Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.
Tomas Tranströmer
-
Jag har läst en bok om döden- Claes Brittons "Min mamma är död". Det tog honom flera år innan han orkade skriva om det han kallar för "dödens höst". Det finns många böcker om sjukdom och död och ofta (tyvärr) är de vare sig särskilt intressanta eller tänkvärda.
-
Claes Brittons bok börjar också mycket spretigt- och de första 75 sidorna (av totalt 135) blir för mig ett virrvarr av författarens olika intryck, känslor, tillbakablickar och tankar. Det är för ostrukturerat för mig. Mona, Claes mor, drabbas av en mycket sällsynt och också mycket smärtsam cancerform - lungsäckscancer. Den är dessutom obotlig och snabbt dödande. Claes Britton har stora svårigheter att handskas med och acceptera moderns sjukdom (naturligtvis) och sin egen dödsångest- framför allt.
-
Jag läser med extra koncentration eftersom jag har eget jämförelsematerial. När man har uppnått en ålder av över 50 (som jag) har man oftast fått bekanta sig med döden. Förra året levde jag dessutom sida vid sida med liemannen- man kan väl säga att han riktigt kretsade kring mitt hus (för att till slut slå ner och skörda snabbt, hårt och skoningslöst)- och- så kommer jag till den senare delen av Brittons nedskrivna tankar- och nu- nu blir det mycket fängslande och mycket intressant- plötsligt lyfter hela berättelsen högt, högt.
-
För det första känner jag igen Brittons tankar om dödsskräcken som avtagit- jag citerar: " min egen livslånga dödsskräck--- har avtagit sedan jag tvingades genomleva min mammas lidande och död". Så skriver Britton om det som för mig är det verkligt givande nämligen den palliativa vården. Han samtalar djupt och ingående med Ulla Zachrisson som är läkare vid Stockholms Sjukhem - en palliativ avdelning. Här finns kunskapen om lidandet och om döden och den stora visheten som man bara kan få genom att ödmjukt tjäna och viga sitt liv åt livets slut.
-
Palliativ vård innebär att det är patienten som står i fokus och det är sjukvården som anpassas efter den sjuke (inte tvärtom). Här råder fria besökstider och vården är kopplad till avancerad hemsjukvård- det går att få väldigt mycket vård av komplicerad art även i hemmet. Inläggning på avdelning sker oftast bara i det allra sista skedet av sjukdomen. (och, ja man kan få ta med sig husdjur och man får som anhörig sova över också.) I Sverige har vi dock lång väg att gå vad gäller just palliativ vård- till exempel är den inte klassad som en specialitet här (vilket är fallet i
t ex Norge och Storbritannien).
-
Intressant är det också att läsa om dödsångest och hur den drabbar i stort sett alla patienter- även de mycket gamla.
-
Min egen erfarenhet av den palliativa vården (i mitt fall avdelning 10 på Trelleborgs lasarett) är den allra bästa. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha klarat mig utan den hjälp jag fick av denna underbara, proffisiga och medkännande personal. Det gick att ringa vilken tid på dygnet som helst om man undrade över något eller behövde hjälp. De visste inte hur väl de ville - och alltid diskreta och finkänsliga- med stor respekt för individen- vi är alla olika- både i livet och inför döden.
-
Så här säger Ulla Zachrisson om de personer som väljer att arbeta med döende, svårt sjuka människor: " Det är människor som har vilja och förmåga att verkligen hjälpa andra människor och som gillar utmaningar, lite som folk som klättrar i berg eller något sådant. Det är sådana som inte är rädda för att gå in i hetluften, där kaos råder, som inte räds att möta människor som reagerar kraftigt, som skriver och gråter och ber för sina liv, och som inte låster sig avskräckas av sin egen rädsla.".
-
Väldigt många i vårt land kommer att drabbas av cancer- antingen själva eller som anhöriga. Det må vara uttjatat det där med hur man ska förhålla sig till vänner och deras anhöriga etc som drabbas av sjukdom. Själv hade jag tur- jag har bra vänner som inte "bangade ur" eller försvann för att aldrig mera höra av sig- Jag tycker så här: det finns egentligen inte så mycket hjälp att ge (mer än praktisk- och den kan i och för sig vara nog så värdefull- var inte rädd för att fråga!)- det känns bra att bara få en hälsning, ett "jag tänker på dig"-det ger i alla fall en känsla av att inte vara bortglömd. Själv var jag inte intresserad av att "prata" med vare sig kuratorer eller andra (men det är ju högst olika)- man gör vad man måste göra. Bryta ihop är en lyx man inte kan unna sig när man vårdar en svårt sjuk människa.
-
Jag tycker att Claes Brittons bok är väl värd att läsa- speciellt den senare delen- där finns mycket att begrunda, ta in och verkligen djupt reflektera över. Döden är oundviklig för oss allesammans.
-
Ann-Sofie på
Ooof bok har också läst och skrivit om den här boken.
Tålamod är en dygd som jag inte besitter. Snabbt ska det gå och då blev det en beställning via "begagnade böcker från Amazon". Idag damp denna klump till bok ner i brevlådan (något tufsig är den- men det gör inte så mycket) (jag hörde smällen ända in i köket ). Det är över 400 sidor sorgearbete som väntar på mig- (ja, egentligen bara 300 - jag har redan kastat mig över boken). 
