Rosen från Arkansas

Rosa arkansana foto: Alex Covington


Prärieros kallas den också för och den har spritt sig över många stater i USA.

Här i Sverige är det oktober på väg in november och himlen är grå- vinden tar ner både barr och löv i en enda salig röra (som ska krattas upp).Idag är det min mors födelsedag. Hon kom till världen mitt i gråmörkertid men jag minns ändå alltid firandet som både ljust och stämningsfyllt.

Jag tänker på henne idag och jag söker efter speciella minnen i min danska hylla, den för äldre och väldigt (oftast) bortglömd litteratur. Jag höll nyss Adam Dans "Prärierosen" i min hand, en kort roman , utgiven år 1892 och med ett sorgligt slut. Jag tror att boken en gång varit en födelsedagspresent från min morfar till min mormor.

Adam Dan (1848-1931) kom ursprungligen från Odense men utvandrade som ung till det stora landet i väster. Han bosatte sig först i Racine (Wisconsin) men flyttade sedan vidare till Kalifornien, Minnesota och andra platser. Han dog i Clinton, Iowa år 1931. Han var präst och författare till yrket. Idag lär han vara bortglömd.

I hyllan hittar jag också Anders J Eriksholms "Udvalgte fortaellinger"  (tryckt 1930). Anders Eriksholm (1870-1944) är ännu en bortglömd författare . Han föddes och dog i Holbaek och började tidigt att skriva böcker och han var mycket produktiv. Hans romaner har en lagom blandning av spänning och kärlek och jag tror att han var en populär författare på sin tid. "Den gamle kaelderstue" är rikt illustrerad och handlingen är förlagd till just Holbaek.

Det haver så nyligen regnet,
og de træer, de dryppe endnu.
Hvasse vind, tjørnen stind har dig såret,
de har revet din kåbe itu.
Men trods regn og trods blæst
og trods storm af nordvest
stander jeg dig dog alle tider næst!

Johan Ottosen (1890)

Momors historiebok finns i hyllan fast då handlar det enbart om den danska historien "Vor historie fra Holberg til vore dage" (utgiven 1904) författad av historikern Johan Ottosen.

För att vara över 100 år gammal är den här boken faktiskt inte alls svårläst och den har många illustrationer. Man ska också komma ihåg att Danmark av år 1904 var mycket märkt av krigen mot tyskarna- gränsen gick en bra bit norr om den linje som idag utgör markeringen mellan de två staterna.

Johan Ottosens hustru Martha, var dotter till en mycket känd danskpatriot och hon skrev också flera böcker  - bland annat Danmarks Grænsevagt mot syd. Minder fra Flensborg (1917) samt skådespelet Fædrenes Jord (1913).

På en av "Vor histories" sista sidor tronar det dåvarande kungaparet Christian IX och hans drottning Louise.

En bortglömd författare (till)

William Gerhardie (1895-1977) var en engelsk författare och hans roman "Futility" finns faktiskt i svensk översättning (från 1930)- den ser ut att vara rejält utrensad från biblioteken.

Futility var Gerhardies första roman (från 1922) och han blev snabbt ett namn i hemlandet. Han rosades av bland andra Evelyn Waugh och H G Wells. "Futility" har handlingen förlagd till Ryssland ( välbekant för Gerhardie för där hade han tjänstgjort som militärattaché under tiden för första världskriget (Gerhardie var för övrigt född i  St Petersburg).

Gerhardie fortsatte att skriva men efter 1939 kom inget mera från hans penna och så glömdes han bort.

Den här författaren blir jag rejält nyfiken på och det har faktiskt kommit ett par nytryck av hans böcker (på engelska).

En bortglömd fransman

Louis Hémon (1880-1913) kom från Brest men flyttade ganska tidigt till England och sedan, år 1911, till Kanada. Han slog sig ner i Montréal och så började han skriva. Den första romanen blev också hans mest kända verk : Maria Chapdelaine (den blev senare översatt till ett tjugotal språk inklusive svenska).

