Så tog den slut... den trevliga och lärorika berättelsen om Angelika Overaths år i Sent i rätoromanska Schweiz. Solen har strålat från en molnfri himmel- jag har suttit på min trädgårdsbänk och läst och njutit av den sista sommarvärmen. En skålfull hasselnötter har jag också plockat- och en stor del har säkert ekorrarna redan ätit upp- välbekomme, säger jag. Vi delar broderligt/systerligt. Husdjuret har utfodrats med hösthallon av min snälle granne och så är han nöjd, han också (husdjuret alltså).Angelika Overath har verkligen gett mig fina lässtunder under två dagar nu- jag har läst lite av och till i "Alle Farben des Schnees". Tyskan är inte svår och det har gått lätt att komma igenom boken. Jag fascineras av livet i den lilla byn- och författarinnans ärliga ambitioner att lära sig rätoromanska (inte så alldeles enkelt)- Angelia Overath skriver små dikter och använder sig av de ord hon lärt sig- inget dumt sätt alls, tror jag.
Piz Pisoc- alldeles i närheten av Sent (lånat foto)När våren kommer till alperna går hon långa promenader med hunden (som rullar sig på alpängarna och får blå salviablommor i pälsen). HÄR kan man läsa mera om Sent.
Hon reser till Vermont för att undervisa i tyska på en sommarkurs (och förfasar sig över allt artificiellt hon möter i det amerikanska samhället- blekta tänder och konstgjorda gräsmattor bland annat...)- då är det lugnande och skönt att komma tillbaka till en sådan vacker, rofylld plats som Sent i Unterengadin.
Och jag säger "Ün cordial grazcha" för en vacker liten bok!
