Ungkarlarna av Henry de Montherlant

Boken ser inte mycket ut för världen- den har inget flashigt omslag- den är nött och sliten och den kom ut på svenska år 1936. Den göms på Malmö Stadsbiblioteks magasin.

En mycket tänkvärd historia rullades upp för mig under läsningens gång- och den här berättelsen känns extra aktuell nu när vi närmar oss jul med allt vad som hör till denna högtid. Familjer som samlas, julklappar , mat i massor och mer därtill- ett aldrig sinande överflöd.

"Ungkarlarna" är främst en roman om pengar och människors ekonomiska relationer. I förgrunden och bokens huvudpersoner: baron Elie de Coëtquidan och hans brorson greve Léon de Coantré- Elie är sjuttio år och Léon är i femtioårsåldern. De lever tillsammans i en typ av trädgårdspaviljong- de är utfattiga och måste leva på släktingar som är bättre bemedlade. Dessutom är de väldigt asociala och har många egenheter och bisarra vanor. Något arbete har de aldrig lyckats upprätthålla. Huset är smutsigt och förfallet och de tillbringar dagarna med att göra så gott som ingenting. Elie och Léon kallas för "aporna" av sina alls icke vänligt sinnade släktingar.

Léon är den avgjort mera sympatiske av de två (Elie är en vidrigt elak, smutsig gubbe och dessutom fullblodsegoist). Givetvis blir det den elake Elie som klarar sig bäst- han lyckas till slut bli omhändertagen av sin bror - den välbärgde bankiren Octave.

Hela den här romanen är en otroligt skicklig studie i mänsklig psykologi och författaren avslöjar hyckleriet och lurendrejeriet som omger framför allt den stackars hjälplöse Léon. Det är ett grymt samhälle och det finns ingen hjälp för de "utklassade". I ett av kapitlen när Lèon för ovanlighetens skull har fått lite pengar i plånboken skildras en lång färd genom ett nattligt Paris- här finns nu möjligheter för honom att förverkliga en del drömmerier - en god måltid, en herdestund med en nattfjäril- men Léon är alldeles för rädd för det pulserande livet ute på gatorna- han sätter sig i ensamhet på ett sunkigt café i stället.

Slutet är hjärtskärande- Léon blir mer eller mindre förvisad till landet av sin snåle morbror som inte vill "ha besvär" med honom. Där får han bo i en utkyld drängstuga- utan att någon bryr sig om honom- ensam är han och ensam förblir han.

"Chandeliers "själ" rymde tre, säger tre känslor: vinningslystnad, opålitlighet och avundsjuka. Härvidlag var Chandelier ett typiskt exemplar av människosläktet." (s. 257).

Léon står och betraktar vildgässens flykt i natten och han utbrister: "De voro fria! De hade inga penningbekymmer! De flögo mot solbelysta ängder! Han blev stående kvar försjunken i drömmar, gripen av detta intryck av viljekraft, av sammanhållning, av hemlighetsfullhet och av långväga färder, som flyttfåglarnas streck i luften lämnade efter sig som en drömlik strimma över den tomma himlen".

"Ungkarlarna" är en tänkvärd och välskriven bok med skarpa iakttagelser om människans karaktär (eller snarare brist på densamma). Den är absolut värd att komma ut i nya upplagor!

Bibelns berättelse om Kain och Abel for genom huvudet på mig under läsningens gång. "Hvi skall jag taga vara på min broder?"