Om att hålla tungan rätt i mun

Fotot på getingboet är lånat

Att leva och verka som skribent och författare under medeltiden var farligt och som att befinna sig i ett ständigt surrande getingbo. Geoffrey Chaucer kan inte ha haft det särskilt lätt.

Det är dags för mig att ta tag i "The Poet's Tale- Chaucer and the Year that Made the Canterbury Tales" av Paul Strohm. Året var 1386 och i England pågick en kamp om makten som till slut skulle bli början på nära 100 år av inre stridigheter och krigande. Chaucer levde under Richard II:s tid men i skuggorna lurade Richards farbröder- redo att norpa till sig tronen.

Richard II avsattes och han blev så småningom mördad (cirka 1399). Geoffrey Chaucer försvann från arenan år 1400 och hans slut är höljt i dunkel- hans stora epos "The Canterbury Tales" blev aldrig helt färdigställt men år 1386 markerar bokens födelse.

Om poetens liv och om den tid som omgav honom kan man alltså läsa i "The Poet's Tale".

Franskspråkigt: Belgisk litteratur

Neel Doff (1858-1941) kom egentligen från Nederländerna och hennes första språk var nederländska men hon skrev sina böcker på franska och hon kom att bosätta sig i Belgien.

Hennes uppväxt var mycket fattig- hon var barn nummer tre i en stor syskonskara. Hennes böcker är präglade av stark realism och hon är mest känd för sin trilogi om Keetje- en flicka som tvingas att prostituera sig för att försörja sina småsyskon.

Denna trilogi finns i svensk översättning av Ann-Mari Gunnesson (2012) och det är Nomen förlag som har gett ut.

Säg det på franska

Min franska är inte vad den borde vara men jag försöker att underhålla den så gott det nu går. I min hand just nu har jag Belinda Jacks sammanställning av en "francophone canon" - det vill säga franskspråkig litteratur från hela världen.

I Europa blir det nedslag i Belgien och Schweiz- ett hopp över Atlanten och man hamnar i provinsen Quebec och därifrån kan man resa vidare till Haiti, Antillerna, Mauritius och Réunion. I Afrika finns många länder som har franska som "första utländska språk".

Jag hoppas på många lästips!

På väg till Babadag

Foto: André Kertész

Bilden ovan har fått namnet "Circus Budapest" och är tagen år 1920. Åh, forna tiders fotografer, säger jag bara.

I det sista avsnittet av "On the Road to Babadag" av Andrzej Stasiuk (boken kommer snart i svensk översättning, Ersatz förlag) läser jag om inspirationen till alla de resor som författaren gjort i östra Europa- ett foto taget av den ungerske fotografen André Kertész.  På detta foto kan man se en blind man som spelar fiol på en dammig gata någonstans i Ungern. Stasiuk är på jakt efter platsen men tiden har utplånat så mycket och det är svårt att hitta de gamla miljöerna idag.

Jag har snart läst ut Stasiuks bok och jag har sugit så länge jag bara har kunnat på den karamellen. Visst är det en reseskildring (eller snarare reseskildringar) men med ett ovanligt djup och med så många poetiska tankar och funderingar. Stasiuk reser på ett sätt som gör mig mycket avundsjuk- han ser inte bara med ögonen utan med själen och han kan klä sina intryck med ord som fastnar direkt hos läsaren.

"Att resa är att leva". Så sa en gång HC Andersen. Det skriver jag under på.

Den franska bokfloden

Om den kan man läsa i det senaste numret av LIRE. "La rentrée littéraire". Min snälla brevvän har igen skickat mig denna trevliga tidskrift med så många nya (och ibland även lite äldre) lästips. Jag återkommer med lite axplock så småningom.

Ett stilla sensommarregn faller utanför mina fönster och det känns att det är väderskifte på gång. Den svenska sommaren är så kort. I Frankrike har det varit osedvanligt varmt och den värmen håller i sig.  Centraleuropa har upplevt den varmaste sommaren på 100 år - men vinskörden ser ut att bli god- värre då med spannmålet.

