Den ovillkorliga kapitulationens museum av Dubravka Ugresic

Dubravka Ugresic kommer från Kroatien. När järnridån började falla samman (och med den Jugoslavien som stat) gick hon i frivillig exil. Hon hade sällskap av många andra.

I "Den ovillkorliga kapitulationens museum" får vi ta del av exilens villkor - i olika fragment beskriver Ugresic personer och platser - i Europa (främst Berlin och Moskva) och i USA.

Balkan-halvön har genom historien varit en krutdurk- en plats där olika religioner och olika språk har trängts ihop- och det har också exploderat där med jämna mellanrum.

Den här boken älskar jag. Den får mig att tänka, att fundera- över livets gång och vad som är själva kärnan..... Ugresic tar upp tidens flykt- hur förlorad tid aldrig kommer igen- hur minnet fungerar- vad vi raderar ut och vad vi behåller och hur vi hanterar både platser och personer som finns lagrade där inne - någonstans. Hur vi hanterar förändring.

Ett kapitel heter "Familjealbumets poetik"- bara det.....

Susan Sontag citeras: " Det är en nostalgisk tid just nu, och fotografier befrämjar nostalgin. Fotografin är en elegisk konst, en skymningskonst.... Alla fotografier är memento mori. Att ta ett fotografi är att göra sig delaktig i en annan människas (eller tings) dödlighet, sårbarhet, föränderlighet. Just genom att skära ut ett visst ögonblick och frysa fast det bär alla fotografier vittnesbörd om tidens obevekliga nedsmältning."

Den här boken vill jag äga- kunna läsa om- bläddra fram de avsnitt som jag fäst mig vid (det var många).

Fotot- från min egen familjealbumspoesi : min morfar. Han var fotograf.

Tema-trio: Nobelpristagare

Lyrans tematrio nr 1 handlar om tre favoritböcker av lika många nobelpristagare. Jag är en stor älskare av lyrik och därför blir mitt val tre av de i mitt tycke största lyrikerna i nobelpristagarsammanhang.

-

Nummer 1: Harry Martinson. Han fick priset med motiveringen "... för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos". Ingen kan skriva naturlyrik som Martinson- han ser det stora i det lilla. En diktsamling som jag speciellt tycker om är "Cikada" och jag hämtar ett utdrag ur den

-

I sommarens mitt var blomman

sig själv,

hennes vingslag var sommar.

Från grodd till frö var hon på flykt

med röda vallmovingar.

-

Nummer 2: Rabindranath Tagore- Indiens store poet (från Calcutta). Han kallades ibland för "den Bengaliske Shelley". Oändligt vackra dikter och även djupa och klara aforismer.

-

Palm-tree

Palm-tree: single-legged giant,

topping the other trees,

peering at the firmament-

It longs to pierce the black cloud-ceiling

and fly away, away,

if only had it wings.

-

Nummer 3: William Butler Yeats- för hans sorgsna, romantiska dikter. De har följt mig genom livets alla skeden. Yeats har ofta varit ett stort stöd för mig. Jag har också lärt mig förstå mycket av Irlands historia genom hans poesi.

Här diktar han om påskupproret 1916- ett uppror som från början inte hade det stora folkliga stödet- men som tack vare Engelsmännens opsykologiska och grymma bestraffningar "tände" så gott som hela Irland. (Man lät avrätta upprorsmakarna under flera dagar i sträck- och dessutom släpades en av dem ut till avrättningsplatsen fastspänd i en stol (Connolly- som hade sårats svårt under striderna i Dublin).

-

.... And Connolly and Pearse

Now and in time to be.

Wherever green is worn,

Are changed, changed utterly:

A terrible beauty is born. Från "Easter, 1916"

Sol och trädgårdsdrömmar....

Den här gynnaren har också vaknat till liv och han/hon har också sina alldeles egna drömmar om hur en trädgård ska se ut. (De överensstämmer inte med mina- och inte heller med hundens- här slåss olika viljor....)

Mullvaden har bott här i trakten längre än vad jag har gjort så jag tolererar honom/henne så länge det inte blir för många högar....jag har läst att mullvadar är solitärer (det låter lovande).

Hunden är också mycket förtjust i trädgårdsarbete- och som mullvaden tycker han att grävningsprojekt är toppen! (Helst hemliga sådana). Jag konstaterar bara att man får välja mellan tjusig trädgård eller lycklig hund. Mitt val är enkelt- det blir det senare.

Dubravka Ugresic

Jag är helt försjunken i "Den ovillkorliga kapitulationens museum" - kan inte släppa den... och jag är glad att jag också "laddat upp" med "Nobody's Home" som jag fick i paket från Amazon för några dagar sedan. Ugresic skriver så otroligt bra!!! "Den ovillkorliga kapitulationens museum" kommer jag defintivt att vilja skriva om här. Jag hittade en annan kommentar om boken på bokhorornas site.

Jag blev så inspirerad när jag läste nomineringarna till The Man Booker Prize (och även the Orange Prize) (som bland annat Lyran och HollyHock tipsade om. Jag har faktiskt också "Waiting for Leah" av Arnost Lustig på mitt "läsbord" och Antonio Tabucchis "Damasceno Monteiros förlorade huvud" fanns på biblioteket.

Nu är det dags att läsa DNs boklördag (DN säljs bara på ett ställe här på orten- och jag börjar fundera på att helgprenumerera eftersom jag är trött på att köa i oändlighet efter alla gubbar som ska lämna in diverse tipskuponger (eller vad det nu kallas för....)

Lyrik från Estland

Lycklig blir jag när jag hittar "ny" lyrik- dvs lyrik som jag inte tidigare har stiftat bekantskap med. Nu fick jag tips från Snowflakes att titta in på denna blogg och så hittade jag fram till Doris Kareva.

Detta är bara så vackert - jag måste skriva ner det, jag också (och jag hoppas att Bodil inte misstycker).

