker och han älskar sin tar (iransk luta) - i ett stormande gräl slår hans hustru itu den- och då bestämmer sig Nasser Ali Khan för att livet inte längre är värt att leva. Vi får följa hans sista åtta dagar genom Marjane Satrapis bilder och texter.

-

Jag kommer aldrig att glömma den här vackra hyllningen till en död släkting. Det är visserligen en svart historia men den har inslag av glädje också- av kärlek- och humor. Marjane Satrapi kan konsten att blanda rätt ingredienser för att åstadkomma den mest fängslande och undersköna biografi över ett liv som förtjänar att kommas ihåg.

Maus (The complete Maus) av Art Spiegelman

Jag hade mina funderingar när jag beställde den här boken- en seriebok. Kunde det vara något för mig? (Jag har inte läst serier sedan tidigt 60-tal och har inte "hängt med" i den nya tiden med hela böcker i serieform).

-

Det visade sig att alla mina farhågor kom på skam. Jag har läst en hel del böcker om förintelsen- men att läsa om Vladek och Anja (Art Spiegelmans föräldrar) var som att få ett knytnävsslag rakt i solar plexus. Serieformen gör läsupplevelsen mycket starkare. Nazisterna tecknas som katter, polackerna blir till grisar och fransmän (det förekommer bara en) som grodor. Judarna tecknas som möss. Det blir otäckt.

-

Art Spiegelman skildrar hur han intervjuar sin far om hans hemska upplevelser före och under kriget- (det blir också ett mycket intressant porträtt av relationen mellan Art och fadern- som genomsyrar hela boken.) En liten pojke spelar också en stor roll i skildringen- Richieu- Art's bror som dog innan Art föddes. En så sorglig död. Både Anja och Vladek Spiegelman överlevde förintelsen- men till vilket pris....

-

Det här är en bok som förtjänar alla möjliga utmärkelser. Hade den hört till 2000-talet skulle jag ha nominerat den på den lista över de 10 bästa böckerna som nu cirkulerar.... men Maus är av tidigare datum.