Den här boken har ett lite annorlunda fokus-

"Au fil d une promenade sensuelle et joyeuse en compagnie de Musset, Zola, Doris Lessing, Colette, Alphonse Daudet, Zweig, Françoise Sagan et bien d autres, Clélia Renucci rend hommage à ces destins qui font écho à nos incertitudes, à nos délices, à nos amours."

Och jodå- George Sand förekommer i boken, hon också.

Från sommarens utflykter och några boktips

Hos Karen Blixen i Rungstedlund. Foto: Heather Cowper

En av sommarens mest oförglömliga turer gick till Rungsted kyst och Karen Blixens hem som numera är museum. Jag och väninnan tillbringade en god stund med att gå igenom rum och trädgård. I Karen Blixens bibliotek såg jag alla danska skolbarns fasa "Adam Homo" av Paludan-Müller (min morbror skrev och ondgjorde sig över att han måste läsa den här versromanen som enligt honom var "at sove paa") I många rum fanns fantastiskt vackra blomsterarrangemang och det vilade en alldeles speciell stämning över huset- som om Karen Blixen höll sitt vakande öga över allt från sin himmel (för att de goda författarna kommer till en himmel, det är jag mycket säker på.)

 

Grevinnans salong på Svaneholms slott (fotot är lånat)

De skånska slotten är många och ett av de lättast tillgängliga för min del är Svaneholms slott vid Skurup. Dit gick färden i förra veckan.

Carl Augustin Ehrenswärd kom att bli den siste enskilde ägaren till Svaneholms slott-när han dog övertogs hela klabbet av en andelsförening men änkan fick bo kvar under sin livstid. På övervåningen kan man beskåda hennes vackra rum och framför allt salongen stannade jag länge i. Förtrollande vacker musik ljöd från en musikanläggning (Chopins nocturner) och det var inte svårt att ta sig tillbaka till en annan tid och då se framför sig alla uppklädda gäster som flockades kring borden. En harpa stod mitt i rummet och allt var bara så otroligt vackert arrangerat.

En annan resa  är av kortare slag och den går ner i dansk litteratur. I min "Kvindens Hvem hvad hvor" (årgång 1984) finns flera sidor med bokrekommendationer.

Jytte Borbergs "Schlaraffenland" är en roman om "menneskers angst for at traenge helt ind til et andet menneske" (Jag tror att det finns en svensk översättning).

Anna Ladegaard har skrivit om en kvinnlig författares resa med sin son- ett försök att döva ett dåligt samvete eftersom huvudpersonen övergav sitt barn när han bara var två år gammal. "Rejse med min sön".

Både Jytte Borberg och Anna Ladegaard har gått ur tiden men har man tur kan man fortfarande hitta böcker av dem på våra bibliotek (en hel del har blivit översatt till svenska).

"Pardans" är en antologi med noveller skrivna av kvinnliga författare (redaktion: Else Cederborg) Novellernas tema är parförhållanden och många kända danska författarinnor har lämnat bidrag.

Resor i ett annat Europa

Jag läser den polske författaren Andrzej Stasiuks reseessäer från ett Europa som den vanlige resenären sällan ser. Stasiuk har farit på kors och tvärs i Slovakien, Rumänien, Ungern, Slovenien, Albanien, Moldavien och Ukraina. Hans vägar är inte vackra eller glamorösa- han besöker de gamla slitna platserna, de kanske något sunkiga landsortscaféerna - dit förändringens vindar inte ännu har nått helt.

Jag älskar hans sätt att se- han ser nämligen inte bara med ögonen utan också med själen. Han går djupt ner i de dunkla djupen och hans tankar är ofta melankoliska men högst realistiska och trots detta inte utan ett visst romantiskt skimmer.

"The soul dissolves in space like a drop in the sea".

"I would like to be buried in all those places where I've been before and I will be again."

Rășinari (foto: Joe Mabel)

"My country! At all cost I desired to connect with it- but there was nothing to connect with. Neither in its present nor in its past did I find anything genuine...." Emil Cioran

Emil Cioran (rumänsk filosof) föddes i Rășinari och Stasiuk ägnar ett kapitel åt både Cioran och hans hemort.  "The loneliness of a liberated mind is as great as the sky over Transylvania".

Idag kan man se en byst av Cioran framför det hus han föddes i- huset är målat blekt rosa och de två fönstren som vätter ut mot gatan är försedda med fönsterluckor. Filosofens ansiktdrag ser trötta och ledsna ut- han fick nog av världen till slut. Ciorans sista viloplats blev Montparnassekyrkogården i Paris- långt från "splendid Rășinari".

Vägen till Babadag kommer ut i svensk översättning inom kort. Ersatz förlag.

En rappenskralde av rang

I "Kvindens hvem hvad hvor" årgång 1984 (som är den sista årgången i min lilla samling) läser jag om "Böcker av och om kvinnor"- och här skriver man bland annat om det engelska förlaget Virago -
"Virago lyder ikke så lidt paenere end rappenskralde, men det betyder det samme. Og det er navnet på et engelsk kvindeforlag, der udråbes som den störste forlagssucces, siden Penguin startede i 30'erne. Det siger ikke så lidt."

Så följer några läsrekommendationer och jag fastnar särskilt för författarinnan och upptäcktsresanden Isabella Bird (1831-1904).

Isabella Bird i manchurisk dräkt.

Isabella Bird var den första kvinnan att bli invald som "fellow" i The Royal Geographic Society - året var 1892. Isabella var en modig och envis kvinna som inte lät sig hindras av något. Hon for länder och riken runt och så skrev hon om sina upplevelser- som 70-årig reste hon till Marocko och följde i berbernas fotspår (hon tvingades använda stege för att komma upp på sin häst). När hon dog strax efter hemkomsten (då var hon 73 år gammal) hade hon en resa till Kina inplanerad.

Isabella Birds mest kända bok är "A Lady's Life in the Rocky Mountains". Någon svensk översättning har jag inte lyckats hitta, men det finns kanske något av gammalt datum.

Hvem hvad hvor

(Den svenska versionen hette När Var Hur). När mina kusiner kom på besök medförde de tre kassar proppfulla med danska böcker - bland annat fick jag överta min mosters samling av "Kvindens hvem hvad hvor" med start någon gång på 1950-talet. Det är inga kompletta årgångar men det är väldigt trevligt att bläddra igenom det som egentligen är dansk kvinnohistoria genom många årtionden.

Det var Politikens förlag som gav ut och tyvärr har även den "vanliga" Hvem hvad hvor" gått i graven- det går inte att få lönsamhet i den här typen av bok längre- internet dödar mycket dessa tider.

I årgång 1958 kan man bland annat läsa författarinnan Agnes Henningsens råd till en bekymrad mor under rubriken "Det evige spörgsmål: Mor og datter". Nog så aktuellt än i dag.

Man får lära sig om danska kvinnoorganisationer och så finns förstås de vanliga hushållsråden, lite matrecept och en sida med senaste modet. Årets händelser ur kvinnoperspektiv kommenteras givetvis. Jag tycker att allt ger en mycket intressant historisk tillbakablick.

En längtans ö till

Med hem från Helsingör förde jag den här boken om Christiansö- en plats jag ofta har längtat att se.  Kanske blir det nästa år?

Christiansö ägs och sköts av det danska försvarsministeriet och utgör inte del av Bornholms Regionskommune. Invånarna betalar därför ingen kommunalskatt men har heller ingen rösträtt vid kommunalvalen.  Idag bor cirka 100 personer på ön- men på sommaren kommer en invasion av turister från alla möjliga håll- båtförbindelserna är täta. Det brukar blåsa rätt så bra på Östersjön och jag har ett brev som min far skrev från en färd mellan Gudhjem på Bornholm och just Christiansö- folk spydde till höger och vänster och min far hade mycket roligt åt detta (han blev aldrig sjösjuk själv och hade en kanske något sadistisk humor vad gällde andras obehag).