Den som lärt sig älska
har lärt sig att dö.
-
Ju högre berg,
desto djupare dalar
desto mera prövande är vägen
för den som vandrar i hjärtat.
-
Så mycket större är friden
när man inser att var man än finns
man alltid är framme.

från "Tidens gestalt" av Doris Kareva

Nyfiken på 1: Else Lasker-Schüler

Jag har hittat "Dikter och porträtt" av Else Lasker-Schüler hos AdLibris. Så mycket tysk lyrik har jag inte läst- men jag minns "Mein blaues Klavier" av just denna författarinna.

Ich habe zu Hause ein blaues Klavier

Und kenne doch keine Note.

Es steht im Dunkel der Kellertür,

Seitdem die Welt verrohte.

Es spielten Sternenhände vier

Die Mondfrau sang im Boote

Nun tanzen die Ratten im Geklirr.

-

Zerbrochen ist die Klaviatür

Ich beweine die blaue Tote.

Ach liebe Engel öffnet mir

Ich aß vom bitteren Brote

Mir lebend schon die Himmelstür

Auch wider dem Verbote.

-

Här en recension. En mycket intressant kvinna

Böcker på gång

Jag har just hämtat mina två beställningar på biblioteket. Mycket efterlängtat.

Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist och Rim på Liv och Död av Amos Oz.

I dagens tidning (Sydsvenskan) recenseras Ner till hundarna av Helle Helle. Den har jag länge velat läsa- Jag tycker mycket om Helle Helles sätt att skriva (blev tipsad om Helle Helle av Hermia).

Mycket trevligt tycker jag också att det verkar med Lyrans tematrio.

Tom Lehrer- en satirens mästare

Tom Lehrers sång är tyvärr precis lika aktuell idag som den var på 60-talet....

Ett gott skratt förlänger livet

.. och skrattat har jag gjort- (det var allt tur att jag inte befann mig på något allmänt kommunikationsmedel. Då hade jag nog blivit utslängd). Jag bara älskar den här typen av humor.

Boken har recenserats av bl a La Bibliofille - jag tackar för tipset!

Här ett utdrag: (som beskriver hur det kom sig att Mathias Rust kunde landa med sitt plan mitt på Röda torget i Moskva)

" Bögen var vakthavande när Rust befann sig bara hundra kilometer från vår postering. Han blev allt mer nervös, kunde inte sitta still på hela natten och svettades som en gris. Karriäristen däremot bevarade sitt lugn. På natten när han tjänstgjorde flög Rust direkt över våra huvuden. Man behövde inte längre någon radar för att se honom. Karriäristen slog upp tjänsteföreskrifterna, där det stod:" Informera först den överordnade vid varje incident". Karriäristen grep luren och anmälde händelsen till divisionsstaben. Den vakthavande stabsofficeren ringde kårkommendanten, som i sin tur underrättade sin överordnade, och så fortsatte det tills Rust landade på Röda torget. Strax därpå sade dåvarande flygvapenchefen Archipov: " Jag leder en armé av inkompetenta, karriärlystna idioter som smiter undan allt ansvar"- och sköt sig."

Artemisias Passion av Susan Vreeland

Jag läste för en tid sedan en bok av Sally Vickers - The other side of you- och den handlade mycket om konstnären Caravaggio (eller snarare hur hans konst påverkat en av huvudpersonerna i boken).

Nu har jag läst (efter rekommendation från Hermia) "The Passion of Artemisia" (Artemisias Passion) av Susan Vreeland (hon har tidigare skrivit "Flicka i Hyacintblått" - den har jag nu lånat hem).

Artemisia Gentileschi är en av de mest berömda kvinnliga konstnärerna i Italiens historia och hon levde på 1600-talet. Boken skildrar hennes liv och fokuserar mycket på de svårigheter hon hade som just kvinna.

Artemisia blev (mycket ung) våldtagen av sin fars gode vän - Agostino Tossi (fadern var också en berömd konstnär )- det blev rättegång och Artemisia blev svårt torterad. Tossi kom undan med ett års fängelse (och han dömdes inte för våldtäkten utan för en stöld) och Artemisia blev bortgift och fick "förvisas" till Florens. Artemisia hade en passion i livet- sin konst. Genom konsten kunde hon överleva- både materiellt och själsligt.

Jag är helt fängslad av denna starka kvinna. Vad som gör boken extra intressant är också bipersonerna- t ex Galileo Galilei. Det var en tid då mycket inom vetenskapen ifrågasattes. (inte utan ett högt pris). Den katolska kyrkan tyckte inte om "kättare".

Artemisias tavlor... det viktigaste av allt ... i boken kan man följa Artemisias tankar, hennes inspiration(er), hur hon målar... man kommer henne mycket nära.

Den här boken har jag lärt mig mycket av och den har inspirerat mig till mera läsning av samma författarinna- närmast blir det "Flicka i Hyacintblått" men jag har också hittat en bok av henne (som jag inte tror är översatt till svenska?) som handlar om den Kanadensiska konstnärinnan Emily Carr som reste genom British Columbia för att måla av totempålar). Den boken lockar mig mycket....

En annan bokbloggare som skrivit om Artemisia är Anna och bokens vackra tavlor av Artemisia kan man titta på här.

Från bokens inledning tar jag ett utdrag ur Wystan Hugh Audens dikt "Musée des Beaux Arts"

About suffering they were never wrong,
The Old Masters: how well they understood
Its human position: how it takes place
While someone else is eating or opening a window
or just walking dully along.

Internationella poesidagen- 3- Rolf Jacobsen

Foto: Gro Jarto

Läs mera om Rolf Jacobsen här:

The Fireflies av Rolf Jacobsen

-

It was the evening with fireflies

while we were waiting for the bus

to Velletri

that we saw two old people kissing

under the plane tree.

It was then

you said, half to the air

half to me:

Whoever loves for years

hasn't lived in vain.

And it was then I caught sight

of the first

fireflies in the darkness,

sparkling with flashes of light

around your head.

It was then.

Internationella poesidagen- 2- Ola Hansson

Poeten från Hönsinge.... Ola Hansson (1860-1925)

Längtan, aning och dröm

Längtan aning och dröm

var alltid den ursprungskälla,

vars flöden växa och svälla,

tills de bildat den breda ström,

som ner genom seklerna runnit-

ådra av första natur,

ådra av högsta kultur,-

tills den i sin tur

i evighetshavet försvunnit.

-

Ty längtan, aning och dröm

är uppsåt, insikt och vilja

att lossa var vanans och drillens töm,

på stelnade maskers tilja,

så att allt springer in, ej hälft eller del,

i livets varma, rörliga spel.

Internationella poesidagen- 1- Dylan Thomas-

Bokmania har påmint om att idag firas Internationella Poesidagen. Jag har mycket svårt att begränsa mig till ett bidrag så jag har valt ut tre dikter- dagen till ära.

-

Först ut för min del: Dylan Thomas och Fern Hill (sista versen).

-

Nothing I cared, in the lamb white days, that time would take me

Up to the swallow thronged loft by the shadow of my hand,

In the moon that is always rising,

Nor that riding to sleep

I should hear him fly with the high fields

And wake to the farm forever fled from the childless land.

Oh as I was young and easy in the mercy of his means,

Time held me green and dying

Though I sang in my chains like the sea.

1968 av Mark Kurlansky

Undertiteln är "De gränslösa drömmarnas år". Detta är en bok som jag kastade mig över med stor iver. "1968" är lite annorlunda i upplägget än Kurlanskys andra böcker (jag har nu läst en del av dem)- detta är mer en "faktabok med det vanliga konceptet". Inget ont i det men man måste nog ha ett intresse av ämnet från början- annars kan det lätt bli lite segt. Mitt eget intresse är minst sagt brinnande så jag har inga problem med att hålla ångan uppe och vända på bladen.

-

Det går i kronologisk ordning (och det tackar jag för)- och delas in i fyra stora huvudkapitel :Winter of our discontent (eller Vår Missnöjesvinter- det låter bättre på engelska)- Pragvåren- Sommarolympiaden och Nixons fall.

-

Boken inleds med ett antal citat som (de flesta av dem) kommer från aktörer av år 1968: " Vårt program bygger på övertygelsen att människan och mänskligheten inte bara kan lära sig något om världen utan även förändra den" (Alexander Dubcek).

-

Så här säger Kurlansky själv: "År 1968 är ett unikt år och det är osannolikt att det någonsin kommer att finnas ett liknande igen. "

-

Det kom att bli ett år av politiska mord (Martin Luther King och Robert Kennedy), och ett år av studentrevolter lite varstans men mest i Paris. Det var valår i USA och olympiad i Mexico. I Prag började förhoppningar om en "vår" växa fram.

-

De gränslösa drömmarna skulle dock visa sig vara mycket begränsade.

-

I juni mördades Bobby Kennedy och då gick luften ur den amerikanska valkampanjen (jag minns själv exakt vad jag gjorde och var jag var när nyheterna kom på radio). Den demokratiska nomineringsprocessen blev en fars- som riktigt urartade med partikonventet i Chicago. Företrädare för Youth International Party nominerade sin egen presidentkandidat- en gris. (Just det avsnittet i boken är faktiskt hejdlöst roligt att läsa- trots att det egentligen inte var roligt alls).

-

I augusti tågade ryska trupper in i Tjeckoslovakien och så tog drömmen om tövädret bakom järnridån slut.

-

I november valdes Richard Nixon till president. (Jag minns att jag tyckte att jordens undergång var nära - då kunde jag ju inte veta att han med tiden skulle följas av Ronald Reagan och senare också av George W Bush.)

-

Året slutade med Apollo 8- som kretsade runt månen och sedan återvände in i jordatmosfären. En färd till månen kom plötsligt bra mycket närmare.

-

Kurlansky avslutar boken: "Och därmed slutade året like Dantes resenär som till sist klättrar upp från helvetet och stirrar mot stjärnorna.

För att på nytt få se den ljusa världen

tog vi gemensamt denna dolda gångstig;

och utan att bekymra oss om vila,

han före och jag efter, steg vi uppåt

tills i ett litet runt hål jag blev varse

en del av himlens skönhet; genom detta

trädde vi ut, och återsåg dess stjärnor.

-

Dante:Helvetet

Humlans flykt

Idag har jag sett årets första humla (eller snarare humlor för det var två stycken). Lurviga och tjocka brummade de runt bland krokusarna.

Hade jag varit en stor poet hade jag skrivit ett "ode till humlan".

(Jag minns en strof av Beppe Wolgers : "Jag har klappat en humla på ryggen".) (Det har jag också gjort men jag tror inte att humlor gillar att bli klappade- de kan stickas/brännas ganska ordentligt)

Glada marskatter no 2

Visst är katterna fina?

Glada marskatter no 1

Ortens mysiga och fina bibliotek har just nu en utställning på temat "Marskatter". Man blir så glad av att se alstren som är skapade av barn och gamla i samarbete. (Konstvetare har arbetat med barn på dagis och med gamla på äldreboende). Själv kan jag inte ta ögonen från bilderna när jag besöker "bibblan".

Intressanta språk

Tecknens Rike av Cecilia Lindqvist (kom ut år 1989) och Barry Kemps 100 Hieroglyfer är två verkligt gedigna och intressanta böcker.

Både kinesiskan och hieroglyferna är bildspråk. Kinesiskan är i högsta grad ett levande språk medan hieroglyferna "dog ut" (bara lösningen av hieroglyfernas gåta är fascinerande läsning i sig).

Cecilia Lindqvists bok torde vara mycket välbekant för många men Barry Kemps "100 hieroglyfer" vill jag gärna ge lite mera uppmärksamhet.

Här hämtar jag lite information från bokens baksida: "Egyptiernas hieroglyfer är nyckeln till hela deras världsbild, deras syn på tillvarons cykliska natur, deras samhällssystem, matvanor, kultur och mytologi."

Så här beskriver Kemp det 66:e tecknet hieroglyfen för att älska.

"Ordet "att älska" representeras av en enkel trähacka. Begreppet omfattade ett lika brett spektrum av känslor som dess svenska motsvarighet. Gudarna älskade kungen och sanningen, och föräldrarna älskade sina barn. En människa älskade livet (men hatade döden), och det fanns platser som själen älskade (eller åtrådde). Från Nya riket har vi fått en mängd sång-eller diktsamlingar på temat romantik och i dessa uttrycker ordet tydligt passion:

"Jag hålls fast av den jag älskar; din kärlek möter allena min; låt mig aldrig skiljas från skönheten din."

För vart och ett av de 100 tecknen som beskrivs i boken få man en fyllig och fascinerande tolkning (med historia) och även en bild av hieroglyfen i fråga. Detta är en bok som absolut bör läsas långsamt- ett tecken lite då och då för att verkligen kunna komma underfund med den gåtfulla Egyptiska kulturen.

Scituate

Notable residents

Nick Flynn, a writer and poet whose autobiographical Another Bullshit Night in Suck City currently has director Paul Weitz attached to adapt into a film .

(från Wikipedia- det finns många flera "Notable residents" )

Ännu en jävla natt i Suck City

Javisst var det i första hand titeln som drog mig till boken. Det kan inte förnekas. I andra hand väcktes mitt intresse på grund av "lokalen"- vilket i detta fall är Boston. (Författaren Nick Flynn växte upp i Scituate som ligger cirka tre mil söder om just Boston- och det är en pittoresk stad alldeles vid havet). Boston var min egen hemstad under ett antal år så jag känner igen många platser som Flynn skriver om.

Nick Flynn skriver om sin far och om sig själv. Fadern, Jonathan, är en far som är totalt frånvarande och som drömmer sina egna drömmar- om att bli något "stort"- att skriva den där fantastiska romanen etc. Av detta blir intet.

Nick och hans äldre bror får i stället växa upp med mamman (som var mycket ung när hon fick barnen) och hennes radda av olika pojkvänner. Det blir en jobbig uppväxt och så småningom hemfaller också Nick i drogmissbruk. Mamman tar livet av sig (och det blir Nicks bror som hittar henne ).

Nick lyckas ta sig ur sitt missbruk och börjar arbeta på ett stort härbärge för hemlösa i centrala Boston. Där arbetar han i flera år- och han återknyter kontakten med den för evigt kringflackande fadern (som under perioder bor på härbärget- när han inte sover ute).

Jag tyckte om den här boken. Jag tyckte om det sätt som Flynn skildrar sin far på. Det är en sorglig historia, visst- men den slutar inte utan hopp. Det finns något rörande i hela den här berättelsen- och jag beundrar Flynn för hans sätt att hantera sina upplevelser. Det hade varit mycket enklare att skriva en "hatbok" och ösa galla över den hopplöse fadern men det gör han inte.

" På trottoaren ser jag hur förvrängd och dvärglik han har blivit. Skelögd, stel i kroppen, mindre och mindre. Så är det kanske med alla föräldrar, men min pappa har blivit mindre utan att ha blivit mindre kaxig. Han är kaxig och paranoid på samma gång. Hans uppenbarelse inger ingen större respekt, om man bortser från den aura av vansinne som galningar brukar omge sig med, den där "ser det ut som jag bryr mig ett skit-" utstrålningen"

Fäder och söner

Det verkar vara ett år för "fäder och söner". Blåbärsmaskinen av Nils Claesson och Allt vi här drömma om av Erik Wijk är två av dem- (och jag har beställt båda på biblioteket). Under min väntan har jag läst "Ännu en jävla natt i Suck City" av Nick Flynn. (mina tankar om den kommer så småningom).

"Ännu en jävla natt" etc kom ut år 2005 så har ett par år på nacken men den platsar avgjort in i ovan nämnda tema.

Kvinnan av Annie Ernaux

Inspirerad av La Bibliofille lånade jag hem "Kvinnan" av Annie Ernaux. Boken handlar om Annies mor och den berör mig mycket djupt.

"Min mor är död, hon dog måndagen den 7 april på den geriatriska kliniken vid sjukhuset i Pontoise. Jag hade låtit lägga in henne där två år tidigare. " Er mor gick bort i morse, efter frukosten", sade sjukskötaren. Klockan var omkring tio."

På knappt hundra sidor porträtteras "kvinnan" - modern. Skildringen är fylld av kärlek men också andra och mera motstridiga känslor. Ofta har vi kvinnor komplicerade förhållanden till våra mödrar. Annie Ernaux är inget undantag. Hennes prosa är sparsmakad och den är mycket intensiv. (jag älskar hennes sätt att skriva!).

När en mor dör- då dör också en stor del av vår egen historia. Så här uttrycker Annie Ernaux det: " Jag kommer inte längre att höra hennes röst. Det var hon, och hennes ord, hennes händer, hennes rörelser, hennes sätt att skratta och gå, som förenade den kvinna som är jag med det barn jag en gång var. Jag har förlorat det sista bandet med den värld jag kom från."

En bok man inte glömmer i första taget.

En alpäng söder om landsvägen....

Alpkrokusen blommar under körsbärsträdet!

Dominikanska Republiken/Junot Diaz

Jag har läst "The Brief Wondrous Life of Oscar Wao". En alldeles otrolig läsupplevelse. Jag är matt, arg, glad.. omvartannat.

Matt blir jag för att huvudpersonerna är så intensiva - arg blir jag över den politiska situationen i Santo Domingo- och speciellt som den var fram till 1961- glad- det känner jag mig för att fått uppleva en sådan underbar bok!

Nedanstående kan man verkligen känna stor avsky inför: (norpat från Wikipedia)

Rafael Leonidas Trujillo, född 24 oktober 1891 i San Cristóbal, död 30 maj 1961 i Santo Domingo, var en dominikansk politiker. Han blev president första gången 1930 och skaffade sig snart diktatorisk makt. Han undertryckte all form av opposition med brutalt våld och förvandlade Dominikanska republiken till ett familjeföretag.
Trujillo försökte att påverka även andra länders politiska angelägenheter bl a genom inblandning i ett mordförsök mot Venezuelas president Rómulo Betancourt. Hans storhetsvansinne ledde till sådana brutaliteter, att han till sist sköts till döds i sin bil av medlemmar av hans egen armé.

-

(Mera om Trujillos diktatur kan man läsa i Bockfesten av Mario Vargas Llosa.)