 Novellsamlingen "Le Dernier Soir"  (Den sista aftonen och andra berättelser) har nyligen lästs av en recensent på tidskriften "Lire". Han verkar vara helt tagen av boken och beskriver den i verkligt lyriska ordalag.

Maria Chapdelaine finns i mängder av nya utgåvor- serieform, e-boksform, engelsk översättning- men av den svenska versionen finns bara två ynka utgivningar - en från 1923 och så en annan från 1934 - den senare ingår i en serie kallad "15 succéböcker" (förlaget: Åhlén & söner). Författaren skriver om samhällets "små" de som dagligen måste kämpa för tillvaron. Nybyggarnas Kanada må ha romantikens skimmer men så särskilt behagligt har det inte varit att slå sig fram där.

Här är inledningen på boken:

La porte de l'église de Péribonka s'ouvrit et les hommes commencèrent à sortir. Un instant plus tôt elle avait paru désolée, cette église, juchée au bord du chemin sur la berge haute au-dessus de la rivière Péribonka, dont la nappe glacée et couverte de neige était toute pareille à une plaine. La neige gisait épaisse sur le chemin aussi, et sur les champs, car le soleil d'avril n'envoyait entre les nuages gris que quelques rayons sans chaleur et les grandes pluies de printemps n'étaient pas encore venues. Toute cette blancheur froide, la petitesse de l'église de bois et des quelques maisons, de bois également, espacées le long du chemin, la lisière sombre de la forêt, si proche qu'elle semblait une menace, tout parlait d'une vie dure dans un pays austère. »
Louis Hémon fick en våldsam och alltför tidig död- han omkom när han blev påkörd av ett tåg i Chapleau (Ontario). Vill man läsa något av Hémon på svenska blir det nog enklast att ta en titt på vad Bokbörsen kan erbjuda. Bibliotekens exemplar verkar bara vara läsesalslån.

 

En bortglömd författarinna

 

Hon blev mycket känd för sin skönhet också, Elinor Wylie och nog är porträttet av henne mycket stämningsfullt. Elinor Morton Hoyt ( 1885-1928 och senare gift Wylie) växte upp i ett välbärgat hem i Pennsylvania. Rika föräldrar och materiellt överflöd är ingen garanti för en lycklig barndom och det blev inte så bra för Elinor heller. Hon var en mycket olycklig liten flicka och hon fick rejält med  uppror i sinnet. Hennes liv blev oroligt och växlande- många "affärer" och ett par äktenskap.

 

Mest känd blev hon först för sina diktsamlingar men hon hann även med fyra romaner. Under 1920- och 1930-talet var hon mycket i ropet men sedan försvann hon in i glömskans mörker för att i någon mån återuppstå några decennier senare.

Det är inte alldeles lätt att få tag på hennes böcker idag men om man letar hos nät-antikvariaten så kan man finna. I min hand just nu har jag "The Venetian Glass Nephew", som borde vara mycket gångbar i dessa tider när "fantasy" är så uppskattat som genre, för The Venetian Glass Nephew hör hemma just i den kategorin av romaner. Det här är en slags "Pygmalion- Den sköna Galathea"- typ av berättelse. En man av glas och en kvinna som blir störtförälskad.... då uppstår problem.  Problem som (enligt omslagstexten) Elinor Wylie lyckas komma till rätta med på ett mycket fint sätt.

Här ett exempel på Elinor Wylies diktarkonst. Dikten har titeln "Velvet Shoes" och är tagen från samlingen "Nets to catch the wind" (1921)

 

Let us walk in the white snow

In a soundless space;

With footsteps quiet and slow,

At a tranquil pace,

Under veils of white lace.

I shall go shod in silk,

And you in wool,

White as white cow's milk,

More beautiful

Than the breast of a gull.

We shall walk through the still town

In a windless peace;

We shall step upon white down,

Upon silver fleece,

Upon softer than these.

We shall walk in velvet shoes:

Wherever we go

Silence will fall like dews

On white silence below.

We shall walk in the snow.

 

Det kom ett paket....

Jag blev så glad när det här prydligt inslagna paketet hamnade i min brevlåda. Till och med frankeringen är vacker.

Men... till syvende och sist är det innehållet som är det väsentliga. Jag försökte först låna Åke Claessons reseskildring "Makedoniska flöjten" (1935) men det visade sig vara lite för bökigt- det finns nämligen inte så många exemplar kvar i omlopp på biblioteken. Det har gallrats ut och så försvinner den ena boken efter det andra. Jag anlitade Bokbörsen i stället och det gick ju alldeles utmärkt.

Som extra bonus en dedikation- skriven av författaren själv. Det här är en bok med synlig historia.

Åke Claesson (1889-1967) kände jag inte till- och det visar sig att han är mycket mera bekant som skådespelare än som författare. Han medverkade i en oändlig mängd filmer se HÄR. Jag fick däremot leta ordentligt för att hitta information om hans författarskap men jo, han skrev några böcker också- mest känd är han för reseskildringarna "Den förtrollade trädgården" och "Makedoniska flöjten". (den förra boken handlar om resor i Nord-Afrika och Spanien).

Jag hittade "Makedoniska flöjten" via Bonniers Litterära Magasin (årgång 1936)- där fick den mycket god kritik och jag kände att jag ville läsa.

Förlaget Fahlcrantz & Co startades år 1877 av Carl Johan Fahlcrantz och det övertogs senare av hans son (med samma namn)- Carl Johan Fahlcrantz (den yngre) (1892-1964) var skådespelare och där kanske vi har kopplingen till Åke Claesson.

Även "Den förtrollade trädgården (1934) fick god kritik och jag citerar: " Hans stil är lättflytande och hans iakttagelser väl formulerade, trakterna han beskriver soliga och varma, gestalterna som skymta fram- äro tagna rätt väl på kornet om ock icke djuppejlade och över det hela vilar en livsglädje och vandrarlust, som kan smitta. Vad behövs oss mer?"

"Makedoniska flöjten" rör sig mestadels på Balkan- som titeln anger. Rapport kommer så småningom.

Räddad- åtminstone för ett tag

Margery Sharp (1905-1991) är en bortglömd författarinna idag- det som lever kvar är möjligen hennes barnböcker (de om Bernard och Bianca). Jag har inte läst något som helst av Margery Sharp men efter att ha letat mig fram till "Independents" serie "Forgotten authors" fick jag upp intresset för att försöka få tag på någon av Sharps vuxenromaner.

"Virago" är bokförlaget som har räddat många bortglömda författarinnor undan den totala solförmörkelsen och det finns en ny utgåva (2004) av Margery Sharp's mest älskade roman från 1957 "The Eye of Love". Boken utgör första delen i en trilogi- trilogin om Martha för det är nämligen hon som kommer att bli huvudpersonen i den här litterära skapelsen.

Tjugosex romaner blev det i allt från Margery Sharps penna och några kan man hitta i svensk översättning (men inte i så många exemplar, tror jag.)

"Her imagery is carefully chosen and always a delight. Describing a family of generous-natured women, she explains that they had reached "a solar pitch of stately jollification", and so had Sharp's writing. She liked the words "tureen" and "vermin", the soft opening "v" of "velvet", "violets" and "voluptuousness". She cared deeply about words, which places her at odds with, and beyond the fashion of, the kind of women who now write pastel-cover tat for chicks and mummies."

 Detta har jag hämtat från "Forgotten authors No 16" Independent

Böcker om böcker

Här en trio som jag plockar fram lite då och då. "The 200 Best Novels in English since 1950" skrev jag lite om redan i februari i år - och jag har fortfarande en hel del att utforska från just den samlingen. Den där Georgette Heyer t ex- trots att hon fått mycket blandad kritik känns det ändå som om man borde läsa i vart fall en av hennes historiska romaner och varför inte då just den som Colm Tóibín rekommenderar nämligen "The Grand Sophy" (från 1950). Det finns en hel radda av Heyers romaner i svensk översättning. Lite lagom förströelse tror jag att hon kan ge, Ms Heyer. "The Grand Sophy" beskrivs som "entertaining regency romance".

Christian Elling (1901-1974) var en dansk kulturhistoriker och han var också son till en bokhandlare. I sin "Yndlingslaesning" från 1964 väljer han bland sin favoritlitteratur och det här är en bok som låter just favoriterna tala- det är alltså ingen essaysamling. Övervikten av författare här är danska och franska- och det känns väldigt bra i en värld som annars är så dominerad av engelskspråkigt. Några tyskspråkiga författare finns också representerade: Heinrich Heine och Joseph Roth.

Meïr Goldschmidt (1819-1887) Dansk författare och journalist. Mycket stridbar och han åkte i fängelse för sina åsikter. I Ellings bok finns ett utdrag ur Goldschmidts "Fortaellinger og Virkelighedsbilleder" från 1883. Det finns en del svenska översättningar av Goldschmidts verk och en artikel från 1928 som har den lite sorgliga titeln "Är Meïr Goldschmidt på väg att glömmas?". Svaret på den frågan var väl ja. Jag vill gärna försöka leta upp "Fortaellinger og Virkelighedsbilleder" - Goldschmidt var en intressant person och jag är säker på att hans "Fortaellinger" är mycket läsvärda.

Den tredje boken om böcker i min samling är tysk och har titeln "Överlevnadsbiblioteket" (Die Überlebensbibliothek) Rainer Moritz har skrivit och han har många rekommendationer som alla sorteras in under diverse rubriker t ex "En bok för den som vill bekämpa sina sorger med likör" , "För den som inte orkar läsa tegelstenar" och "För den som inte vill glömma sin hembygd" etc . En bra blandning och många tyskspråkiga författare (så klart). Rainer Moritz inspirerade mig att läsa Eduard von Keyserlings "Die Wellen". Von Keyserling är en författare som verkligen är värd att tas fram ur glömskans mörker och flera av hans böcker kommer att höra till detta års stora läsupplevelser för mig. Det finns svenska översättningar- dock av lite äldre datum. Man kunde ju önska att det kom nya utgåvor.....

I avdelningen bortglömda författare

kan man utan tvekan placera Daniele Varè (1880-1956)- italiensk diplomat och författare- bosatt i Kina under många år i början av förra århundradet och av några beskriven som ytterst dekadent. Hans mest kända bok är "The Maker of Heavenly Trousers" som faktiskt finns i svensk översättning från 1936- då med den inte fullt så spännande titeln "De fem dygdernas hus". På svenska finns också "Leende diplomat" från 1939.

Nu får Daniele Varè en viss renässans eftersom de där himmelska byxorna precis kommit ut i ny utgåva i serien Penguin Modern Classics. "Not a book for the reader seeking the usual form of novel", läser jag någonstans, vilket givetvis gör mig än mera nyfiken. I stilen lär han annars likna Somerset Maugham. Jag sätter upp boken på min "vill läsa lista". Genast.

Dorothy Edwards- bortglömd författarinna

"I am killing myself because I have never sincerely loved any human being all my life. I have accepted kindness and friendship, and even love, without gratitude and given nothing in return."

Så inledde Dorothy Edwards sitt avskedsbrev som hon skrev i januari 1934, strax innan hon kastade sig framför ett framrusande tåg i närheten av Caerphilly (Wales). Dorothy Edwards var bara 31 år gammal och på väg att bli en erkänd författarinna. Nu hann hon bara ge ut en roman- "Winter Sonata".

År 1927 hade hennes novellsamling "Rhapsody" fått mycket beröm och den gavs ut både i England och i USA.

