Okvinnlig litteratur?

The red Badge of Courage av Stephen Crane och Okänd soldat av Väinö Linna.

Jag läste "The red Badge of Courage" för första gången när jag var 18 år gammal. (och då ingick den i kurslitteraturen (Lunds Universitet ,engelska). Nu har jag läst om den. Boken utspelar sig under Amerikanska Inbördeskriget

Stephen Cranes bok är en av de mest berömda krigsskildringarna (utgiven 1895). Man skulle kunna tro att Crane själv varit i krig- men icke så. Det gör boken än mer speciell.

Henry Fleming är soldat för "The Union" (Nord-Staterna)- när vi kommer in i handlingen är slaget vid Chancellorsville (jag tror att det är Chancellorsville) i full gång. Henry är "grön" som soldat och han är rädd. Så rädd att han tar till flykten när striden blir alltför häftig. Han hamnar så småningom bland en grupp sårade soldater som är på väg till sina regementen. Henry skäms nu och försöker att hitta på ursäkter för sitt handlande. Så blir han "klubbad" i skallen av en av de sårade och han får ett sår som blöder häftigt. När han letat sig tillbaka till sina egna (ett New York-regemente) låtsar han som om han blivit skjuten- och ingen genomskådar honom.

Såret (red badge of courage) har gett Henry nytt mod- han övervinner sig själv och ger sig på nytt ut i striden. Han kommer att bli en av dem som strider i frontlinjen - han blir också flaggbärare.

Amerikanska Inbördeskriget är det krig som har orsakat flest dödsoffer bland amerikaner- inte ens om man lägger ihop summan av fallna amerikanska soldater från alla andra krig kommer man upp i sådana antal stupade. Efterverkningarna till detta krig har satt mycket djupa spår i det amerikanska samhället. Spår som finns där ännu idag.

"The Red Badge of Courage" är en tämligen unik krigsskildring eftersom den kommer den enskilde soldaten och hans tankar - hans psyke så väldigt nära.

Några citat:
"At times he regarded the wounded soldiers in an envious way. He conceived persons with torn bodies to be peculiarly happy. He wished that he, too, had a wound, a red badge of courage"

"These happenings had occupied an incredibly short time, yet the youth felt that in them he had been made aged. New eyes were given to him. And the most startling thing was to learn suddenly that he was very insignificant. The officer spoke of the regiment as if he referred to a broom. Some part of the woods needed sweeping, perhaps, and he merely indicated a broom in a tone properly indifferent to its fate. It was war, no doubt, but it appeared strange."

" Within him, as he hurled himself forward, was born a love, a despairing fondness for this flag which was near him. It was a creation of beauty and invulnerability. It was a goddess, radiant, that bended its form with an imperious gesture to him. It was a woman, red and white, hating and loving, that called him with the voice of his hopes. Because no harm could come to it he endowed it with power. He kept near, as if it could be a savor of lives, and an imploring cry went from his mind."

"He had been to touch the great death, and found that, after all, it was but the great death. He was a man."

Jag avskyr krig- men jag läser krigsskildringar. Den enskilde soldaten blir alltid utnyttjad- blir kanonmat medan generalerna planerar- spelar schack.

Nord-staterna hade rena skräckexempel till generaler ända tills Lincoln utnämnde Grant till överbefälhavare. Oändligt många unga män offrades- och av dem många på grund av riktigt usel planering. När jag läser mina krigsskildringar är det till de okända soldaterna som mina tankar går.