Nytt från LIRE

Silivrifängelset, Turkiet. Fotot är lånat.

November månads Lire har temat ”feel-good” och sidorna fylls av lättsamheter. Inte riktigt ” my cup of tea” så jag hoppar gärna över det mesta som faller i den kategorin. Dock läser jag med intresse de intervjuer som gjorts med ett tiotal författare i ämnet och gillar speciellt den utläggning som görs av Solange Bied-Charreton. ” Je suis assez peu fan du concept de ’feel good’ concernant la littérature. Au contraire, j’aime que les auteurs me bousculent, m’éblouissent. Partant de lá, rien ne me réconforte plus que la Correspondence de Flaubert....” ( Bied-Charreton känner sig bäst till mods när hon läser Flauberts brevväxlingar). Efter att ha bläddrat förbi och hoppat över de valda delarna av tidskriften hamnar jag i raka motsatsen till ’feel-good’, nämligen i Silivrifängelset i Turkiet. Det är ett gigantiskt komplex med plats för många och efter försöket till statskupp 2016 har trängseln därinne blivit större. En av de många som fängslats och låsts in är författaren Ahmet Altan och han är ådömd ett livstidsstraff på mycket luddiga grunder - men hans röst kan regimen inte tysta och från bakom dessa murar kommer en sorgligt trotsig bok ” Jag kommer aldrig att få se världen igen”.

Boken ( som översatts till ett flertal språk - men inte till svenska- ) handlar om den verklighet som nu är Altans. Tidskriftsartikeln har rubriken ” Le passe-muraille”.

Första delen i Altans så kallade ottomanska kvartett- nu i engelsk översättning.

Otrons artiklar

Vilhelm Moberg

Det kändes som om det var dags för omläsning av en del av Vilhelm Mobergs böcker och jag har plockat fram ” Otrons artiklar” från 1973. Den kom att bli Mobergs sista produktion- han dog samma år. ” Otrons artiklar” är i mångt och mycket en stridsskrift och med nedslag i olika ämnen - framför allt kritiserar Moberg historieskrivningen och hur den så lätt förvanskas och låter sig vila på myter; hur ”opassande” material utelämnas för att inte ändra på en glorifierande bild av så kallade hjältar och här har Moberg ( för att ta ett exempel) hittat ett brev som en ung Gustav ll Adolf en gång skrev efter ett härjningståg i Skåne. ” hur han inom loppet av två veckor har lyckats helt ödelägga och fördärva 24 stora skånska kyrksocknar med dess befolkning— hur Gustav Adolf och hans krigsfolk har ”grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja”. Året var 1612 och brevet finns på Riksarkivet. Nog ger det en kompletterande bild av den upphöjde monarken. Moberg skriver också om fenomenet svensk television och visst känns ämnet minst lika aktuellt idag som år 1973.
” En speciell art av ära och berömmelse odlas av televisionen. Av intet skapade Gud världen, TV tillverkar berömdheter av samma material. En stor del av de svenska TV-programmen utgör intet annat än en kult av det som saknar all betydelse, en apoteos av det efemära, en dyrkan av dagsländan. Föremålet är dömt att dö före solens nedgång, men det bekymrar inte programmakarna som upphöjer det- de skapar nytt att ära när solen går upp nästa morgon.”
”Otrons artiklar” gavs ut på Författarförlaget (ett förlag som försvann någon gång på 80-talet).

Den som lever bland träden

Romantisk bild av Caspar David Friedrich

Smålands museum i Växjö är värt ett besök - framför allt för all den fina glaskonst som visas i de stora,ljusa utställningshallarna men det finns annat också. På vägen ut fastnade jag ( som vanligt, skulle jag väl säga) i museibutiken och dök ner bland högarna av böcker. Jag drogs som en magnet till en vacker, linneklädd utgåva ” Den som lever bland träden” av Arne Persson. Arne Persson är konstnär men han skriver också och han blandar sina målningar ( färgsprakande och ofta gåtfulla) med poetiska tankar och funderingar. Givetvis kunde jag inte motstå denna frestelse och nu ligger boken med trädkonst på mitt läsbord.

—- men ibland händer det för den som vågar gå vilse att tidens svängdörrar öppnas på glänt mot en porlande bäck som lekfullt leder oss till en svart skogstjärn utdikad sedan länge——

Man kan också läsa tankar om kattugglorna som flyger in i våra nattliga drömmar, om novembers grå dagar, om svärande hägrar och skällande stjärnor. Naturens kraft och visdom finns på varenda sida. Så underbart.

Sankt Sigfrids stad

Växjö domkyrka (lånat foto)

Helgen gick i gammal vänskaps tecken med ett möte mellan två boplatser. Det blir extra trevligt då och man får tillfälle att tillsammans utforska något nytt. I år valde vi Växjö som träffpunkt, mitt i Mobergland och med skog och sjö i kulisserna. Domkyrkan är ganska liten till omfånget men så vackert utsmyckad med glaskonst i alla regnbågens färger. Länge stod jag och betraktade ” Livets träd”

Foto: Bernt Fransson
och altaret som lyser upp hela kyrkorummet. Utvandrarnas hus var till största delen stängt för renovering men Vilhelm Mobergs skrivarstuga fick man tillgång till och så steg vi in i en annan och magisk värld- ett rum fyllt med gamla foton, stort skrivbord och en Remington (skrivmaskin). Moberg var en stridbar och rakryggad man men det kostar på att säga sin uppriktiga mening. Jag läser just nu ” Du tror väl att jag är död- Vilhelm Mobergs brev 1950-1973” , en bok som är omöjlig att släppa och en bok som ger en god bild av Moberg och hans tankar. I brevurvalet finns åtskilliga epistlar till vännen Eyvind Johnson - en vänskap som fick utstå åtskilliga prövningar genom åren- men fast stod den likväl.
Efter en mycket givande helg är jag tillbaks i vardagen men idag blir det ett besök på biblioteket för att ( förhoppningsvis) låna hem ”Mannen i skogen” Jens Liljestrands Mobergbiografi.

Skapandets glädje

Yllebroderad klänning.

Förspilld kvinnokraft har det kallats, handarbetet. Tyvärr. I min barn- och ungdom var innebar  resorna till Köpenhamn ofta besök på Haandarbejdets fremmes butik på Ströget och en titt in hos Clara Waever med de många färgsprakande broderierna Idag är dessa båda affärer borta och Ströget har förvandlats till ett trångt och opersonligt stråk där den ena stora affärskedjan efter den andra brer ut sig. Det gäller då att hitta andra vattenhål.

Jag är lyckligt lottad för bara några hundra meter från mitt hem finns en lokal där slöjdintresserade damer ( och säkert också herrar) kan träffas och vara kreativa tillsammans. Skånskt yllebroderi står högst på schemat och här flödar inspirationen. Nålarna ”flyger” och garnerna finns i alla regnbågens färger. Det ger sinnesro och skaparglädje att träffas på detta sätt. En paus i denna hektiska tid - en paus som jag unnar alla.

Vårt krångliga liv

Cora Sandel (1880-1974)

Jag tycker om att leta i biblioteksmagasinets hyllor. De har tyvärr krympt under de senaste åren men ännu går det att göra fina fynd. Nu har jag burit hem en novellsamling av den norska författarinnan Cora Sandel ( nom de plume för Sara Fabricius)- ”Vårt krångliga liv” som kom ut på sextiotalet. Boken har varit mycket flitigt lånad och är rejält härjad av tidens tand. ” Vårt krångliga liv” är ett urval från tidigare novellsamlingar och med en välskriven introduktion av Odd Solumsmoen.
Cora Sandels kvinnoporträtt är ofta dystra men livet är en strid och en mängd av val och trampar man snett får det konsekvenser. Men- det är precis som Odd Solumsmoen skriver ” förlorarna i striden är Sandels hjältar” och hon tecknar bilderna med varlig och ömsint hand. Här möter läsaren till exempel den kuschade fru Larsen som får slita hårt med arbete både inom och utanför hemmet medan maken slöar på en säng, dricker öl och bjuder hem bekanta som ska utspisas. Äktenskapet har blivit till en boja. I en annan novell handlar det om den unga Klara som längtar efter att bli gift och som har oändligt naiva föreställningar om allt och alla. ” Det har funnits ett affärsbiträde i Klaras liv. En målare. En sotare. Ett par obestämda element från dansbanorna. Bara ingen som menade allvar, ingen som inte avdunstade igen. En gång blev hon av med sin bankbok, en annan gång fick hon ett barn som hon måste resa hem med. Hon är strängeligen förbjuden att komma med ett till. Klara gråter ibland och är nedstämd och melankolisk. Tills åter någon väntar på henne och viskar till henne, tills hon blir kramad och kysst av ett nytt exemplar. För i Klaras sinne lever också tron och hoppet.”

Cora Sandel var, är och förblir en novellernas absoluta mästare.

En litterär duell

Nytt på bokhandelsdiskarna i Tyskland: Das Duell av Volker Weidermann som har gjort sitt namn känt här i Sverige med ”Oostende 1936” ( boken finns t o m i pocketutgåva). Om ” Das Duell” blir en lika stor försäljningssuccé återstår givetvis att se. Ämnet är kanske något mera speciellt den här gången- det handlar om förhållandet mellan litteraturkritikernas litteraturkritiker Marcel Reich-Ranicki och författaren och nobelpristagaren Günter Grass. Weidermanns skildring av hatkärleken mellan dessa två litterära giganter är också en resa genom Tysklands historia men boken har fått blandad kritik. Hur det än må förhålla sig - jag har ”Das Duell” högt uppe på min önskelista och under tiden läser jag ” En invecklad historia” av Günter Grass.

Väggmålning av Reich-Ranicki ( bilden lånad från Wikipedia).

Generation 98

Pio Baroja ( av Joaquin Sorolla).

Generation 98 är namnet på författargrupp som uppstod i det spansk-amerikanska krigets kölvatten. I det kriget förlorade Spanien flera av sina besittningar och landet ” krympte ihop”.  Generation 98 kom att stå för något nytt i spansk litteratur - och modernismen började göra sitt intåg. En av författarna i gruppen var Pio Baroja (1872-1956) som började sitt yrkesliv som läkare men sedan ganska snabbt kom att helt ägna sig åt litteraturen. I ’All världens berättare” beskrivs han som en av Spaniens genialaste prosaberättare och som en arvtagare till de klassiska pikareskromanernas författare.
Jag har läst novellen ” Den rättrådige” som är en berättelse om hyckleri och självtillräcklighet. Här delas vassa nålar ut både mot kyrka och samhälle och den rättrådige ( en ung präst) tvingas bort från sin tjänst. ” Javier plågades av att ta emot bikt. Han tyckte inte om att stå innesluten som i ett trångt skåp, och alla dumheter, struntsaker, hycklade samvetskval och yttringar av ohämmad egoism gjorde honom betryckt ända in i själen.”  En bikt kommer tyvärr att bli fader Javiers fall så småningom.
Pio Baroja hörde länge till en av Spaniens mest lästa författare. Tyvärr finns bara ett fåtal av hans verk översatta till svenska - något mera i engelsk tappning men då ofta av äldre datum. Lite tråkigt, tycker jag som inte behärskar spanska. Jag har tröstat mig med Camilo José Celas ” Resan till Acarria”- inte riktigt samma sak, förstås....

En novell av Georges Duhamel

Georges Duhamel (1884-1966)

Jag är mycket tacksam mot min far som lät binda cirka tio årgångar av ”All världens berättare” som han hade sparat genom åren. Nu pryder banden en av mina bokhyllor och alltid kan man hitta något läsvärt bland sidorna. I juninumret från 1945 hittar jag ” Skeppsbrottet” av Georges Duhamel, en berättelse om girighet, habegär och mänsklig hänsynslöshet. Ett skeppsbrott är den utlösande faktorn och det hela blir till en tragikomisk historia ( mest tragisk). När skeppet förliser spolas en stor del av lasten (sardiner på burk) i land och det gäller att knipa käft och plocka åt sig. Människan är ett ynkligt djur vilket Duhamel visar på några få sidor. Jag läser också författarintroduktionen:” Georges Duhamel är en livlig, rundhyllt herre, klädd i löst sittande gångkläder med skjortan öppen i halsen, alltid gestikulerande, alltid pratande, med ett hejdlöst, välmodulerat målföre, aldrig stilla en sekund.— Hans människovänlighet blev en legend redan under förra kriget, då han arbetade som kirurg vid ett frontlasarett och skrev ett par böcker, genomlysta av det lidande han bevittnat.”
I svensk översättning finns bland annat romanen ”Salavins historia” men den måste inhandlas antikvariskt. I hemlandet, Frankrike, ger man ut en del av Duhamels böcker på nytt. ” Familjen Pasquiers krönika” skulle jag gärna vilja läsa och den lär aldrig bli översatt till svenska så det får bli en match med originalspråket.
Som en liten knorr på det hela får man veta att Duhamel avskydde bilar, telefoner, sopnedkast och konjunktionen ’men’ som han gjorde sitt bästa att utrota.

Från Maine till Ukraina via Roslagen

Nikolaj Sergejev: Fiske vid Dnjepr

Det började med att jag hittade en roman om Maine ( från slutet av 1930-talet och författad av Kenneth L Roberts) översatt till svenska av Einar Malm. Så väcktes nyfikenheten och jag upptäckte att Einar Malm gjort en mängd andra översättningar också och dessutom skrev han egna böcker - mycket om Roslagen och mycket om Nordamerikas ursprungsbefolkning. En annan av Malms översatta böcker är Zalman Schnëurs ” Dnjeprs sång” som handlar om de östjudiska miljöer som helt raderades ut under det andra världskriget. (Översättningen är från 1946). Jag kommer att leta i magasinshyllor och antikvariat.

Den här diktsamlingen kommer jag att införskaffa.

