Änglatungor

Om den bulgariske författaren Dimitré Dinev läser jag att han är född 1968 i staden Plovdiv (som för övrigt är Bulgariens näst största stad) och att han flydde till Österrike år 1990- där studerade han filosofi och rysk filologi. "Änglatungor" är hans romandebut (från 2003) och det är det första större verk av författaren som ges ut på svenska. (Jag hoppas att det kommer mera).

"Änglatungor" är en tegelsten på lite över 500 sidor men det är en lättläst sådan (utan att vara lättviktig). Släkthistoria, historisk roman, emigrantroman, fader-son-förhållanden.... många etiketter kan man sätta på den här anrättningen och det är en brokig palett som Dinev målar upp- en resa genom Bulgariens historia via två familjer vars öden kommer att korsa varandra.

En mycket viktig ingrediens är den svarta humorn- en svart humor som jag känner igen från författare som t ex Vladimir Kaminer.

I centrum av berättelsen står Iskren (Iskrens far var partifunktionär under kommunisttiden) och Svetljo (Svetljos far var militiaman)- två unga män som båda möts i Wien i bokens början och- när cirkeln sluts- också i bokens slut. De är båda bulgarer i förskingringen- västvärlden har inte varit nådiga mot dem och så spelas deras liv upp från början. Balkan blues....

Dinev är synnerligen skicklig på att väva samman politik med privatliv- för över romanen vilar kamrat Zhivkovs ande under en stor del av tiden. I ett totalitärt samhälle får man vakta sin tunga... och stackars Svetjko vet mer än någon vad det innebär att ha problem med sin tunga.

"Det här kommer jag aldrig att förlåta min bror"

"Kanske är det partiet som tvingat honom", sade Dravka i ett försök att urskulda honom.

"Jag pissar på hans parti", sade Ivan.

"Jag har alltid pissat på det", ställde sig Micho direkt på hans sida.

"Pappa, snälla. Börja nu inte prata om hur du pissat överallt. Har du glömt hur mycket du har min man att tacka för?," Det var Dorothea som blandade sig i."

Bokens inledning är helt suverän- den tar oss till centralkyrkogården i Wien och den serbiske hallicken (och en del annat också) Miros grav- gravstenen är mycket annorlunda- den föreställer Miro med vingar och med en mobiltelefon i sin högra hand.

"Med vingarna ovan axlarna och mobilen i sin högra hand stod han där, och varken hetta eller kyla, varken sol eller regn kunde ändra något på honom." Här har alltså Miro fått sin sista vila i närheten av många mycket prominenta personer (en donauschwabisk diktarinna,några änkegrevinnor, kejserliga officerare och direktören för Wiens Begravningsverk).

Om man gillar det lätt absurda och den "östligt svarta" humorn- om man vill lära sig en del om Bulgariens historia och om livet i en totalitär stat.... ja, då är detta boken med stort B. Jag tycker att "Änglatungor" är en mycket underhållade men också en tragisk berättelse om liv i skuggan av en diktatur. Jag hoppas verkligen att vi får se flera böcker av Dinev i svensk översättning.

Ostkultur förlag, Östlings Bokförlag Symposion har gett ut. Översättningen är gjord av Bo Lundgren.