-

Den överviktige nörden Oscar är inte den enda huvudpersonen - systern Lola och modern Beli fängslar mig minst lika mycket. Här finns också La Inca (som fostrar Beli)-och Oscars morfar Abelard - ett offer för diktatorn Trujillo (ett av många).

Historien om Oscars familj blandas med historien om Santo Domingo (ofta i form av "fotnötter"). Spanska uttryck blandas in i texten (och det blir lite knepigt ibland - speciellt för mig som "non habla" men det går med lite extra ansträngning. (Spansk-svenskt lexikon rekommenderas dock...).

-

Ett utdrag: " "Before there was an American Story, before Paterson spread before Oscar and Lola like a dream, or the trumpets from the Island of our eviction had even sounded, there was their mother, Hypatia Belicia Cabral:

a girl so tall your leg bones ached just looking at her

so dark it was as if the Creatrix had, in her making, blinked

who, like her yet-to-be-born daughter, would come to exhibit a particularly Jersey malaise- the inextinguishable longing for elsewheres."

-

We Tell Ourselves Stories in Order to Live har skrivit en fin recension om boken.

Danska "lynhistorier" - Svinets Blik av Per Gammelgaard

"Svinets Blik" av Per Gammelgaard är en samling korta berättelser (på max en sida var) s k "lynhistorier".

Här handlar det om det moderna livets absurditeter. Mycket underhållande och bitvis mycket satiriskt. En fin blandning.

"Dansk Marchforbund" t ex får mig att fnissa till ordentligt- denna lynhistoria handlar om Karen Hansen som var "formand för Dansk Marchforbund- "for fire år siden arrangerede Karen Hansen en march som hon kaldte Jorden rundt på 80 dage" ( det slutar med att hon återfinns på Lüneburger Heide, få kilometer från Celle- och där marscherar hon fram och tillbaka i ett dike).

En annan historia handlar om faran för kompositörer att skriva symfoni nr 9.

Min favorit är "Titusende törklaeder"- "Lad titusinde törklaeder blomstre i vinden og på kinden af titusinde kvinder"---- "som i de gamle dage, da dannebrog var smukkest i sol og modvind...." (och här är tonen inte så satirisk- bara vacker och positiv).

En fin liten bok- en bok man får många tankar men också många skratt av.

Artelius - smakprov

Här två exempel på Artelius illustrationer. Den övre bilden är från Artelius av Kerstin Bergengren och Anne-Marie Jacobsson.

Den undre bilden är min alledeles egen "Artelius" i form av Gunvor Gränströms "Den högmodiga kantarellfamiljen".

Helge Artelius- en konstnär att minnas

Jag hittade en verkligt vacker bok på biblioteket igår. En bok om konstnären och illustratören Helge Artelius.

Kerstin Bergengren och Anne-Marie Jacobsson säger i förordet:

" Vi har gjort den här boken för att vi vill sprida kunskap och kännedom om en av våra "svenskaste" konstnärer genom tiderna. Många ler glatt igenkännande, när de ser hans tomtar och prinsessor, men är osäkra på vem som egentligen gjort dem."

Helge Artelius (1895-1989). Född i Sundsvall men bosatte sig tidigt i Stockholm där han hade sina ateljéer.

Det här är en underbart vacker bok- fylld med Artelius konst. Här kan man beskåda hans berömda bokmärkesänglar (jag känner igen flera av dem), tidningsomslag, vykort....

En bok som alltigenom är en njutning för ögat- och själen..... en mycket lämplig presentbok.

Mark Kurlansky

Här en bild på Mark Kurlansky- (foto av Sylvia Plachy)

Jag är mitt uppe i läsning av "The Basque History of the World"- ett historiskt reportage om Baskien. Dessutom har jag inhandlat "1968" och "The Big Oyster- a molluscular History of New York" av samme författare. Jag gillar Kurlanskys sätt att skriva- han blandar fakta så trevligt, tycker jag.

Jag håller med "Daily Express" - "informative, quirky and delightful". (och själv läser jag så ögona "blör" :-)

Vinterkrigets tid av Eeva Kilpi

Jag har läst tre riktigt bra böcker. Eeva Kilpi har skrivit om sin barndom och tidiga ungdom under en mycket svår tid i Finlands historia.
-
När Vinterkriget bröt ut i december 1939 var Eeva bara 11 år gammal. Bomberna faller över hennes Raivattala By i Hiitola.
-
"Det var på hösten 1939. Vi bor i Ravattala by i Hiitola. I Karelen. I Viborgs län. På ett område som i senare historieskrivning får epitetet "avträtt". Men den gången var vi alltjämt hemma. Där hemma".
-
Eeva älskar sitt hem- och sin hembygd där vid Raivattala sjö. Där bor hon med sin mor och far, sin syster och sin "fammo" . Nära dem finns också "lamatanten" och Ungafaster. Här är famijen hemma- här har de sina rötter.

- Så attackerar "ryssen"- utan föregående krigsförklaring. Under några vintermånader kämpar den finska armén tappert mot övermakten. Så kommer freden och Eeva och hennes familj- alla de som haft Karelen som sitt hem måste ge sig av. De blir flyktingar - de måste slå ner bopålarna någon annan stans.
-

Eeva Kilpi skriver så vackert om sitt Karelen, om sina föräldrar och sina släktingar. Man får komma dem tätt inpå livet- ungafaster som förlorar sin man efter bara en kort tid som gift- hon blir ensam med sin lille son. Eevas familj som tvingas till det ena uppbrottet efter det andra. (Under fortsättningskriget kan de för ett kort tag flytta tillbaka till Karelen).

- Här är ett citat som jag tycker sammanfattar så mycket av vad Kilpi säger i sina tre böcker (jag tycker bäst om de två första delarna).

- " I min hemlängtan grät jag förmodligen all den gråt som under kriget och redan före kriget, efter krigsutbrottet och när fredn kom och hemmet gick förlorat hade blivit ogråten. Den bröt fram med ett tryck som jag inte rådde på. Var det en befriande upplevelse? Jag vet inte. Kanske det. Därefter kunde jag kanske överhuvudtaget leva.