Vill man läsa lite mera om "Winter Sonata" finns en mycket intressant artikel HÄR.

Jag är helt övertygad om att den här romanen förtjänar att hämtas upp från glömskans mörker (och det finns en hel del recensioner på nätet, faktiskt) och jag tänker själv bidra så småningom- jag har beställt ett begagnat exemplar. Annars finns "Winter Sonata" i ny engelsk utgåva från 2011. (Honno Welsh Women’s Press, 2011).

En bortglömd amerikan

I Jonathan Yardleys innehållsrika sammanställning över omläsningsböcker (och för mig är den här boken en inspirationskälla för inte har jag läst alla de böcker som Yardley skriver om, inte på långt när) "Second Reading" , fastnar jag direkt för kapitlet som handlar om John P Marquand och hans "H.M. Pulham, Esquire".

Vem var John P Marquand, undrar jag (hade jag inte hört talas om en gång) och så letar jag efter mera information. John Phillips Marquand (1893-1960) bodde under större delen av sitt liv i Massachusetts (i närheten av Boston) och år 1938 tilldelades han Pulitzerpriset för romanen "The Late George Apley" . "H.M. Pulman Esquire" kom ut tre år senare och Yardley skriver "Marquand's books are not the best that I have ever read, but they are among the books I love most, and the neglect into which they have fallen is a literary outrage".

Marquand skriver om överklassen och dess problem- och han skriver satiriskt. Enligt Yardley skriver Marquand med mycket flyt och han talar om hans "smooth technique"- men ändå finns i böckerna ett djup och också komplexitet. "H.M. Pulham Esquire" tilldrar sig i Bostontrakten mellan 1938 och 1939 - huvudpersonen Harry Pulham är i 40-årsåldern och han har "naturligtvis" fått sin utbildning på prestigefyllda Harvard. Nu ska det anordnas en "klassfest" för "this God-damned university club". Ja, och så tror jag att man för göra diverse nedslag hos dessa "Harvards söner" med familjer- och deras inkapslade liv.

Yardley avslutar kapitlet med att ge en bredsida åt Library of America som säger sig bevara och sköta om det bästa i amerikansk litteratur- men inte har de plats för Marquands böcker i hyllorna. Jag citerar " So the next time you hear or read about some publisher or editor claiming to "serve the best interest of literature", pause a moment to reflect upon how shabbily Marquand is now served, not to mention those readers who might discover his work to their joy and reward if only they could find it.".

Min nyfikenhet är väckt och jag har just tryckt på send-knappen för jag vill ju också uppleva Marquand i romanform.

Ett vattenslott

Slottet  Raesfeld hittar man i närheten av staden Dorsten i Nordrhein-Westfalen. Det uppfördes i mitten av 1600-talet av den kejserlige generalfältmarskalken Alexander von Vehlen - även kallad den westfaliske Wallenstein.

Fältmarskalk von Vehlen (nog ser han lite lömsk ut?)

I litteraturen hittar man Raesfeld hos Gustav Sack (1885-1916), en idag tyvärr bortglömd författare. Han deltog i första världskriget och var med i slaget vid Somme för att sedan skickas österut och stupa i närheten av Bukarest i december år 1916.

Mest känd blev Sack för sin roman "Ein verbummelter Student" som kom ut efter hans död (1917). I ett av kapitlen har studenten (Eric) nått fram till Raesfeld och han blir starkt gripen av slottets atmosfär. Han låter sig hänföras av utsikten och slottets alla vinklar och vrår- det blåser en stilla morgonbris och solen speglar sig i de många fönstren. Näckrosorna blommar i vallgraven. "Ich komme under vergehe, Stunde für Stunde, bin zeitlos und bin doch immer da".

"Sack var som en vulkan, som jorden själv. Hans ord färgades av blod, hjärta och eld." Så skrev Erich Maria Remarque om Gustav Sack. Sacks verk har inte översatts till svenska (som jag kan se i alla fall) men i Tyskland ges hans böcker ut i nya utgåvor.

