Igår strålade solen från en molnfri himmel och jag kunde ägna en stund åt att läsa och bara njuta årstiden i min gamla solstol från 60-talet. (Jodå, den håller hur bra som helst). I aprilnumret av BLM 1947 drogs jag in i en recension skriven av Åke Runnquist. "Kvinnominiatyrer" var rubriken.Han hade läst Eva Neanders "Staden" och han inleder med att säga så här: " Eva Neander har nu utgivit två böcker, mycket tunna och spröda, men ändå personliga nog för att ge henne platsen som den kanske intressantaste bland de yngsta kvinnliga prosaisterna."
"Staden" handlar om kvinnor som har det svårt- kvinnor i "själslig nöd". "Kvinnor, tänkte Marie. Hur kan det finnas så nakna ting. De sticks upp på en nål - likt fjärilar. Sitter där bara och sprattlar 'patetisk', 'besviken', 'cynisk'. Ingenting är så ömtåligt."
Om Eva Neander visste jag inte mycket innan jag började leta på nätet- nu har jag lärt mig att hon dog alltför ung och för egen hand. Jag läser också att utanförskap är ett centralt tema i hennes böcker. Faktiskt finns en samlingsvolym med tre av Eva Neanders verk att få tag på via vanlig (nät)bokhandel idag. År 2007 gav nämligen Eolit förlag ut "Dimman, Staden, Nattljus". (Numera har utgivningen övertagits at Rosenlarv förlag).
Jo, jag har redan lagt boken på min önskelista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar