Det gick långsamt utför med det stora habsburgska riket under Franz Josefs tid men just kring sekelskiftet blomstrade kulturlivet - Wien var en smältdegel av olika impulser från rikets alla hörn och håll. Ett område som speciellt kom i blickpunkten var arkitekturen och otroligt nog fick den understöd av den ärkekonservative kejsaren. Det byggdes som aldrig förr. Otto Wagner var ett av de stora namnen under denna tid och hans verk är idag en del av stadsbilden.
Jag har läst ut Ulf Irhedens bok om Franz Josef och hans tid och det är mestadels en sorglig historia med krig, upplopp och deprimerande familjeinteriörer. Men- det vilar ett skimmer, en strålglans över Franz Josefs långa ( nära 70 år) regeringstid. Det gamla habsburgska riket är idag upplöst i ett flertal mindre länder, människorna från kejsartiden är borta och i många fall har även deras gravar raserats eller helt skrapats bort. Av mänsklig hand såväl som av tiden. Finns något kvar i de gamla ”lydstaterna” idag? Jo, och jag citerar från boken ” Järnvägsstationen med sin restaurang, den av plataner kantade huvudgatan som ledde till torget med rådhus, sparbank, postkontor och teater känns lätt igen, även om en del av byggnaderna har ändrat funktion genom åren....”
Jag kan också tillägga att boken om Franz Josef ger en mycket god inblick i Österrikisk historia och kultur - kejsaren är i fokus men runt honom skapades historien och på den vilar nutiden. Inte att förglömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar