Dubravka Ugresic kommer från Kroatien. När järnridån började falla samman (och med den Jugoslavien som stat) gick hon i frivillig exil. Hon hade sällskap av många andra.
I "Den ovillkorliga kapitulationens museum" får vi ta del av exilens villkor - i olika fragment beskriver Ugresic personer och platser - i Europa (främst Berlin och Moskva) och i USA.
Balkan-halvön har genom historien varit en krutdurk- en plats där olika religioner och olika språk har trängts ihop- och det har också exploderat där med jämna mellanrum.
Den här boken älskar jag. Den får mig att tänka, att fundera- över livets gång och vad som är själva kärnan..... Ugresic tar upp tidens flykt- hur förlorad tid aldrig kommer igen- hur minnet fungerar- vad vi raderar ut och vad vi behåller och hur vi hanterar både platser och personer som finns lagrade där inne - någonstans. Hur vi hanterar förändring.
Ett kapitel heter "Familjealbumets poetik"- bara det.....
Susan Sontag citeras: " Det är en nostalgisk tid just nu, och fotografier befrämjar nostalgin. Fotografin är en elegisk konst, en skymningskonst.... Alla fotografier är memento mori. Att ta ett fotografi är att göra sig delaktig i en annan människas (eller tings) dödlighet, sårbarhet, föränderlighet. Just genom att skära ut ett visst ögonblick och frysa fast det bär alla fotografier vittnesbörd om tidens obevekliga nedsmältning."
Den här boken vill jag äga- kunna läsa om- bläddra fram de avsnitt som jag fäst mig vid (det var många).
Fotot- från min egen familjealbumspoesi : min morfar. Han var fotograf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar