Saltholm ligger nära men känns ändå som långt borta. Man skymtar ön när man susar förbi på bron (den med stort B) - platt som en spätta ligger den där i Öresund bara 40 minuters seglats bort med postbåten från Kastrups hamn.
Vare sig el eller sötvatten finns på Saltholm och de många sommarbetande kreaturen (väl över tusen stycken) får nöja sig med den bräckta varianten och det går hur bra som helst. Djuren forslas ut till de feta betena först i juni månad (då har bolmörten blommat ut) i många omgångar med båten Matilde.
Saltholm nämns redan år 1230 i kung Valdemar Sejrs jordebok när den skänktes med kalkfyndigheter och allt till biskopen i Roskilde. Sedan har ägarna växlat genom århundradena. Svenskarna har också kastat lystna blickar på ön men där.kammade de noll.
Någon stor befolkning har Saltholm aldrig haft men på 1920-talet lät man bygga en skola här. Tyvärr började avfolkningen ganska snabbt efter detta och idag finns bara en enda gård kvar på Saltholm. Ingrid Hansson har skrivit en mycket fin bok om Georg Zimling, mannen som till slut blev den siste lantbrukaren på Saltholm. "Enslingen på Saltholm" kom ut år 2008, den finns fortfarande att köpa via bokhandeln. Ingrid Hansson har tecknat ett finkänsligt och mycket levande porträtt av Georg och hans omväxlande och intressanta liv. I boken får man dessutom ta del av öns spännande och ofta mycket dramatiska historia, Så får man till exempel veta att Saltholm var en karantänsstation när pesten härjade Skåne och Danmark i början av 1700- talet och år 1940 dök tyskarna upp. Georg Zimling var en modig man och hjälpte till att smuggla ut åtskilliga av tyskarna eftersökta personer.
Saltholm har också sin alldeles egna mordhistoria från 1700-talet...
Allt detta och mer därtill kan man läsa i "Enslingen på Saltholm" av Ingrid Hansson (2008) Isaberg förlag.
3 kommentarer:
Du gav mig ny kunskap idag. Trots att jag varit en Saltholm-beundrare i 64 år (vem av oss har inte drömt om att få bo där och ha en liten båt att ta sig till Nyhavn med?) saknade jag kunskap om bristen på sötvatten. Man hade väl fått ha regelbundna storleveranser av både det och bajer för att klara sig.
Tack för din personliga redovisning om en rätt så speciell ö. Jag ser fram emot att läsa vad du har att berätta om öar i december!
Thomas: Livet på Saltholm har varit hårt och slitsamt - ändå kan jag också känna en alldeles speciell längtan att få uppleva ön som bofast (åtminstone under en begränsad tid - med regelbundna vattenleveranser).
Jenny: Saltholm är mycket annorlunda och min virtuella ö-safari fortsätter!
Skicka en kommentar