Elizabeth Bowen och Charles Ritchie träffades i ett krigshärjat London år 1941- och så började en kärlekshistoria som skulle komma att vara i över 30 år (fram till Elizabeths död år 1973).
Elizabeth Bowen (eller Cameron som hon hette som gift) kom från Irland och hon tillbringade sina första år på Bowen's Court , herrgården som varit i familjens ägo under många år. Bowen's Court kom att bli navet i hennes tillvaro så småningom och platsen för många möten med den högt älskade Charles Ritchie.
Ritchie var kanadensare och han var sex år yngre än Elizabeth Bowen. Han var också en man i karriären (den diplomatiska) och i boken framträder han som kylig och en aning beräknande. Dessutom var han inte någon direkt trogen älskare (han var något av en Don Juan). När Charles och Elizabeth träffades var hon gift sedan nära tjugo år tillbaka och han gifte sig år 1948 med en kusin (Sylvia). (Om man vill göra diplomatisk karriär bör man vara ordentligt stadgad).
I boken (som är redigerad av Victoria Glendenning) får man ta del av Ritchies dagboksanteckningar och Elizabeth Bowens brev. De utgör ibland intressanta kontraster till varandra och Elizabeth skriver med stor glöd och passion. Det råder ingen tvekan om att Charles Ritchie var hennes stora kärlek i livet. Ritchie är mera återhållsam och ibland också hjärtlös. Ändå dog aldrig den här kärleken och kanske berodde det på det nästan ständiga fysiska avståndet mellan parterna. Han fick arbeta i Tyskland, USA och Kanada och hon var så gott som hela tiden fast i England och/eller på Irland (med några korta utflykter till USA som universitetslärare.) De lyckades träffas så gott som varje år och ibland mera ofta- men de levde skilda vardagsliv.
Trettio år är en lång tid av en människas liv och den här boken är också fylld av historia för Elizabeth Bowens brev är mycket innehållsrika och hon avhandlar både vänner, familj och världshändelser.
När Elizabeth insjuknade i lungcancer (1972) stod Charles vid hennes sida och han var med henne när hon dog i februari året därpå. Han saknade henne mera än han någonsin kunnat ana.
Så här skriver han i en dagboksanteckning från december år 1973:
"I need to know again from her that I was her life. I would give anything I have to give to talk to her again, just for an hour. If she ever thought that she loved me more than I did her, she is revenged."
Love's Civil War kom ut ffg 2008 och på Simon &Schuster förlag. Victoria Glendenning är en mycket välrenommerad författare som har skrivit flera rosade biografier (bl a över Anthony Trollope och Rebecca West).
5 kommentarer:
så underbart sorgligt! verkar vara ett måste
Hermione Lee som skrivit digra biograier om bland andra Virginia Woolf, Willa Cather och Edith Wharton har också skrivit en kort och läsvärd om Elizabeth Bowen.
En tid i Rom var den första av Elizabeth Bowens böcker som jag läste, inför en resa till Rom kring jul för nästan femtio år sedan. Den hade jag nytta av när jag vandrade kring bland ruinerna på Forum Romanum, liksom det var bra att jag hängt med på latinlektionerna.
Samtidigt förundrades jag över alla mogna apelsiner och citroner på träden. Det var mycket exotiskt för en kylslagen svensk som kom ihåg Goethes Kennst du das Land wo die Zitronen blühn (varierad i satiriskt syfte av både Kästner och Lars Forssell).
en intressant bok igen!
P.S.
min mor i Norra Finland fick se sin första apelsin à la 1940, hon torkade skalen, la i en burk och luktade på dem ibland.
Mrs C: En mycket fin brev-biografi. Elizabeth Bowens brev stannar kvar i minnet.
Ivo Holmqvist: Jag tackar för tipsen om vidare läsning. Hermione Lees biografi vill jag absolut läsa. Under tiden blir det mera Bowen... i romanform. Jag minns också den första gången jag såg apelsiner på träd- nästan surrealistiskt.
Hannele: En mycket fin bok och jag förstår din mors förundran inför apelsinen.
Skicka en kommentar