Om att följa rötterna

När vinden tjuter utanför fönstret mitt i vargtimmen och mörkret har sänkt sig över dessa nordliga breddgrader - ja, vad göra? Man kan lösa korsord eller klura med sudoku men den här gången valde jag att läsa om Stockholms blodbad. Det låter kanske makabert men Dick Harrisons bok om denna hemska tilldragelse en novemberdag år 1520 handlar mera om roten (eller rötterna) till det onda. Det är som bekant segrarna som skriver historia och Gustav Vasa hade en väl utrustad propagandamaskin som har hållit sig genom åren - men vad är sanning och vad är ” passande tillrättalägganden”? Det gäller att undersöka källorna och gå tillbaks i tiden. En stor och viktig roll i den här händelsen spelade borgen Almare-stäket. Idag finns bara fragment kvar av den mäktiga byggnaden som vandrade från den ene herremannen till den andre genom åren.
Historiska media har gett ut en serie med rubriken ” Sveriges dramatiska historia” och ” Stockholms blodbad” är en av titlarna. På lite under två hundra sidor reder Harrison ut maktspelen, intrigerna och livsvillkoren i medeltidens Sverige med tonvikt på Stockholmsområdet. Jag känner att jag äntligen börjar fatta sammanhangen och framför allt att jag kan frigöra mig från år av skolindoktrinering. Det hjälper också om man läser danska versioner av samma tid.

Populus tremula

Ett passande namn på aspträdet med de darrande bladen och darra kan man i våra tider.

” Bo på ett asplöv-
På ett asplöv kan ingen bo i trygghet. Ändå bor där små kryp som inte vet att deras land är ett asplöv. För dem är det en hemort, ett hemland i en värld, asplövsvärlden.”

Jag ska läsa om ”Hans nådes tid”, Eyvind Johnsons mäktiga epos från år 1960 ( som var ett av det kalla krigets många år) . Citatet ovan  inleder berättelsen om hur det kunde vara att leva i en mycket osäker och orolig tid.

Glasmålning av Karl den store. ( hämtat från Wikipedia).

Alma

Hertha Odeman 1890-1977

Äntligen hittade jag ett foto på den skånska författarinnan Hertha Odeman. Idag så gott som bortglömd efter en kort renässans under tidigt 1980-tal ( i samband med en filmatisering av några av hennes noveller.) Från bibliotekets lokalhistoriska hylla plockade jag till mig novellsamlingen ” Här i Bökerup” och så begav jag mig in i den skånska landsbygden, som den en gång var. Hertha Odeman var en vass betraktare och någon så kallad bygderomantik bjuds man inte på - ibland blir det i stället djupt tragiskt men humorn och ljuspunkterna är många. Som novellen om Alma och Alma är ” en liden gris” - en mycket älskad sådan. Åtminstone av bonden Rasmus som inte kunnat motstå den lilla kultingens charm och nu medfört djuret hem till hustrun Hilda. Nu utvecklar sig en verkligt dramatisk svartsjukehistoria där Alma är huvudrollsinnehavare. Som det kan bli! Utan att förstöra eventuell framtida läsning kan jag i alla fall tala om att den här gången blev slutet lyckligt och Rasmus ” vilade lyckligt med både gris och kvinna bärgade”. Margit Abenius recenserar Odemans novellsamling ”Från skånska längor” i Bonniers litterära magasin (1933:3) - för den som är intresserad. De äldre utgåvorna av BLM finns i projekt Runeberg.

Veckans magasinsfynd

Vy från det gamla Asjchabad

Idag är han en i det närmaste bortglömd författare, Jascha Golowanjuk (1905-1974) men för inte så länge sedan fyllde hans böcker bibliotekens hyllor. Nu finns inte mycket kvar av alla hans alster trots att Golowanjuk var en synnerligen produktiv skribent. Om Jascha Golowanjuk vet jag bara att han kom till Danmark från Ryssland år 1919, blev dansk medborgare och sedan flyttade han vidare till Sverige och började en lite brokig karriär. Den litterära debuten kom år 1937 med den självbiografiska ” Min gyllene väg från Samarkand” och redan nästa år kom romanen ” Paraplymakarens son”, första delen i en trilogi. ”Paraplymakarens son” fanns kvar på ett av kommunens biblioteksmagasin och den har jag läst. En stor del av handlingen utspelar sig i den judiska stadsdelen i Odessa och det är ingen tjusande idyll som den lille Josef växer upp i. Trots att han är ett lyckobarn ( född den sjunde dagen i den sjunde månaden av en sjuttonårig mor) tvingas han utstå svält, fattigdom, hugg och slag. Fadern,Roman, är en mardrömsaktig förälder som plågar allt och alla - ofta får knutpiskan tala. Trösten för Josef är farmor Miriam som månar om honom och berättar sagor i nätternas mörker. Porträttet av Miriam är otroligt vackert tecknat och med stor kärlek. Från Odessa ( familjen blir förvisad) går färden till Asjchabad i nuvarande Turkmenistan och Josef kommer också att hamna i Moskva - en lång och ensam färd företagen av en elvaåring. ” Paraplymakarens son” är en mycket välskriven skildring av en svår barndom men det finns ett strålande och hoppfullt ljus i berättelsen.
” Nu väntade Miriam på sin vår, som kanske skulle bli hennes sista, men att hon skulle få uppleva den, det visste hon. En vår och kanske en sommar- och kanske flera år ännu. Hon lyfte sin blick och viskade: - Du stränge rättfärdige Gud- gör mina sista dagar ljusa- Och solen tittade just fram bakom de vita, lätta skyarna, och vinden slutade ett ögonblick att blåsa, men när den kom igen, märkte Miriam hur skönt det doftade vår från jorden, träden, vattnet och luften. Bänken som hon satt på var så lik gamla Miriam: gammal, grå, sprucken och vacklande i alla leder, nött av tiden och illa hanterad av kärlekslösa människor.”

En resa med Paris-Kölnexpressen

Folkräkningen i Betlehem. Pieter Breughel d. ä. (1566).

” Nu rullar expressen Paris-Köln med jämn fart ut över det vinterliga Brabant; det är en söndagseftermiddag i december. Under en himmel av kokande sodalut har dagsljuset stannat kvar i en tunn, syregul stripa, längs frostiga åkrar stå banans telegrafgalgar höga, lutande och sotsvarta, det är bara några halmgula grästottar här och var och det oljebruna, brända bandet mellan skenorna, på singel och syllar, som en smula livar upp i det svarta och grå. Den julstämning de framkalla och färgerna där ute i Pieter Breughels eget land leda tankarna på hans tavla i Antwerpen mörka museum: ”De Volkopstelling te Betlehem”.
Så skriver Adolf Hallman. Året var 1931-32 och han var på väg hem till Skandinavien. I samma kupé  sitter ett ” litet bylte av silke och brokader” omhöljt av doft av parfym och med ett par välformade ben.
Adolf Hallman känner igen kvinnan som är den kända artisten Mistinguett. Hon är inte längre ung och i kupéns ljus avslöjas tidens frätande tand obönhörligt. ”Sic transit gloria mundi” och Hallmans betraktelse är sorglig och också snudd på elak. En av många fängslande berättelser i boken ”Mest om Paris”.

En ung Mistinguett förevigad av Nadar år 1900.

Paris blev Oslo

Albertine i polisläkarens väntrum av Christian Krohg

På bordet låg en del böcker om Paris - överst i högen Adolf Hallmans ”Mest om Paris”, ett nyförvärv från antikvariatet i Ystad. Så läste jag förorden av Jolo och Iwan Fischerström och hamnade i Kristiania ( Oslo), en stad som väl passade den man av kringflackande natur som Hallman nu var. I Oslo stiftade Hallman bekantskap med Christian Krohg och målningen ” Albertine i polisläkarens väntrum” gjorde ett outplånligt intryck. Så även Krohgs roman om Albertine som ( precis som tavlan) visade på samhällets hyckleri vad gällde prostitution och utsatta kvinnor.
Jag har inte läst ” Albertine” och blev - trots det svåra ämnet- glad att hitta denna klassiker som finns att köpa ( eller låna) i nya utgåvor.

Jag vill nog helst läsa på originalspråket men det finns också svenska översättningar och säkert kan man också leta upp ”Albertine” som så kallad elektronisk resurs ( ett format jag själv skyr som pesten). Men- nu fortsätter jag med min tur till Paris.

Överallt en röst oss bjuder....

Överallt en röst oss bjuder... Tavlan är målad av Beda Stjernschantz

Beda Stjerschantz (1867-1910) var god vän och samtida med Ellen Thesleff. Beda kom att få ett mycket svårt liv och det kantades av sjukdom och fattigdom. Till slut orkade hon inte längre utan valde döden för egen hand. Kvar lämnade hon en skatt av målningar - en av de mest kända är den här ovan med de lysande barngestalterna i sina nationaldräkter. Det vilar något outgrundligt och gåtfullt över bilden och den har en sällsynt dragningskraft.

Självporträtt från 1892

Ord som aldrig dör

Eyvind Johnson (1900-1976)

Det har varit Nobelprisvecka och bruset har varit stundtals öronbedövande. Nu är det söndag och jag tänker ” lugn och ro” och tid att läsa, minnas, begrunda. Jag plockar fram ett par av Eyvind Johnsons böcker ur hyllorna - god litteratur kan läsas om (flera gånger).

” Han lämnade henne bakom sig- den åldrande kvinnan som tagit hand om hans barndom. Hon hade nyss följt honom en bit på väg för att ännu några minuter få vara hos honom, och hon hade kanske hoppet kvar, att han skulle ändra sig och stanna och låta allt bli som förut. Tårarna rann nerför hennes ansikte. Hon lyfte det randiga förklädet och dolde de blånande kinderna och den nariga näsan. Han stirrade på hennes runda, sprickiga händer och tänkte, men utan att det skälvde till inom honom: att händerna rört vid honom ofta. En gång hade de strukit honom på kinden, det var för några år sedan, två år sedan, medan han var bara elva år gammal. Och någon gång hade de slagit honom. Han mindes inte varför, ville inte minnas det. Han kände heller ingen bitterhet. Men han tänkte: Om jag stannar så kanske hon rör vid mej den här gången. Vid mitt ansikte. I samma stund kom det för honom, att det egentligen var det enda underliga han upplevt.”

Hämtat från inledningen av ”Nu var det 1914” av Eyvind Johnson. Nobelpristagare i litteratur år 1974.

Jag målar som en gud

Hanna Reetta Schrecks biografi över den finländska konstnärinnan Ellen Thesleff får mig nästan att tappa andan. Vilket lysande kvinnoporträtt och vilket lysande porträtt av en tid. Ellen Thesleff ( 1869-1954) fick en privilegierad start på livet med förstående föräldrar och tät familjegemenskap men för att lyckas som konstnär krävs också enorm envishet, passion och integritet. Ellen Thesleff var utrustad med allt detta.

Självporträtt 1894-95. ’ Tre personer inom en ( jag själv)-
1) urmänniskan i mig som alltid funnits
2) den som känner och lever i det levande livet
3) geniet den som kan gå ur sig själv och se in i sig själv. Guden finns inom en själv.

Ellen Thesleff var ung under det som kallades ” la Belle Époque ”, en tid av relativ fred och utveckling i Europa. Världen andades framtidstro och hopp. Jag läser om resorna, om mötena med andra konstnärer, om de starka banden till syskonen - framför allt till systern Gerda. Hanna-Reetta Schreck har fångat både kvinnan och konstnären i sin levnadsbeskrivning och dessutom har hon illustrerat den med Ellen Thesleffs målningar från skilda tidsperioder och med många detaljerade foton. Jag hade inte möjlighet att se utställningen över Ellen Thesleffs konst på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm (2016) och då är ”Jag målar som en gud” faktiskt ( om uttrycket tillåts) en gudagåva.

Gribshunden

Ett stort stycke historia fanns dolt i Östersjön och kung Hans flaggskepp ” Gribshunden” har äntligen blivit bärgat ( i bitar, men dock). Östersjön bevarar sina skeppsvrak eftersom skeppsmasken inte kan härja här. ” Gribshunden” sjönk ner i havets djup år 1495 under en färd till Kalmar. Kung Hans var inte ombord- han hade ärenden i Ronneby och så kunde han bara konstatera den stora förlusten. På den tiden var Sverige och Danmark i princip ett men det knakade i fogarna. Boken om Gribshunden är verkligen spännande läsning och här blandas historia, arkeologi och medeltida teknik i lagom proportioner.

Inspiration att läsa en verklig klassiker fick jag dessutom - Sir John Mandevilles resor till fantastiska världar befolkade av de underligaste skepnader. ( Gripar lär förekomma på sidorna).

Tysk(språkig) torsdag- Peter Handke

För ett antal år sedan (tiden ilar verkligen så snabbt) fanns det här i ”bloggosfären” en utmaning som hade rubriken tysk torsdag. Det var verkligen en trevlig och ibland också klurig uppgift att hitta en intressant och ” lämplig” tyskspråkig författare att skriva om varje vecka. I december 2013 hade jag precis läst Peter Handkes ”Wunschloses Unglück” ( Berättelse om ett liv) och så här skrev jag den gången.

I november år 1971 köper en 51-årig kvinna ett rött paraply, går till hårfrisörskan och gör sig fin, får manikyr och lägger sig sedan i en säng och intar en dödlig dos sömntabletter. Kvinnan hette Maria och hon var Peter Handkes mor.

På under 100 sidor tecknar Peter Handke ett porträtt av en från början levnadsglad och hoppfull ung kvinna som växer upp i mellankrigstidens Österrike. Men- Maria blir snabbt kväst i dåtidens samhälle. Utbildning blir det inte tal om (inte för en kvinna) och hon lämnar hemmet för att söka friheten (om än en mycket liten sådan). Hon möter kärleken i en gift tysk man- blir med barn men förhållandet saknar hopp och Maria får se till att hitta någon annan som vill gifta sig med henne. Ett resonemangsparti blir följden och det kommer att bli mycket olyckligt. Mannen super och misshandlar henne- hon föder flera barn och tvingas gå igenom ett antal illegala aborter. Medelåldern blir fylld av depressioner, sjukdom och lidande. Till slut orkar Maria inte längre.

"Wunschloses Unglück" är en brutal berättelse. Handke skonar inte läsaren men det känns (trots att han framstår som något kylig i sitt skrivande) ändå att han är ärlig och att han har medkänsla med sin olyckliga mamma. Hur var det att växa upp i en grå verklighet under en grå tid? Det kan man få lära sig om man läser den här boken. Jag blev själv mycket berörd av detta porträtt.

Nu hoppas jag och tror att det kommer nya utgåvor av Peter Handkes böcker - de som är av något äldre datum har gallrats ut från biblioteken och hos bokhandlarna får man hålla till godo med engelska översättningar om man inte behärskar originalspråket. 

Jag är nöjd med valen av Nobelpristagare för 2018 och 2019 och ser fram emot att läsa mera av båda författarna, 

Styr din plog över de dödas ben

Drive your cart and your plough over the bones of the dead.

Prudence is a rich, ugly old maid courted by Incapacity.

He who desires but acts not, breeds pestilence.

He whose face gives no light, shall never become a star.

The hours of folly are measured by the clock; but of wisdom,

no clock can measure.

Prisons are built with stones of Law. Brothels with bricks

of Religion.

Excess of sorrow laughs. Excess of joy weeps.

The bird a nest, the spider a web, man friendship.

One thought fills immensity.

Always be ready to speak your mind, and a base man will avoid you.

As the plough follows words, so God rewards prayers.

The tigers of wrath are wiser than the horses of instruction.

Where man is not, nature is barren.

Without contraries is no progression.

Från ” The Marriage of Heaven and Hell” av William Blake. 

2018 års Nobelpristagare i litteratur heter Olga Tokarczuk och jag plockar fram två av hennes böcker från min hylla. ” Styr din plog över de dödas ben” var och är en stor läsupplevelse och den där beskrivningen av tillståndet ”testosteronrelaterad autism” är klassisk vid det här laget (googla på bara). Jag hittar också de här raderna:” Vintermorgnar är gjorda av stål, de är vasskantade och smakar metall. Klockan sju en onsdagsmorgon i januari är det uppenbart att världen inte skapades för Människan, särskilt inte för hennes bekvämlighets och trevnads skull.”

Och William Blakes ande vilar över boken...

Diktarhemmet i Borgå och lite till

Foto: Bengt Oberger

Jag läser just ju Hanna-Reetta Schrecks biografi över den finländska konstnärinnan Ellen Thesleff (1869-1954) , en bok som det är svårt att slita sig från. Utgivare är Svenska litteratursällskapet i Finland, en mycket anrik sammanslutning som delar ut flera priser och som också äger och förvaltar ett antal herrgårdar i Finland, bland andra Diktarhemmet i Borgå där ” förtjänta finlandssvenska författare får bo gratis”. Sedan förra året har Ulla-Lena Lundberg sitt hem här.

Litteratursällskapets senaste utgivning är en biografi över Sally Salminen ( som är mest känd för romanen ”Katrina” från 1936. )

Mer från LIRE

En nätt liten bok på bara lite över hundra sidor. Författarinnan, Corinne Atlan, är sedan många år bosatt i Japan och hon arbetar bland annat som översättare ( Murakamis verk har hon ägnat mycken tid åt). I ” Petit éloge des brumes” skriver Corinne Atlan om sin längtan till Asien, till dimmornas land (Japan) och om hur hon hittade vägen genom dimma och dis till just dimma och dis. En del av sin inspiration har hon hittat i Tranströmers poesi och ” Petit éloge des brumes” verkar vara mycket poetiskt skriven. En bok att riktigt längta efter.

En meditativ och vacker bok om Kyoto.

Nytt från LIRE

Colette

Oktobernumret av den franska litteraturtidskriften LIRE har ett tema : ”Katter och författare” och jag kan bara konstatera att det finns mycket att hämta här. Allt från Hemingway till Colette och till och med Baudelaire och Rabelais dyker upp i listorna. Om katter har det skrivits mycket och många författare är och har varit stora kattälskare.

Katten Behemot från Bulgakovs Mästaren och Margarita.

En katt som jag skulle vilja läsa mer om är Rabelais skapelse Grippeminaud- ingen direkt snäll katt utan en ” archiduc des cruels chats fourrés”. Grippeminaud hittar man i ” Den store Gargantuas förskräckliga leverne”, ett stort renässansverk från 1500-talet, och jodå, den boken går att få tag på i nya utgåvor. En verklig klassiker i fem delar ( Grippeminaud dyker upp i sista delen)

Tredje delen av Gargantuas förskräckliga leverne.

Levande litteratur

Den ryske författaren Leonid Andreev (1871-1919).

Min kvällslektyr just nu är Pjotr Kropotkins ” En anarkists minnen” utgivare är förlaget Natur & Kultur som har en klassikerserie och i den ingår alltså Kropotkins självbiografi. Serien är omfattande och den startades redan år 1925. Den flitigaste utgivningen ägde rum under de fyrtio första åren ( föga förvånande). Det är mycket intressant att studera utgivningslistan och jag fastnar direkt för Leonid Andreevs novellsamling ” Det röda skrattet” ( utgavs av förlaget år 1957) och här handlar det om det för Ryssland så förödande kriget med Japan under 1904 och 1905. Andreev tvingades för övrigt att fly till Finland i samband med den ryska revolutionen och han slutade sina dagar där. Flera av hans böcker finns översatta till svenska men de är av gammalt datum och säkert mycket svåra att få tag på idag. ” Det röda skrattet” finns dock säkert till utlåning och/ eller att inhandla via olika antikvariat.
De ryska författarna upphör aldrig att fascinera och jag funderar på att stuva om i mina bokhyllor - en speciell rysk hylla kanske vore något att ” bygga upp”?

Mot en okänd värld

Konstantin Paustovskij längst till vänster.

Den svenska översättningen av en del av Konstantin Paustovskijs självbiografi ” Mot en okänd tid” skildrar den ryska revolutionen och det åtföljande inbördeskrigets fasansfulla år. Paustovskij befann sig mitt i händelsernas centrum och han träffade många av den tidens kända aktörer. Moskva och Kiev var hans knutpunkter och Paustovskijs minnen är förutom en nyttig historielektion också ett vittnesbörd över ett stort mänskligt lidande. I allt detta kom Paustovskij att välja sin egen väg - litteraturens och skrivandets. År 1965 blev han nominerad till Nobelpriset men... det gick till Sjolochov i stället. Beklagligtvis, kan man tycka så här i efterhand. Om vägen in i litteraturens värld skriver Paustovskij så här: ” Jag tänkte att litteraturen , den var en gåva sänd till oss från en avlägsen och värdefull framtid, och att drömmen om världens fullkomning och harmoni och om kärlekens odödlighet flyter samman i den, århundrade efter århundrade, trots att den blir till och dör varje dag. Alldeles som det dämpade suset i en snäcka väcker en önskan hos oss att se de oändliga och stilla vattnen blåna i morgonens dis och skapar en längtan efter de lätta silverskimrande moln som blir till i de fuktiga skogarna och förlänar våra ögon glans, efter en evig sommar, ett barns klangfulla stämma, efter världens djupa stillhet- meditationens följeslagare- så förhöll det sig också med litteraturen. Tack vare någon underjordisk, avlägsen och samtidigt mycket nära klang för den oss närmare våra tankars, handlingars och känslors gyllene tidsålder.”(översättning Karin de Laval).

Författarnas Malmö

Hjalmar Gullberg

Veckans magasinsfynd är utan tvekan Bengt Holmströms ” Malmövandringar i författarspår” (2005). Bengt Holmström (1924-2006) var stadsbibliotekarie i Malmö under nära trettio år och i det som kom att bli hans sista bok berättar han om både det nya och det gamla Malmö ( mest om det gamla) och inledningen är nog så vass med citat från Göran Palm (som var ”utsocknes”) och från Hjalmar Gullberg. Krämarstaden vid Öresund med sin pinoblåst från väst, skanderade Palm men sade sig ändå kunna tänka sig att bosätta sig där. Hjalmar Gullberg var betydligt mera nedlåtande mot sin födelsestad.
” I alla frågor förstod man att lugnt och sansat vädja till förnuftet, men ovanligt lite fanns i denna miljö som talade till skönhetssinnet. På diktens Skånekarta var Malmö staden utan traditioner. Visserligen hade där en gång Guds ord från Wittenberg blivit klart och rent predikat, för första gången i provinsen. Inte bara borgarna i kyrkbänkarna skakades av reformatorns vältalighet, både kung och rike hade lyssnat till de nya tonfallen från Malmö. Men sen dess har det i staden inte sagts eller skrivits många ord av evighetsvärde.”
Det är just där, i det gamla, historiska Malmö som jag tänker stanna och läsa om reformatorn, Claus Mortensen, om boktryckaren Oluf Ulricksen och om Christiern Pedersen som gav ut ” Een nøttelig laegebog for fattige oc rige, unge oc gamle” - en bok som innehöll en rad synnerligen oaptitliga recept på diverse örtdekokter och annat ( tyvärr ger Holmström inga exempel så fantasin får flöda fritt). Så kom 1600-talet med krig och elände och försvenskningsprocess som varade långt in på nästa århundrade. Malmö blev sig nog aldrig likt efter det.
Dagens Malmö är en främmande plats för mig som växte upp där i mitten av förra seklet. Det är inte mycket som känns bekant och jag besöker ganska ogärna min gamla hemstad. Då är det en liten tröst att läsa om de svunna tiderna i Bengt Holmströms bok som för övrigt innehåller både kartor och förslag på litteraturhistoriska vandringar.

Jørgen Kock. Myntmästare och borgmästare i Malmö under 1500-talet och en man med nästan lika många liv som katten.