Christiansö är uppkallad efter denne monark (Christian V).

År 1877 flyttade mina oldeföräldrar från Svaneke till Christiansö- de var nygifta och skulle försörja sig på fiske. Det var ingen sinekur att vistas på ön- speciellt under vintern- två barn födde min oldemor där ute - det första dog efter en mycket svår förlossning. År 1880 gick flyttlasset tillbaks till Svaneke .

Christiansö (fotot är lånat).

Jag lär mig detta på sidan 61 i min bok: "Köpman Wilhelm Rönne fick ensamrätt att driva handel på Christiansö år 1869. Han inrättade butik och skeppsproviantering i den gamla kommendantsbostaden och salteri i kanonbåtskurerna och bredvid det gamla fängelset placerade han en upplagsplats för kol. Han började också att bearbeta guano som han sålde som gödning. Med sig tog han en del fiskare som fick bosätta sig i de lediga bostäder som kunde uppbringas och så fick de avsätta sin fångst genom honom. Det blev mycket sill och en hel del lax också. Wilhelm Rönne kallades i folkmun för "Kungen av Christiansö".

Om St. Petersburg

Jag har aldrig varit i St Petersburg men till Leningrad kom jag år 1961- jag tror att det är en viss skillnad även om St Petersburgs monument och historia kanske inte har ändrats genom åren. (Möjligen historieskrivningen).

St. Petersburg upphör aldrig att fascinera som stad - byggd på träskmarker och  under enorma prövningar för de stackare som fick slita med grovgörat. Många fick plikta med livet.  Under andra världskriget fick staden utstå en belägring som saknar motstycke.

Jag minns gyllene kupoler och storslagna muséer (inklusive Eremitaget som var oöverstigligt stort för en elvaåring utan intresse för objekten som fanns där- de röda plyschsofforna i varje sal blev räddningen.)

Solomon Volkov är numera bosatt i USA och han har tidigare blivit omtalad för en bok om Sjostakovitj- "Vittnesmål- Sjostakovitjs memoarer" från 1979. (Jag tror att jag har den boken någonstans i huset.) St Petersburg- A Cultural History är från 1995 och såvitt jag kan se har den inte blivit översatt till svenska.

Det första kapitlet i boken beskriver hur staden byggdes och "how classical Russian literature from Pushkin to Dostoyevsky boldly and brilliantly interpreted the image of the city, and in the end, profoundly changed it.


Över 600 sidor av rysk kulturhistoria känns mycket frestande.

En annan bok om rysk kultur och dess historia är Natasha's Dance av Orlando Figes.

Längtans ö

Jag tror dock inte att det här är en ö man har längtat till utan snarare ifrån. Jag syftar på Spinalonga som ligger strax utanför östra Kreta- en gång (1903-1957) var denna ö en spetälskekoloni.

Jag läser om spetälskan och dess historia i "Farsoter och epidemier" av Per-Erik Åbom. Spetälska eller lepra är en gammal sjukdom och den kan man bland annat också läsa om i bibeln. Även i Sverige har denna sjukdom härjat och år 1867 öppnades ett speciellt spetälskesjukhus i Järvsö (just utmed Dalälven härjade spetälskan som värst).Den sista patienten skrevs ut från Järvsö sjukhus så sent som år 1943. Sjukdomen är ingalunda utrotad i den övriga världen och år 2013 inträffade över 200 000 fall (bara Europa är fritt från spetälskan).

Per-Erik Åbom rekommenderar speciellt Victoria Hislops roman "Längtans ö" (från 2005) som handlar om tillvaron på Spinalonga.

Även Graham Greene har skrivit en roman om spetälska "A Burnt-Out Case" (1975)

En lyckad tur

Fotot är lånat.

