Detta är en berättelse om en vänskap men också en berättelse om svek. Jag har läst Thomas Bernhards "Wittgensteins brorson".
År 1967 träffas två män under mycket speciella omständigheter- de råkar nämligen båda vara inlagda på sjukhus- (dock på olika avdelningar (paviljonger). Thomas Bernhard har genomgått en svår lungoperation- Paul Wittgenstein är inlagd på en psykiatrisk avdelning. Bernhard vandrar från sin "paviljong Hermann" till "paviljong Ludwig" och Paul gör sammaledes i motsatt riktning. De gör sjukhusvistelsen uthärdligare för varandra.
"I hela mitt liv har jag inte varit mer rädd för någonting än att falla i händerna på psykiatriska läkare, i jämförelse med vilka andra läkare, också alltid bara olycksbringande, ändå mycket mindre farliga, ty de psykiatriska håller sig i dagens samhälle alltjämt fullständigt för sig själva och immuna och sedan jag i så många år kunnat studera deras skrupelfritt praktiserade metoder på min vän Paul, var min fruktan för dem ännu mycket intensivare".
Vem är galen och vem är frisk i denna värld? Bernhard anser sig minst lika galen som Paul och han tillägger att han dessutom är lungsjuk. Den enda skillnaden mellan honom och vännen är att han, Thomas Bernhard, aldrig har låtit sig fullständigt behärskas av galenskapen - i motsats till Paul.
Vid ett tillfälle reser de båda runt hela Österrike på en dag för att försöka få tag på "Neue Zürcher Zeitung"- trots alla ansträngningar finns icke en enda tidning att uppbringa och Bernhard ondgör sig över flera sidor " Och vid det faktum att vi på så många förment viktiga orter inte fick tag på Neue Zürcher Zeitung, inte ens i Salzburg, flammade allas vår vrede upp mot detta efterblivna, bornerade, bakåtsträvande, samtidig rent frånstötande storhetsvansinniga land. "
De sista sidorna i boken beskriver Pauls sista tid- en tid i allt mer tilltagande förfall och sjukdom. Alla flyr honom- han blir ensam och även Bernhard sviker. "Jag uthärdade hellre mitt dåliga samvete än mötet med honom. ---- Jag undvek helt medvetet min vän under de sista månaderna av hans liv, av lågsint självbevarelsedrift, vilket jag inte förlåter mig."
Bodil Malmsten har skrivit ett mycket innehållsrikt förord. "Wittgensteins brorson" är en bok man vill läsa långsamt, reflekterande - mer än en gång.
Bokförlaget Tranan har gett ut. Översättningen är gjord av Margaretha Holmqvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar