Om det förflutnas eviga närvaro

Idag hittade jag den här boken på biblioteket- fast i svensk översättning och med titeln: Jag var barn till överlevande från förintelsen. (Epix förlag och översatt av John-Henri Holmberg).

Författarinnan, Bernice Eisenstein är född i Toronto 1949 och hon är verksam som konstnär. Boken ovan har nominerats till ett antal litterära priser. Jag förstår varför. Det är ett mycket koncentrerat och nära och kärleksfullt porträtt av framför allt Bernices föräldrar som båda överlevde förintelsen.



Jag fastnar speciellt för det kapitel där Bernice berättar om hur hon visade sin far Alfred Kantors bok med teckningar från de koncentrationsläger som han var inspärrad i (Theresienstadt, Auschwitz och Schwarzheide). "Jag ville ge honom något som gjort så starkt intryck på mig." Men... fadern orkade inte se på teckningarna och slog genast igen boken och sa "Ich kenish... jag kan inte titta på de här." Så reste han sig och lämnade rummet. Bernice blev sjuk av skam för att hon orsakat sin far så mycket smärta. Så konstaterar hon att "den dagen saknade både min far och jag redskapen som skulle ha låtit oss uttala det vi bar i våra hjärtan."

Jag skulle kunna citera mycket från den här boken men begränsar mig till den här raderna om läsandets och böckers betydelse.

" Jag köper böcker av många skäl. Ibland köper jag dem för omslagets skull. En teckning eller ett fotografi kan hindra min blick från att glida vidare över bokhandelns framlagda bokhögar. Jag tar upp boken, slår upp tillägnan och läser de namn författaren skrivit, i tacksamhet och erkänsla, i tillgivenhet, i kärlek, som minnesgärd, och jag upplever att jag bjuds in i en intim sfär.

Jag läser för att jag som dotter till föräldrar som upplevt en ofattbar förlust ska få känna allt. Jag läser för att bli modig, för att lära mig att lotsa mig fram i en värld som är stadd i ständig förändring. Jag läser för den rena njutningen i att se hur språket tjänar såväl fantasin som viljan, och för att höra klara röster ge sitt svar på en dunkel verklighet. Och när jag gör det upptäcker jag gång på gång förmågan att finna min egen röst."