Jag har hittat en dikt i engelsk översättning (Sack skrev också poesi). Den kan man läsa HÄR.

Margaret Kennedy

Jag läser "The Constant Nymph" av Margaret Kennedy- hennes mest kända roman. Margaret Kennedy (1896-1967) var en produktiv författarinna och flera av hennes verk blev uppsatta på Londons scener. (Bland annat just "The Constant Nymph"). "The Constant Nymph" kom ut 1924 och den blev en otrolig succé och såldes i flera exemplar än någon annan roman under hela dekaden. Det finns en svensk översättning från 1926.... med titeln "Cirkus Sanger".

Mer om den här romanen så småningom (den är faktiskt riktigt bra).

Den bortglömde Eduard von Keyserling

Jag har läst ut hans roman "Wellen" och den finns i svensk översättning (Vågorna). Mer om det så småningom.

Eduard von Keyserling har kallats för en baltisk Fontane och nog gör han skäl för det namnet, tycker jag. "Wellen" visade sig vara en väldigt givande läsupplevelse och jag kan inte begripa varför Keyserling blivit så undanskuffad i litteraturhistorien. (Flera av hans verk finns för övrigt i svensk översättning. )

Von Keyserling (1855-1918) föddes i Tels-Paddem som nu heter något helt annat och ligger i Lettland. Hans familj var lantadlig och det är just människorna från den här samhällsklassen han oftast skriver om. "Den mest okände av Tysklands stora berättare" kallas han för.

Jag kan också nämna att "Wellen" blev utsedd till en av 1900-talets 100 bästa romaner (av Süd-Detusche Zeitung).

Ivo Holmqvist skriver om von Keyserling HÄR.

Sönderrivna spetsar

Emilia Pardo Bazan (1851-1921) tog plats som en av flera bortglömda författare i min julkalender förra året. Bara en enda av hennes böcker finns översatt till svenska (jag har inte hittat flera i alla fall) men det ser bättre ut om man vill läsa på engelska.

Jag blev väldigt nyfiken på Bazán och inhandlade en liten novellsamling. Sexton små mästerverk fyller de cirka 150 sidorna (novellerna är korta). Under sin livstid hann Bazán med att skriva nära 600 noveller och det måste ha varit mycket svårt att göra ett urval.

I "Torn Lace" blandas stilar och ämnen- det slår mig att det mesta känns mycket modernt och aktuellt . Ofta beskrivs hur en mycket liten och till synes obetydlig händelse får stora följder- på ett ögonblick vänder allt. Man blir ofta överraskad. Flera av novellerna handlar om äktenskap och bröllop- stor psykologisk finess kännetecknar Bazàns sätt att skriva- hon använder sig av mycket subtila medel för att få fram sitt budskap. (Bazàn var feminist).

Ska jag välja mina favoriter får det bli först "The Oldest Story" som beskriver Adam och Eva och syndafallet ur en helt ny synvinkel. ---" And the myth of the Book of Genesis is repeated in the life of each and every Eve: before the apple, Adam erects an altar to her and worships her on it. After the apple, he removes her from the altar, and then it's off to the stable with her, or to the dump...."

I "Torn Lace " (som har gett sitt namn åt hela den här novellsamlingen) handlar det om ett bröllop där bruden säger nej vid altaret- och detta på grund av en enda till synes mycket insignifikant händelse...

Det här var en bok som faktisk fick mig att tappa andan ett tag. Tänk om vi kunde få några flera svenska översättningar av den här författarinnan.....

Romanen "The Son of the Bondwoman" finns med på en lista över bortglömda mästerverk. Nu står den högt på min egen (önske) lista.

Från magasinets gömmor

Med verklig andakt ska jag ta mig an den här nära hundra år gamla volymen. Utvald av Fredrik Böök, minsann, och mycket läst och sliten. Det finns faktiskt lånestämplar från 1991 bak i boken.