-

Många förvridna och krokiga plantor förmår växa upp till träd. Jag tittar gärna på snedvuxna, knotiga, spruckna träd, som trots allt har levat ett fullvärdigt trädliv och vajar där precis som de andra, de rakare. Till och med sin födelse klarar människan genom att gråta.

Det är bara hemlängtan som man aldrig kan gråta sig fri från. Den är evig."

Det här är en berättelse om en annorlunda barndom- och jag känner en stor respekt och vördnad för de människor som fick genomlida vad Eeva och hennes familj fick genomlida.

Det glömda språket

I min pappas hylla fanns denna bok: Selma Lagerlöfs "Herr Arnes Penningar".

Språket.... är Esperanto. Esperanto var ett stort språk under mellan-krigstiden. Min pappa var på flera esperanto-läger och fick många vänner från lika många länder. Så kom kriget.... och jag tror att det förstörde oerhört mycket för esperanto-rörelsen. Vad jag kan utläsa så finns det fortfarande intresse för esperanto men jag har också en känsla av att engelskan kommer att förbli det stora världsspråket. Idén med esperanto tycker jag annars var/är så god.

Nostalgia- läseböcker

Lyran vill se våra gamla läseböcker och här kommer mina första två. Jag gick i småskolan under 50-talet så jag är "uppfödd" med Elsa Beskow. Det är verkligen inte det sämsta. Böckerna är fyllda med fina illustrationer. Mina böcker är slitna och väl lästa. Jag minns mina första skolår med stor glädje. Jag hade en jättesnäll "fröken", Karin, (och jag har fortfarande kontakt med henne!)

Vilken trevlig utmaning, Lyran! Du fick mig att komma ihåg många trevliga stunder från mina första skolår.

Vill du läsa av Elsa Beskow och Herman Siegvald

Visst är illustrationerna fina?

Böcker på gång

och en bild på en bokhylla och två lyckliga flickor från anno-dazumal.... men hur som helst....

Det har varit väldigt mycket skriverier om Nils Claessons bok "Blåbärsmaskinen"- så den har jag beställt för läsning- för att själv bilda mig en uppfattning om den. Jag är inte odelat förtjust i "uppgörelser med avlidna föräldrar"- det saknas liksom förutsättningar för "audiator et altera pars" (hör även andra sidan).

"Oscar Waos korta förunderliga liv" känner jag också att jag vill läsa.

Trude Marsteins "Göra Gott" har jag köplats nummer 1 på (hurra!) (Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist -som jag läst om på flera bloggar bland annat hos Lyran, är också på gång.)

Amoz Oz: "Rim på liv och död" (Jag tycker om Oz och köpte hans självbiografiska "En berättelse om kärlek och mörker" för något år sedan). Randy Pausch " Den sista föreläsningen" ser jag också mycket fram emot.

Det blir en del att "ta tag i" som det verkar :-)

Eeva Kilpi

Eeva Kilpi, född 18 februari 1928 i Hiitola, Karelen, är en finländsk författare och poet.
Kilpi arbetade under en kort period som lärare men har i övrigt levt som författare i Esbo. 1939 flydde Kilpis familj från Karelen undan ryssarna.
(från Wikipedia)

Började falla som ett löv.

Ångrade sig halvvägs ned,

förvandlades till en gul fjäril

och flög sin kos.

Eeva Kilpi

Just nu läser jag "Vinterkrigets Tid" av Eeva Kilpi- och det är en mycket gripande och fin barndomsskildring (självbiografisk). Jag har bara läst Kilpis lyrik tidigare (och den tycker jag mycket om). Mina tankar om "Vinterkrigets Tid" kommer så småningom.

Okvinnlig litteratur?

The red Badge of Courage av Stephen Crane och Okänd soldat av Väinö Linna.

Jag läste "The red Badge of Courage" för första gången när jag var 18 år gammal. (och då ingick den i kurslitteraturen (Lunds Universitet ,engelska). Nu har jag läst om den. Boken utspelar sig under Amerikanska Inbördeskriget

Stephen Cranes bok är en av de mest berömda krigsskildringarna (utgiven 1895). Man skulle kunna tro att Crane själv varit i krig- men icke så. Det gör boken än mer speciell.

Henry Fleming är soldat för "The Union" (Nord-Staterna)- när vi kommer in i handlingen är slaget vid Chancellorsville (jag tror att det är Chancellorsville) i full gång. Henry är "grön" som soldat och han är rädd. Så rädd att han tar till flykten när striden blir alltför häftig. Han hamnar så småningom bland en grupp sårade soldater som är på väg till sina regementen. Henry skäms nu och försöker att hitta på ursäkter för sitt handlande. Så blir han "klubbad" i skallen av en av de sårade och han får ett sår som blöder häftigt. När han letat sig tillbaka till sina egna (ett New York-regemente) låtsar han som om han blivit skjuten- och ingen genomskådar honom.

Såret (red badge of courage) har gett Henry nytt mod- han övervinner sig själv och ger sig på nytt ut i striden. Han kommer att bli en av dem som strider i frontlinjen - han blir också flaggbärare.

Amerikanska Inbördeskriget är det krig som har orsakat flest dödsoffer bland amerikaner- inte ens om man lägger ihop summan av fallna amerikanska soldater från alla andra krig kommer man upp i sådana antal stupade. Efterverkningarna till detta krig har satt mycket djupa spår i det amerikanska samhället. Spår som finns där ännu idag.

"The Red Badge of Courage" är en tämligen unik krigsskildring eftersom den kommer den enskilde soldaten och hans tankar - hans psyke så väldigt nära.

Några citat:
"At times he regarded the wounded soldiers in an envious way. He conceived persons with torn bodies to be peculiarly happy. He wished that he, too, had a wound, a red badge of courage"

"These happenings had occupied an incredibly short time, yet the youth felt that in them he had been made aged. New eyes were given to him. And the most startling thing was to learn suddenly that he was very insignificant. The officer spoke of the regiment as if he referred to a broom. Some part of the woods needed sweeping, perhaps, and he merely indicated a broom in a tone properly indifferent to its fate. It was war, no doubt, but it appeared strange."

" Within him, as he hurled himself forward, was born a love, a despairing fondness for this flag which was near him. It was a creation of beauty and invulnerability. It was a goddess, radiant, that bended its form with an imperious gesture to him. It was a woman, red and white, hating and loving, that called him with the voice of his hopes. Because no harm could come to it he endowed it with power. He kept near, as if it could be a savor of lives, and an imploring cry went from his mind."

"He had been to touch the great death, and found that, after all, it was but the great death. He was a man."

Jag avskyr krig- men jag läser krigsskildringar. Den enskilde soldaten blir alltid utnyttjad- blir kanonmat medan generalerna planerar- spelar schack.

Nord-staterna hade rena skräckexempel till generaler ända tills Lincoln utnämnde Grant till överbefälhavare. Oändligt många unga män offrades- och av dem många på grund av riktigt usel planering. När jag läser mina krigsskildringar är det till de okända soldaterna som mina tankar går.

Litteratur utan jämställdhet

Det var gårdagens rubrik i Sydsvenskans B-bilaga (kultur och nöjen). Julia Svenssson skriver om kvinnors läsning. "Kvinnor läser romaner om familjeliv och kärlek. Män läser facklitteratur eller ingenting alls. I världens mest jämställda land är litteraturen fortfarande kvar på 1800-talet".

"Kvinnor köper stora travar av pocketböcer. Och mycket presenter, säger Lars Sandell på Hamrelius. Män köper böcker till sig själva. Men bland ljudböckerna är det jämnare könsfördelning." Lisbet Larsson (professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet) säger:" Kvinnor läser helst litteratur av kvinnor" (men läser också litteratur av män- män läser nästan enbart litteratur av män.)

Vidare säger Lisbet Larsson " Vi har den litteratur vi förtjänar. -- Det är fortfarande så att man i högre grad uppmuntrar pojkar till ett aktivt liv. Flickornas intressen blir snabbt flickrumskultur och att prova kläder i affärerna. Det finns en bristande respekt för det kvinnor gör. Ska det ske förändringar ska flickor göra det pojkar gör- och inte tvärtom."

I artikeln ges exempel på tjejiga, grabbiga och crossover författare:

Tjejiga är: Denise Rudberg, Doris Lessing, Sylvia Plath, Jane Austen, Christine Falkenland, Marian Keyes, Marianne Fredriksson och Selma Lagerlöf

Grabbiga: Jens Lapidus, Klas Östergren, Ernst Brunner, Carl-Johan Vallgren, Jan Guillou, Nick Hornby, Anthony Beevor, Verner von Heidenstam

Crossover: Björn Ranelid, Kerstin Ekman, Peter Kihlgård, Henning Mankell, Per Olov Enquist, Stieg Larsson, Katarina Frostenson och August Strindberg.

Jag kan inte påstå att jag känner mig särskilt upplyft av artikeln. (men det var väl heller inte syftet).

En tripp till 60-talet....

Francoise Hardy, (och jag får inte till en cedilj)- en av mina favorit-sångerskor, har skrivit sin självbiografi- "Le désespoir des singes ...et autres bagatelles". Den är omfångsrik och jag ska verkligen inte komma här och påstå att jag läst alla ord och inte ens alla sidor. Min franska är lite för ringrostig för alltför intensiva läsäventyr på nämnda språk.

Jag önskar själv att boken blev översatt - men det kanske man kan titta i månen efter? Hur som helst- jag tyckte om det jag läste- Francoises barndom med en ensamstående mamma- relationen till systern (den var inte bra) och så äktenskapet med Jacques Dutronc (en annan sångare som jag gillade-"le monde entier est en cactus.." och så Francoise som mor till sonen Thomas (som också blev musiker efter att ha försökt kämpa emot ett tag).

Francoise är för mig en vis kvinna- och jag tycker att hon har hanterat sitt "kändisskap" på ett mycket vettigt sätt. En stark kvinna är hon. Värd beundran. Min har hon i alla fall.

Loppmarknadsfynd

Vissa lördagar hålls loppis här i småstaden. Idag var en sådan lördag och jag har rotat och grävt bland böcker av alla de slag (jag är inte så mycket för s k"pryttlar"). Och tänka sig- jag hittade ett pocketbok-ex av "Jag, Ljung och Medardus" av Hjalmar Bergman. Kanske inte hans mest kända bok men för mig är det en kär återförening.
-
Jag hade i femte och sjätte klass en så underbar lärarinna (i svenska bl a). Gunnel, som hon hette, läste högt för oss barn ur diverse böcker och just "Jag, Ljung och Medardus" var en av dem. Tänk,- denna fantastiska lärarinna- jag kunde sjunga hennes lov till mina döddagar. Hon väckte ett så stort intresse för läsande hos oss barn.
-
Jag kom också hem med "Bäst of Ordfront Magasin - artiklar 1991-2002" och klassiska "Palgraves The Golden Treasury" (jag har slitit ut mitt gamla ex). Nu ska jag nöjd och belåten sätta mig tillrätta i soffan (där hunden redan har intagit bästa platsen.... undrar just vad Ceasar Milan skulle ha sagt om det).

Om ängar och kartor och lite Lotta Lotass

En äng... fylld med mandelblommor, smörblommor och olika sorters gräs. Värd att bevara i våra landskap, tycker jag. Om ängen skriver Niklas Cserhalmi i "Fårad mark":" På ängen växte en mängd olika sorters gräs och örter som efter lieslåtter och torkning under högsommaren blev hö och vinterfoder åt djuren. Ängen besåddes inte och den gödslades heller inte, allt som växte på ängen från rödklöver, slåttergubbar och darrgräs till hassel, olvon, björk och ask växte där till den allra största delen naturligt."

Kartor så, jag har en gammal karta över Ölme socken (utanför Kristinehamn)- med namn på de gamla torpen och gårdarna- den kan jag fördjupa mig i och drömma mig bort i- och jag tänker på Karl Oskar i "Sista Brevet till Sverige"- han som fick en karta över Ljuders socken... (och han sa till sin blivande svärson: "ska du ha min dotter så ska jag ha din karta över Ljuder" ) Jag själv funderar över min farmors alla "anfäder och anmödrar"-från Jogarsrud, Mårön, Bastukilen etc (där (Bastukil) familjen tydligen hade stampat jordgolv och svalt illa under nödåren på 1860 och 70-talen... Kartor kan verkligen sätta tankarna i rörelse- lika mycket som den bästa bok.

Slutligen- Lotta Lotass har invalts i Svenska Akademin. Jag har inte läst en enda av hennes böcker men det vill jag verkligen råda bot på. En tur till biblioteket får det bli (kan tänka mig att hennes böcker gått åt redan förstås....).

Som landet ligger av Richard Ford

Det gick inte fort att läsa "Som landet ligger"- men den var värd den tid det tog. Richard Ford är synnerligen ordrik- och detaljerad i sina beskrivningar. Han är också mycket rolig- trots att ämnet egentligen inte alls är roligt.

Frank Bascombe har blivit 55 år gammal- och han är på väg in i vad han kallar för "den permanenta perioden" (och det uttrycket kommer han tillbaka till väldigt ofta). Hans fru nummer 2- Sally Caldwell- har ganska nyligen lämnat honom och gått tillbaka till sin man som alla trott varit död. (Maken försvann efter Vietnamkriget men har nu helt oväntat dykt upp igen). Som om inte detta var nog har Frank drabbats av prostatacancer och han har precis genomgått en operation för detta.

Frank arbetar som mäklare i New Jersey med egen byrå och han arbetar tillsammans med en tibetan(!) (Mike Mahoney). I Franks värld finns också hans två barn från det första äktenskapet (Paul och Clarissa). Clarissa är hans klippa- hans stora stöd.

Romanen spinner över tre dagar runt "Turkey Day" dvs Thanksgiving år 2000. Samtidigt pågår rösträkningen i Florida- valet står och väger fortfarande.

Här en beskrivning ur boken- det handlar om Franks prostatacancer och lämplig behandling.
"Hon (Clarissa- min anm.) hade kommit fram till att jag var alldeles för ung för "vaksam väntan" varvid patienten sluter en kafkaaktig uppgörelse med ödet om att sjukdomen kanske ska fortskrida långsamt (eller inte alls), att det normala livet som genom ett under ska återupptas och många år triumferande marschera förbi innan annat vad det nu bli r fäller en som en krypskytt (bli påkörd av en turistbuss, få kallbrand i en tå) innan det första hinner ta kål på en. Det funkar jättebra för sjuttiofemåringar i Boynton Beach men är inte så bra för oss femtiofemåringar vars själva vigör är den inre fienden och som sjukdomen tenderar att festa på som hyenor."

Ett citat till:

" Helt plötsligt försöker folk avråda en från att göra saker man vill göra och alltid har gjort: Klättra inte upp på den där stegen. Kör inte när det är mörkt. Skjut inte upp att ta den där livförsäkringen. Jag upprepar :den Permanenta Perioden är helt emot det här sättet att gradvis bli föråldrad. Men dess styrkor tycks återigen ha dragit sig tillbaka."

Jag tyckte mycket om den här boken- jag har inget emot allt prat och alla beskrivningar- det blir mycket underhållande- speciellt när en del företeelser och personer i det amerikanska samhället häcklas. Frank Bascombe är en ganska sympatisk typ, och jag gillar hans sätt att filosofera över tillvaron. (Jag har skrattat högt och ofta åt många formuleringar).

Kisse Videmiss

När jag rotade runt i bokhyllorna hittade jag en mycket gammal favoritbok- sliten (ryggen är fransig) - mycket älskad, mycket läst....

Här är inledningen:" Det var en gång en liten kissekatt som hette Videmiss. Och Videmiss hette han för att han var lika mjuk och len och grå som de där små videkissarna som man kan se tidigt om våren."

(Kisse Videmiss av Margaret Wise Brown i svensk översättning av Gösta Knutsson) Teckningar av Leonard Weisgard.

Mest om John Adams

Jag är fortfarande helt förhäxad av Richard Fords bok "Som landet ligger"- många igenkännande fniss blir det och faktiskt en del små blyertsstreck i marginalen också (jag som annars brukar avhålla mig från sådana olater)- så för tillfället har jag lagt Faulkner åt sidan ("The Sound and the Fury" är som sagt en utmaning.)

-

I går kväll tittade jag på en verkligt fin serie (DVD) som jag skaffat från Amazon. "John Adams". John Adams hör ihop med Amerikanska Frihetskriget- kampen för självständighet- och hans hustru Abigail är minsann intressant hon också- det var en stark och intelligent kvinna.

-

Serien baserar sig på boken med samma namn av David McCullough. (Den finns som "ljudbok också, som synes).

Värmlandsnostalgi

Kristinehamn- och året var 1912. Fotot förmodligen taget av en gatufotograf.

Jag vet inte riktigt var i staden kortet är taget men förmodar att husen inte längre står kvar.

Husdjurets tysta vårfundering

Lycka är en sliten tennisboll......

Med Caravaggio som inspiration

I Salley Vickers "The Other Side of You" spelar konstnären Caravaggio en stor roll.

-

Jag tyckte mycket om "The Other Side of You".

-

David McBride är psykoterapeut och från sin barndom bär han inom sig ett djupt och oläkt ärr. Han blir "tilldelad" en patient, Elizabeth Cruikshank (som försökt begå självmord). Mellan McBride och Elizabeth växer en förståelse, där de båda hjälper varandra att läka sår och komma "ut ur den förstening" som hindrat dem från att vara sanna mot sig själva, sina rätta jag. Flera avsnitt i boken utspelar sig i Rom.

-

Det är en bok om att "vara människa"- om hur svårt det kan vara. "There is no cure for being alive".

-

Caravaggios målning "Supper at Emmaus" (se ovan) förekommer mycket i boken och denna målning ger nyckeln till romanen. (I Emmaus avslöjade Jesus sitt rätta jag för två av sina lärjungar).

-

Vickers har själv arbetat som psykoanalytiker (Jungian) och i slutet av boken finns en intressant intervju med henne ( hon nämner också sina "top ten books"- några av dem är: Emma av Jane Austen, The Ambassadors av Henry James och Middlemarch av George Eliot. )

Jag kommer definitivt att läsa mera av Salley Vickers.