Hon vågade välja det stilla livet

Erika Burkart (1922-2010) var en schweizisk författarinna- flerfaldigt prisbelönad och i hemlandet räknades hon för " Litteraturens Grand Old Lady" . Jag läser om henne i Irma Hildebrandts bok "Mutige Schweizerinnen" (2006).

Här skriver Hildebrandt att litteratur har blivit ett mycket bullrigt geschäft. Bokmässor och "events" avlöser varandra - författare reser land och rike runt och gör reklam för sina alster. Det är "performance" som gäller- det mera stillsamma, lågmälda får inte plats och det blir inte efterfrågat.

Erika Burkart gick mot strömmen och valde tystnaden och naturen- framför allt. Helst skrev hon lyrik men hon författade också prosaböcker. Hon sörjde över människans förlust av känslan för naturen, över det främlingskap som har uppstått mellan oss och den vackra värld som omger oss och som vi så ofta väljer att inte se.

I självbiografin "Der Weg zu den Schafen" skriver hon så här:

Unter Nebel das Land,
wo das Vergessen gelernt wird,
hinter dem Nebel
die Wand, ich möchte
mit dem Kopf durch die Wand.

"Jag föddes år nittonhundratjugotvå. Det blåste och det snöade - ensamma, torra flingor."

Hon tyckte om vintern för det var skapandets tid- vintern leder oss till rötterna, den vita tomheten verkar som en undervattenström. Hon är en både tidsnära och tidsavlägsen poet- hon älskar myten och sagorna och gärna skriver hon också om änglar för dem dras hon till. Skrivandet är ett sätt att leva, ett sätt att andas- ett kretslopp som i sig har både synligt och osynligt.

År 2005 tilldelades Erika Burkart det mycket prestigefyllda Schillerpriset (hon var den första kvinnan som fick det).

"Grau bin ich wie ein alter Baum,
Instrument der Winde,
verstimmt."

(från diktsamlingen Ortlose Nähe, 2005)

Någon svensk översättning av Erika Burkarts verk har jag inte hittat. (Tyvärr).