Om böcker kunde tala.....

Det polska muséet i Rapperswyl i Schweiz. Här tjänstgjorde Zeromski som bibliotekarie under flera år.

Stefan Zeromski (1864-1925) räknas som en av Polens stora författare - han blev tidigt föräldralös och tvingades avbryta sina studier och ge sig ut att arbeta som lärare på polska landsbygden. Sedan följde en tjänst som bibliotekarie i Rapperswyl och därefter en liknande tjänst vid Zamoskybiblioteket i Warszawa. År 1905 blev han inblandad i en politisk rättegång och han tvingades i exil (Frankrike och Italien). Han återvände till Polen år 1914.

Romanen "Den trogna floden" skrevs år 1913 och "återspeglar både den patriotiska stämning som rådde under januariresningen 1863-64, och den fördomsfullhet, som då ännu rådde inom det polska samhället mellan högadeln och de borgerliga. "Den trogna floden" anses inte vara hans största verk men " genom sin enkla stil och lyriska värme är den en lämplig inledande bekantskap med denne författare".

En jämförelse görs också mellan nobelpristagaren Reymont och Zeromski. " Reymont är den impressionistiske berätaren med lidelsefullt temperament, Zeromski, den psykologiske beskrivaren , som går djupare i sin analys och är starkare i stämningen, med djupare lyrisk underton och dragning åt det mystiska."

(Informationen tagen från en essä av Alfred Jensen).

Mitt väl lästa exemplar kommer från Fosie bibliotek (ursprungligen alltså)- och boken är försedd med en påklistrad lapp "Regler för boklån". (Sju regler i allt)- Regel nummer 2 lyder:

"Varje lånare är berättigad att på en gång hava 2 böcker till låns, varav dock minst en bör vara icke skönlitterär."

Detta väcker minnen hos mig. När jag en gång i forntiden började låna böcker på Malmö stadsbibliotek (huvudbiblioteket) fanns det en liknande regel om just skönlitteratur. Man fick bara låna tre böcker och de fick inte alla vara skönlitteratur- något sådant- ungefär. Jag kommer mycket väl i håg en stackars läsglad tös som hade plockat på sig hela FEM böcker och så var de alla skönlitterära. Hon blev rejält utskälld "du har ju bara lånat skönlitteratur!!!". Allt var inte bättre förr......

Igen... Ernst Wiechert

För cirka ett år sedan (tiden rusar iväg) läste jag Ernst Wiecherts mycket omskakande roman om hans tid i koncentrationslägret Buchenwald. Boken hade titeln " I Dödens skog" på svenska och HÄR är mina tankar om den. Det finns ytterligare några titlar av Wiechert i svensk översättning och boken ovan tillhör den skaran (fast jag vill läsa långsamt och har skaffat en engelsk variant i stället).

Det enkla livet / översättning av Birgitta Hammar
Wiechert, Ernst (författare)
Wiechert, Ernst: Das einfache Leben. (originaltitel)
Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1940
Svenska 319 s.

Ernst Wiechert växte upp i Ostpreussen och många av hans böcker skildrar miljöerna där. Redan tidigt var Wiechert en stark motståndare till nazismen- han var dessutom en av de mera lästa författarna i Tyskland under 30-talet så Goebbels såg till att tysta honom. Wiechert dog i Schweiz år 1950. Då var han 63 år gammal. Wiechert var den sanne humanisten och det är glädjande att se att hans böcker nu trycks upp på nytt i både England och Tyskland. Ännu finare skulle det vara om vi här i Sverige kunde få ta del av hans odödliga berättelser i nya upplagor. (Bibliotekens exemplar är få ....).

Det går ju en våg av "tredje-riket-litteratur" eller snarare historia/biografi just nu. Som en motvikt till de oftast vidriga personer som avporträtteras i den där "vågen" tycker jag att man kunde ge ut böcker av de idag glömda författare och andra kulturpersonligheter som fick sina liv förstörda av det där anhanget.

