Visar inlägg med etikett Ingrid Arvidsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ingrid Arvidsson. Visa alla inlägg

måndag 11 maj 2015

Ingrid Arvidsson


(Lånat foto)

År 1949 kom Ingrid Arvidsson (f.1919) ut med en novellsamling- titeln var "Vårens ruiner" och den recenserades av bland andra Johannes Edfelt. Han öser lovord över debutanten (som hon var vid den här tiden)  - "graciöst handlag" och "Tjechovsk stil" är ord som förekommer i kritiken. (En av novellerna har för övrigt titeln "Pingst" och där förenas (enligt Edfelt) "skarpsynt verklighetsiakttagelse, lätt ironi och spröd, vemodig poesi".

Annars är Ingrid Arvidsson säkert mest känd för sin poesi numera- och det finns flera diktsamlingar att utforska. Tyvärr får man leta på antikvariat för i den "vanliga" bokhandeln finns inget att hämta och biblioteken har gallrat friskt.

Jag har beställt "Vårens ruiner" och tänker nog investera i en del diktsamlingar också, så småningom.

Här kan man hitta en dikt och här ett par till (av Arvidsson)

Min mor och jag- en gång för länge sedan.

Från en dotter- av Ingrid Arvidsson
-
Först bar hon mig
en liten tid.
Sedan blev världen kallare
för andra gången
när hon gick bort.
-
Nu bär jag henne
skyddad för världen.
Bär henne i benmärgen och blodet
en liten tid.
-
Hennes spår finns i mina steg
hennes väntan i mina rum.
Telefonen är tyst.
Det är jag som inte ringer
inte ringde, inte kom.
-
Det är hon som är den unga flickan
ute på sina egna vägar
bland vintergatorna.
Och jag måste lära mig
att se henne gå.

måndag 18 juli 2011

En dikt av Ingrid Arvidsson

Om Ingrid Arvidsson har Enn Kokk skrivit ett inlägg HÄR (och där finns också några dikter). I BLMs oktoberupplaga från 1951 hittade jag det här:

Vid flodens mynning

Räck mig din hand över vattnet
ty sommaren ristar vårt avsked
avsked som liljorna blommar sitt avsked av stranden
avsked av havet

Liljor blommar där floden mynnar i havet
havet som fört till vår fot
den renade döden
Räck mig din hand den är vatten och vind
mot min

men marmor och brons är det drunknade rådjuret
evigt som döden
vår eviga skuld
vårt eviga avsked

Sommarens äng är förbränd
men sommarens stjärnor är nära
Vatten och vind är min hand
som var din
men stjärnorna ristar vårt avsked
avsked till allt utom rådjurets stelnade skönhet
skönhet i döden

Mörkare högre blir sången från krossade vågor
Kall är den vitnande sanden där spåren försvinner
Floden har skilt oss
floden som mynnar i havet
bland liljor

lördag 15 maj 2010

Från en dotter


Från en dotter- av Ingrid Arvidsson
-
Först bar hon mig
en liten tid.
Sedan blev världen kallare
för andra gången
när hon gick bort.
-
Nu bär jag henne
skyddad för världen.
Bär henne i benmärgen och blodet
en liten tid.
-
Hennes spår finns i mina steg
hennes väntan i mina rum.
Telefonen är tyst.
Det är jag som inte ringer
inte ringde, inte kom.
-
Det är hon som är den unga flickan
ute på sina egna vägar
bland vintergatorna.
Och jag måste lära mig
att se henne gå.