I Kapucinerkyrkans krypta i Wien vilar habsburgarna tätt. Det finns många gravkammare att beskåda för den som är hågad.
"Kapucinerkryptan" är också namnet på det som skulle bli Joseph Roths sista roman som kom ut strax efter "Anschluss" (1938). Roth dog ett år senare, svårt härjad av sitt oroliga och alkoholindränkta leverne.
Man kan säga att "Kapucinerkryptan" är en fortsättning på mästerverket "Radetzkymarschen" och vi får åter igen stifta bekantskap med en gren av familjen Trotta. Franz Ferdinand Trotta (och ja, han är uppkallad efter tronföljaren) berättar om sitt liv från åren 1913 och fram till och med våren 1938 och berättelsen kryddas med ett mycket originellt och speciellt persongalleri. Det habsburgska riket var stort och innefattade många språk och folk. Franz Ferdinand hör till samhällets övre skikt, och han har haft en mycket priviligierad barndom och uppväxt. Det är tjänsteflickor och tjusiga kläder- det är ett dagdrivande liv utan egentligt fokus. Man går på caféer och man umgås med andra aristokrater.
"Framför mig låt det stora livet, en färggrann äng, nätt och jämnt begränsad av en mycket, mycket avlägsen horisont".
Men så kommer kriget- snabbt och obönhörligt. Den forna glansen försvinner som i ett nafs. Trotta hamnar så gott som genast i rysk fångenskap och när han återvänder till sitt Wien i december år 1918 är allt förändrat.
Joseph Roth är en mästerlig berättare- och "Kapucinerkryptan" är en mästerligt skriven roman. Visst är den lite rörig på sina ställen men handlingen flyter på och jag lovar att man inte kan släppa den här boken när man väl har börjat läsa. Själv var jag fångad från allra första sidan. En av de mest färgstarka karaktärerna är greve Chojnicki- han är en av de aristokrater som vägrar att göra så kallad karriär för då får han ju beblanda sig med "dumskallarna, tölparna, jönsarna och knödelhjärnorna".
Wien beskrivs som en stor och förförisk spindel som sitter mitt i ett väldigt svartgult nät och suger näring från de så kallade kronländerna. De fattiga får betala för att underhålla de vackra och pampiga husen på Ringstrasse.
Chojnicki överlever även han kriget men han - som alla andra- får finna sig i de stora förändringarna.
"-Detta är bara en kastanjerostare, sade Chojnicki, men det är ett symboliskt yrke, mina herrar. denne man sålde sina kastanjer överallt, i halva den europeiska världen kan man säga. Överallt där man åt hans rostade kastanjer var Österrike, överallt styrde Franz Joseph. Nu finns det inga kastanjer, inte utan visum. Vilken värld!" och så fortsätter han något senare i texten:
"Österrike är ingen stat, inget land, ingen nation. Det är en religion."
Så föll en hel värld sönder och av Franz Josephs habsburgska välde återstod bara en ynklig liten rest.
Kapucinerkryptan är utgiven på Ruin förlag och översättningen har gjorts av Staffan Vahlquist som även har skrivit ett mycket informativt efterord. (Den här boken har inte blivit översatt till svenska tidigare).
2 kommentarer:
Det tror jag också att man inte kan släppa boken när man börjat att läsa. Jag läsde i 2015 "Tarabas" (Nikolaus Tarabas, en gäst på denna jord) och, igen och igen, "Die Legende vom heiligen Trinker" (Legenden om den heliga drinkaren). Det är en bok!
Dagen nyheter skrev 2005: "Joseph Roth var länge en litteraturhistorisk fotnot". Jag tror det stämmer inte. (Men kanske skriver man så om man vill att författare borde läsas mer och då är det bra^^).
När jag var student fanns också en underbar "essay" om Roth på tysk radion, om en man som var ledsen, längtade efter Habsburg-tiderna, drinkare, en otroligt bra författare. Nufortiden försökte man i Tyskland att ta också Roth i "Ukraine-konflikten", men då lyckades man inte riktig med - igen. Roth föddes i Brody nära Lviv (men det var "austrian Poland" 1894, inte Ukraine som idag). Som journalist betalade man honom väldigt bra. Så skrev han brev och artikler från resor till Sovjetunionen för tidningar, och också om vad är Ukraine redan 1990 - men var det inte alls som nu i Roths tid.
Det är säkert bättre att läsa Roth utan missbruka honom som det är vanligt idag...
Jag tror det är verkligen vad man kan lär sig om man läsa Josef Roth. Han älskade Habsburg, väldigt, men han var också "den röda Roth" och ganska, ganska egensinnig.
Som du skriver, om man läsa Roth så börjar man att älskar världen han berättar om. Han var ingen propagandist som man vill ha idag utan att erkänna det. Jag läser "Bröderna Karamazov" just nu, men efter jag läsde din som hela tiden förträfflig inlägg så tänkte jag jag skulle läsa Roths Radetzkymarsch och Kapucinerkryptan snart! Synd att "Schattenrisse" (svårt att översätta, "som en silhouettklippning" kanske, "en skugga som sprickats"; ojojoj...^^) bara finns på tyska. Det var en ganska lysande radio-porträtt tillsammans med 30 minuter om Ödön von Horvath och andra.
Om greven Chojnicki måste jag läsa...det är säkert också för mig en person som man borde vara lycklig om det fanns mer 'Chojnickis', som älskar livet och vill inte vara som - roligt - knödelhjärnorna :).
Klemperer: När jag lämnade tillbaka "Kapucinerkryptan" visade det sig att den redan hade beställts- av bibliotekarien! Det blev jag verkligen glad över. Jag tycker oerhört mycket om Roths sätt att skriva- och någon "fotnot" kan jag inte förstå att han någonsin skulle ha betraktats som. (det skulle kanske vara här i Sverige då)- men det är nog som du säger, journalisten ville väl att det skulle väckas ett intresse.
Schattenrisse skulle jag gärna vilja läsa.
Skicka en kommentar