Ett ovanligt människoöde: Berättelsen om Nakahama Manjiro

Nakahama Manjirō 1827-1898

Det var en varm vårkväll år 1843, platsen var Fairhaven i Massachusetts. En sextonårig pojke hängde en blomsterbukett på ett dörrhandtag. Innanför dörren fanns klasskamraten Catherine Terry och när hon hämtade in blommorna hittade hon en lapp med följande text:

Tis in the chilly night
A basket you've got hung.
Get up, strike a light!
And see me run
But no take chase me.

Avsändaren kunde avslöjas genom versens sista rad- och beundraren var John Mung som egentligen hette Nakahama Manjiro och hur han hade hamnat i just Fairhaven är en historia som saknar motstycke.

Manjiro var bara 14 år gammal när han fick arbete på en fiskebåt som seglade utanför ön Shikoku i Japan. En svår storm gjorde båten helt sjöoduglig och Manjiro och fyra av hans vänner tvingades söka sin tillflykt till en öde klippö. Deras prekära situation uppmärksammades av Kapten William Whitfield på "John Howland" som förde de fem ungdomarna till Hawaii. Manjiro  gjorde ett starkt
 intryck på Whitfield genom sin snabba fattningsförmåga och så  bestämde sig den barske sjökaptenen för att adoptera den skeppsbrutne ynglingen.

Manjiro hade dock inte tänkt sig ett vanligt och stillasittande liv och att arbeta som tunnbindare (som han utbildades till) var inget för honom. Han begav sig till Kalifornien för att gräva guld. Med guldet (han lyckades faktiskt hitta en del) som grundplåt och med hjälp från en präst i Honululu kunde Manjiro ta sig tillbaka till Japan där han efter en hel del besvärligheter kunde återförenas med sin mor. Detta var år 1851 och Japan var ett mycket slutet land.

Manjiro kom att betyda enormt mycket för öppnandet av Japan (1854) och för en ökad förståelse mellan två vitt skilda kulturer.

 

År 1860 slöts ett vänskapsfördrag mellan Japan och USA. Två skepp förde den japanska delegationen till Washington och New York för att ratificera fördraget. Ombord på det ena, Kanrin Maru, fanns Manjiro, som fick agera tolk.

 

Over the Western sea hither from Niphon come,

Courteous, the swart-cheek'd two-sworded envoys.

Leaning back in their open barouches, bare-headed, impassive,

Ride to-day through Manhattan.

 

Walt Whitman

 

 

Redan år 1878 reste Isabella Bird till Japan och där träffade hon också Manjiro som då bodde i Tokyo. Hon fann en sorgsen äldre man som hade glömt mycket av den engelska som han en gång lärt sig. Manjiro levde ända till år 1898 - då var han sjuklig och utfattig.

 

Manjiro

(Fotot är lånat.)

 

Om Nakahama Manjiro har jag läst i Christopher Benfeys: The Great Wave- The Opening of Japan (2003, Random House)

En rappenskralde av rang

I "Kvindens hvem hvad hvor" årgång 1984 (som är den sista årgången i min lilla samling) läser jag om "Böcker av och om kvinnor"- och här skriver man bland annat om det engelska förlaget Virago -
"Virago lyder ikke så lidt paenere end rappenskralde, men det betyder det samme. Og det er navnet på et engelsk kvindeforlag, der udråbes som den störste forlagssucces, siden Penguin startede i 30'erne. Det siger ikke så lidt."

Så följer några läsrekommendationer och jag fastnar särskilt för författarinnan och upptäcktsresanden Isabella Bird (1831-1904).

Isabella Bird i manchurisk dräkt.

Isabella Bird var den första kvinnan att bli invald som "fellow" i The Royal Geographic Society - året var 1892. Isabella var en modig och envis kvinna som inte lät sig hindras av något. Hon for länder och riken runt och så skrev hon om sina upplevelser- som 70-årig reste hon till Marocko och följde i berbernas fotspår (hon tvingades använda stege för att komma upp på sin häst). När hon dog strax efter hemkomsten (då var hon 73 år gammal) hade hon en resa till Kina inplanerad.

Isabella Birds mest kända bok är "A Lady's Life in the Rocky Mountains". Någon svensk översättning har jag inte lyckats hitta, men det finns kanske något av gammalt datum.