Sommaren är kort och sommarkortets fröjder likaså korta. Igår var sista resdagen för mig och då blev det en tur till Helsingör. Jag är mycket förtjust i den här staden med de smala gatorna och alla små butiker och caféer. Det är en levande stad och överfarten med färjan är snabb och mycket bekväm. (Det var däremot inte återresan med Öresundståget- proppfullt var det (många fick stå ända till Lund) och luftkonditioneringen hade säckat ihop. Det var säkert väl över 30 grader varmt i kupén. Man får vara glad att man kommer fram i tid, föreställer jag mig och förstår inte hur pendlarna står ut.

I Helsingör hittade jag två ännu levande bokhandlar och givetvis kom jag inte hem tomhänt. Den här gången blev det dansk historia och geografi för min del. En bok om Christiansö och "1864" av Rasmus Glenthöj. "Sönner af de Slagne" är undertiteln som är tagen från en dikt av Johannes V Jensen.

Tillbakatåget från Dannevirke den 6 februari år 1864. Tavlan är målad av Erik Henningsen. Den danska hären frös och plågades med österrikiskt kavalleri i hälarna.

Glenthöj skriver inte bara om det ödesdigra året 1864 utan går också bakåt i tiden- vill man förstå ett land och dess folk måste man känna till historien.

---
Lykkens Land med Maade
Danmark, det er du!
Danmark af vor Naade,
vil du smile nu.
Borte er det syge
Lykkelöse Kuld-
Sönner af de Slagne
se, I staar paa Muld.

från dikten Sönner af de Slagne av Johannes V Jensen (1906)

Från pest till ebola

Jag hade föresatt mig att inte låna hem några böcker från biblioteket idag för jag har massor av oläst i högar både här och där i huset och tid har blivit en bristvara för mig denna sommar. Givetvis kom jag hem med en större hög än den jag avlevererade. Tala om dålig bokkaraktär men värre laster finns ju.

Nu ska jag lära mig mera om oaptitliga sjukdomar. Alla som har läst gamla kyrkoböcker vet hur farsoterna har härjat vårt land med smittkoppor, scharlakansfeber, TBC och kolera för att bara nämna några få "otäckheter" . Per-Erik Åbom har skrivit en, som det verkar, mycket ingående och intressant krönika om smittsamma sjukdomar genom tiderna. Boken är utgiven på Atlantis förlag.

Om vådan av att resa med Öresundståg

Foto: Kasper Dudzik

Vi startade tidigt, väninnan och jag för vi skulle på en ganska lång dagsutflykt- ända till Karlskrona. För att komma dit måste man fara med Öresundståget (om man inte väljer att köra bil förstås- men det valet gjorde vi alltså inte för man vill ju vara snäll mot miljön och så är det som sagt en ganska lång resa).

Väninnan hade läst i tidningen om problem med toaletter på tågen och kom väl förberedd med provisorisk potta (nedpackad i ryggsäcken). Vi trodde förstås i vår enfald att det där med igenbommade tågtoaletter var något sällan förekommande och att vi inte skulle behöva bekymra oss om sådana detaljer- dessutom hade det ju gått ett par veckor sedan tidningsartikeln lästes och givetvis åtgärdar man sådana problem- tänkte vi alltså (dumma som vi är). Inte fasen fanns det några fungerande toaletter på tåget och det berodde enligt uppgift på att "vattnet tagit slut". Drygt tre timmar på tåg kan nog kräva bekvämlighetsinrättningar för både kreti och pleti. Vi klarade oss utan trots allt och någon provisorisk potta behövde inte plockas fram ur bagaget (och var gör man av innehållet efteråt- ut genom fönstret kanske?) Jag vill varna eventuella resenärer- för problemet ser ut att vara permanent- drick inte kaffe på morgonen och undvik att ta vätskedrivande tabletter. Han man någon fysisk åkomma som gör att man måste uppsöka bekvämlighetsinrättning ofta- undvik Öresundstågen. Därmed nog pratat om toaletter.

Karlskrona är en mycket vacker stad men inte så gammal (enligt svenska mått mätt). Karl XI hade nyss sett till att permanent roffa åt sig Skåneland och han var i behov av en hamn och en marin försvarsanläggning- så föddes Karlskrona i slutet av 1600-talet.

Vi hann med det gigantiska marinmuséet med ubåten Hajen och den vackra galjonsfigurshallen (vidunderlig utsikt från andra våningen). Man behöver minst en dag för att tillgodogöra sig allt i detta museum och den tiden hade vi inte till vårt förfogande, tyvärr.

Dessa guldgubbar kommer från Sorte Muld på Bornholm. (Foto: Martin Stoltze)

Vi fortsatte till Blekinge museum inte så långt från järnvägsstationen och lärde oss en del om de intressanta utgrävningarna vid Västra Vång. Underbart vackra föremål (masker och så kallade guldgubbar) och som en extra bonus fanns också en utställning med Blekingesöm.

Det var två trötta äldre damer som sjönk ner i tågsätena för vidare befordran till Malmö C. (Någon biljett till Skanör kunde man inte lösa i Karlskrona. "Var ligger Skanör- i Danmark?" undrade han som stod i biljettkassan. "Inte sedan 1658", svarade väninnan som undrade en del över svensk geografiundervisning modell yngre).

Bokinköp? Jodå, jag skaffade "Skåne i Danmark" en dansk historia fram till 1658 av Harald Gustafsson utgiven av Makadam förlag och från Centrum för Danmarksstudier (Lunds universitet).

Något lättsmält i augustivärmen

Den svenska sommaren passerar alltid så snabbt förbi och det gäller att fånga dagen. Augustimörkret kan redan anas och det finns en svag doft av höst i morgonluften (jag är en morgontidig person och vittjar brevlådan på innehåll (dagstidning) i gryningen).

Det är mycket som ska hinnas med under några få sommarveckor- både vad gäller umgänge och resor i omgivningarna- för att inte tala om underhåll av hus och trädgård. I sommar har läsningen fått stryka lite på foten men det lär jag ta igen när hösten kommer.

Douglas Kennedy är en amerikansk författare som bor omväxlande i London, Paris, Montreal, Maine och New York- dessutom är han väl förtrogen med Dublin. Hela det konceptet var nog för att få mig intresserad av att läsa hans roman "Ögonblicket" som börjar just i Maine.

Han skriver om Route 1 och Interstate 95... och jag minns och jag faller in i en mycket nostalgisk tillbakablick på mitt eget liv....

Poetens annus horribilis

Året var 1386 och poeten det handlar om är Geoffrey Chaucer. Han levde under oroliga tider, det är det minsta man kan säga. Kungamakten var dessutom i hans omedelbara närhet (hans svägerska var gift med John of Gaunt) och det måste ha bidragit till en känsla av att befinna sig på ett gungfly.

Vad hände år 1386 och vad fick poeten att skriva sitt stora epos och mästerverk "The Canterbury Tales"? Paul Strohm har gett sig in i medeltidens litteratur och historia för att kasta ljus på bakgrund och förgrund.

Den här boken ser jag fram emot att läsa (och jag har beställt den). Här kan man läsa en recension (The Telegraph)

What a brave man she was

George Sand fångad av Delacroix

Orden i rubriken härrör från den ryske författaren Ivan Turgenjev som var nära vän med både George Sand och Gustave Flaubert.

Hon blev 71 år gammal, George Sand och då hade hon levt ett mycket innehållsrikt liv. Det var en vis gammal kvinna (om än inte så gammal med vår tids mått) som somnade in den där junidagen år 1876. Jag har läst en stor del av brevväxlingen mellan George Sand och Gustave Flaubert- och jag förstår att Flaubert var alldeles utom sig när han miste denna trogna vän och rådgivare. George Sand hade en lugnande inverkan på den lättantändlige och ofta oförsonlige Gustave Flaubert. Breven kom i tät takt under tio års tid med undantag för de allra sista månaderna då George Sand drabbades av sjukdom och inte längre orkade som förr.

Chère Maître, så inledde Flaubert alltid sina epistlar- med den repspekt som hans äldre och visare kollega sannerligen förtjänade. Breven mellan George Sand och Gustave Flaubert är en litterär skatt som Francis Steegmuller och Barbara Bray har handskats med på ett alldeles utomordentligt skickligt sätt. Noterna är många och förklaringarna lika så- man kommer brevskrivarna mycket nära och det känns som ett verkligt privilegium att få lov att träda in i denna värld med så många intressanta och djärva tankar och diskussioner.

Nohant 26 October 1872

Cher ami,
------
Please, please listen to me! You're keeping an exuberant nature shut up in jail! You're trying to turn a kind and tender heart into a jaundiced misanthropist -though you'll never quite manage it. In short, I'm worried about you and am perhaps saying stupid things. But we live in cruel times and we shouldn't just accept and anathematize them. We should overcome and pity them. So, Je t'aime; do write.----

Så skriver George Sand till en utarbetad och upprörd Gustave Flaubert.

There is only one happiness in life, to love and be loved."

 enligt George Sand - och jag tror att hon levde i den sentensen under hela sitt liv.

Högtryckssommar

Jag hinner inte läsa så mycket som jag vill den här sommaren. Tiden rusar iväg och på nattduksbordet ligger brevväxlingen mellan George Sand och Gustave Flaubert - med ännu något hundratal sidor kvar att konsumera.

Som den bokälskare jag är finns det dessutom en stor (växande) hög att oläst material som väntar på "attack". Överst i den högen ligger William Gass novellsamling "In the Heart of the Country"  och den är jag givetvis mycket nyfiken på.

Fotot från Karen Blixens hem Rungstedlund är lånat.

Äntligen kom ett högtryck och då kan man förstås inte sitta inomhus - det finns så mycket att se och göra när solen skiner. Väninnan och jag tog en tur över Öresund till Helsingör (en mycket trevlig stad med livliga gågator och med ännu levande bokhandlar!) Det blev också ett stopp i Rungsted kyst för besök i Karen Blixen-muséet. Härlig promenad genom skuggig park och så en rofylld genomgång i ett historiskt hus med förnimbar närvaro av en stark och ovanlig kvinna.

Skånes somrar ila, som poeten skrev (Österling) men ännu återstår några veckor av en förhoppningsvis varm augustimånad.

Nyfiken på: Melania Mazzucco

Foto: Corinne Veysselier

Melania Mazzucco är en italiensk författarinna. Hennes böcker har blivit översatta till ett flertal språk och även till svenska. (År 2003 tilldelades hon det prestigefyllda Stregapriset för romanen "Vita").

Nille med bloggen Nilles litteratur skriver om Mazzuccos nedslag i renässansens värld "Tintorettos engel" och jag känner att jag bara måste läsa. Renässansen var en så omvälvande tid- så fylld av vacker och evig konst och tankar som har format vår värld.

"Tintorettos engel" finns än så länge inte översatt till svenska men vill man kan man läsa på t ex danska. Det ska jag göra- å det snaraste!

En stor översättargärning

Francis Steegmuller och Barbara Bray har båda bidragit till att göra korrespondensen mellan Gustave Flaubert och George Sand tillgänglig för tusenden (minst). "Flaubert- Sand The Correspondence" kom ut år 1993 i engelsk version och det krävdes två mycket skickliga översttare för att få allt på plats.

Det är över tio års brevväxling som hanterats med varsamma händer och dessutom försetts med ett rikt och praktiskt notsystem (noterna finns på varje sida så slipper man att hela tiden bläddra bakåt). Steegmuller har tagit sig an breven från Flaubert och Barbara Bray har översatt George Sands epistlar. Båda dessa fantastiska "språkgiganter" har nu gått ur tiden men de har lämnat kvar åtskilliga verk som vittnar om deras kärlek till det skrivna ordet.

Jag läser och njuter av varje brev, av de tankar som utbytts mellan två författare av sin tid- så olika men ändå med så stor känsla och respekt för varandra.

Omslaget pryds av Rodins gåtfulla skulptur " La Cathédrale"- två högerhänder som söker varandra. Det kunde inte passa bättre.