Tess Slesinger

Tess Slesinger gick bort bara 39 år gammal och en enda roman blev allt hon hann med under sin korta livstid. "The Unpossessed" kom ut 1934 och är en spegel av 1930-talets Amerika som Slesinger upplevde det under depressionens dagar. "Left wing New York intellectual life" så beskrivs handlingen i yttersta korthet. 1930-talet är en dekad som har stor dragningskraft på mig- och Slesingers roman tänker jag försöka läsa- mycket snart.

Jag har läst mig till att styrkan i romanen inte ligger i själva handlingen utan i personporträtten. Gott så.

Malachi Whitaker

Egentligen hette hon Mary Whitaker. En idag mycket bortglömd författarinna- inte översatt till svenska och heller inte särskilt produktiv, som jag förstår. Hon föddes och växte upp i West Riding i Yorkshire och det var där hon hämtade stoffet till sina noveller (hon skrev mest noveller). Hon debuterade år 1938 med "Honeymoon and Other Stories" och året därpå kom hennes självbiografiska "And So Did I". Hennes böcker blev entusiastiskt mottagna i England men författarinnan förblev okänd utanför hemlandet.

"Hennes stil är mjuk och beslöjad, hon ger aldrig en onödig detalj. Vad hon i stället ger, är en träffsäker psykologisk människoskildring, som aldrig blir påträngande, tvärtom lämnar hon ofta läsaren i frihet att själv dra slutsatser. Hon fångar en stämning mästerligt och håller den kvar som underton i en enkel och naturlig berättarstil." (Margareta Nilsson, All Världens berättare nr 8, 1950).

Jo, jag har beställt "And So Did I". (Nytryck från Paladin år 1990).

En samling bokrecensioner

Långlivad ålderdom vad är
den värd som gåva?
När hjärnan trött och tom
blott längtar att få sova
Livsdyrkaren blir dödens vän
och lyssnar tyst till hjärtats slag
Men känner aldrig mer igen sig själv
sitt rätta jag
Och själen får sitt otium
först bortom tid och rum
Ack, årens bleka solnedgång
är den väl värd en sång?

Anders Österling

Min far blev nära 91 år gammal. Under lite över 15 års tid skrev han sorgfälligt ner sina tankar om böcker han läst- en hel liten pärm blev det, fylld av tättskrivna A:5 ark. Dikten av Anders Österling satt först i pärmen-och den är en passande början- cirkeln som sluts.

Vi hade inte riktigt samma boksmak, pappa och jag, men flera av de lästa böckerna känner jag igen- en hel del har redan blivit så gott som bortglömda. Till exempel Claire Etcherellis "Elise eller det riktiga livet" som kom i svensk översättning år 1975- (ny utgåva 1988 och talboksutgåva 2004). Pappa har speciellt intresserat sig för efterskriften som inkluderar ett samtal mellan Etcherelli och Simone de Beauvoir: " Eftersom vi lever i ett samhälle där folk bara ser till det yttre, då är man olyckligtvis tvungen att vårda sig om sitt utseende om man söker en plats eller vill behålla den man har. Och då köper man den där klänningen".

Boken "Elise eller det riktiga livet" kom ut på originalspråket redan år 1967 och den tilldelades Prix Fémina. (Den filmatiserades år 1970).

Inga Collins och Boklotteriet

I avdelningen glömda författare får man nog placera Inga Collins- om henne vet jag inte mycket men hon får en hel del omnämnanden i BLM under 40-talet. När jag sökte efter mera information om henne hittade jag en intressant länk till Boklotteriet- en kanske lika bortglömd "institution" men de sidor som finns på nätet är väl värda att botanisera i fortfarande, tycker jag.

Vaknatt.
Collins, Inga, 1920- (författare)
Stockholm : Bonnier, 1948
Svenska 118 s.

(Boken finns på 6 bibliotek).