Tjugo brev till en vän

Idag läser jag att Stalins dotter- Svetlana gått ur tiden. Jag minns allt ståhej kring hennes landsflykt i slutet av 60-talet- och hennes brevroman/biografi "Tjugo brev till en vän" (utgiven på Albert Bonniers förlag 1967 ).

Boken börjar med Stalins död- det är en nästan surrealistisk skildring och detta första brev (boken är alltså indelad i "brevkapitel") griper tag direkt i läsaren.

"I den stora sal där far låg, trängdes en massa folk. Obekanta läkare, som för första gången såg den sjuke jäktade på runt honom på ett förskräckligt sätt. De satte blodiglar i nacken och på halsen, tog kardiogram, röntgade lungorna, en sjuksyster gav oupphörligt injektioner av något slag, en av läkarna antecknade oavbrutet sjukdomsförloppet i en journal. Allt som kunde göras gjordes. Alla ansträngde sig för att rädda ett liv, som inte längre stod att rädda."
(Stalins ordinarie läkare hade förpassats till Gulag).


Den ökände Beria vakar vid dödsbädden och Svetlana skriver om hur hans "vidriga inre kommer i dagen"- om hur hon också räds denne bödel. Att blod är tjockare än vatten ser man också när man läser dessa rader- Visst förstår dottern att fadern varit grym och hänsynslös- men - hon skriver som hans kött och blod.

"Far fick en förfärlig och svår död. Och det var den första och dittills enda död, som jag hade sett. Gud skänker de rättfärdiga en lätt död..."

Svetlana Allilujeva var nog en mycket rastlös människa- en människa som verkar ha varit på vandring under så gott som hela sitt liv- på flykt från något. Många länder hann hon med att bo i- till sist slutade hon sina dagar i USA.