En bit kvinnohistoria

Fotot är lånat.

Landskrona är ingen vacker stad men den ligger vackert och så har man ju citadellet. Mäktig ligger den stora fästningen där än idag (uppförd på 1500-talet). När jag vandrade runt på gräsmattorna såg jag betande får och familjer som bara njöt av dagen med medhavd matsäck. En idyll med andra ord.

I Landskrona tjänstgjorde författarinnan Selma Lagerlöf som lärarinna under åtskilliga år. Det finns en liten utställning om den tiden i hennes liv på Landskrona museum.

På citadellet handlar det om helt andra kvinnor . Den stora anläggningen började nämligen användas som fängelse redan på 1700-talet och så småningom blev det livstidsfångar som placerades här. Under 1900-talet blev det kvinnornas tur att få husrum innanför de tjocka, ogenomträngliga murarna.

 Jag är tacksam över att de här väggarna inte kan tala men atmosfären tränger ändå in i märgen på besökaren och som om det inte var nog finns en hel tavla av porträtt på de olyckliga kvinnorna att beskåda. (Jag vet inte om jag är så odelat förtjust i den här exponeringen). De kvinnor som hamnade på citadellet var främst "lösdrivande", oftast prostituerade.

Hilda Nilsson - en av svenska historiens värsta seriemördare- fick husrum på citadellet år 1917. Att läsa om hennes brott är fasansfullt  och jag förmår knappt följa raderna om "änglamakerskan från Bruksgatan".

Under beredskapen blev det soldaternas tur att bo på citadellet. Inte så särskilt bekvämt och enligt min svärfar (som hade oturen att hamna just här) slog citadell- lopporna höjdhoppsrekord.

Landskrona har en intressant historia men jag lyckades inte uppbringa något läsvärt om staden vid mitt besök och det blev jag sur över. Bokhandeln (en Akademibokhandel) hade inte mycket i sitt sortiment som jag kunde inspireras av. Tyvärr.

Jag kommer gärna tillbaka för jag vill titta närmare på den gamla kyrkogården (det hann och orkade  jag inte med i den 30-gradiga hettan)-och för den som är intresserad av slöjd och hantverk finns den otroligt fina och välsorterade hemslöjdsbutiken (inne på citadellsområdet).

För den som gillar det gamla

Jag hittade den här novellsamlingen och blev genast nyfiken.  Tidlösa berättelser låter väldigt lockande- och säkert går det att hitta många guldkorn.

Boken har getts ut av tidskriften the Victoria Magazine.

Från Barbara Pym till Elizabeth Bowen

Elizabeth Bowen anses "svår" och "dated" - jag håller inte alls med efter att ha läst några av hennes romaner . Just nu är jag mitt uppe i "The Heat of the Day" . Det tog ett tag innan jag kom in i handlingen men nu är jag fast  i London under de där svåra åren i början av 1940-talet.  Kärlek och spioneri är några ingredienser och Irland finns där- lite vid sidan av men ytterst levande.

 "The Shelbourne" är förmodligen inte den mest kända av Bowens romaner men boken lockar mig för hotellet är anrikt och har en intressant historia (även litterärt).

Tall unpopular men
slim proud women who move

så skaldade Oliver St John Gogarty en gång (hela dikten kan man läsa här). Hotellet finns kvar än i dag men i renoverat skick (och jag har inte satt foten där sedan 1970-talet men då var det verkligen ett mycket vackert hotell och fyllt av atmosfär.)

Det känns alltid bra att ha böcker på lut och "The Death of the Heart" står högt på min vill-läsa-lista. Jag kan bara konstatera att det ser ut att bli en i huvudsak engelskspråkig sommar för mig i år.

En mycket passande bok just idag

Jag har letat i högarna efter något lämpligt att läsa denna dag (luften dallrar redan av hettan) och så dök den här upp- vad kunde passa bättre? Hettan i boken är förstås av ett annat slag än den rent fysiska- "The Heat of the Day" har handlingen förlagd till andra världskrigets London och den här romanen anses vara en av Bowens bästa. Nu ska jag försöka hitta en skuggig plats någonstans.

Elizabeth Bowen föddes i Dublin (1899) och dog i London år 1973. Hon var en produktiv författarinna och många av hennes böcker finns översatta till svenska. The Heat of the Day (1948) kom i svensk översättning några år senare och fick då titeln "Middagshöjd".

Man Booker och jag väljer....

Den långa listan för Man Booker-priset har publicerats . Jag har roat mig med att kika på titlarna men jag är väl en kräsen läsare för jag väljer bara ut två böcker i den långa raden. Paul Kingsnorths "The Wake" blir först ut. Jo, den boken är nog lite av en utmaning att läsa för handlingen tilldrar sig under tiden för normandernas invasion (1066 ) av England - språket är skrivet på "hemmagjord anglosaxiska" och kräver en viss ansträngning men jag tror att den mödan är värd att göra och efter ett antal sidor blir det lättare (det är jag helt övertygad om). Jag gillar den här typen av böcker (jag räknar inte med att den blir översatt till svenska....)

Förra året läste jag (med stor behållning) Philip Terrys berättelse om Bayeux-tapetens tillblivelse och även här var språket en utmaning som verkligen var värd allt besvär. (Terrys bok är INTE på Man Booker-listan)

Niall Williams "History of the Rain" vill jag gärna läsa - irländska författare är oftast mycket intressanta. Det här är en familjesaga (och jag gillar det där med att en av personerna i boken läser Blakes dikter för korna på fältet )

“We tell stories. We tell stories to pass the time, to leave the world for a while, or go more deeply into it. We tell stories to heal the pain of living.”

Det spelar ingen roll hur många gånger turisten kysser the stone of Blarney- ingen slår irländarens berättarkonst.

Blight, Mildew and Smut

 Garsington Manor

Det är farligt att umgås med författare- det förstår man när man läser Aldous Huxleys debutroman "Crome Yellow" (Kromgult).  Risken är överhängande att bli avporträtterad i kommande verk (och ofta inte så särskilt smickrande).

Garsington Manor hette herrgården som ägdes av Lady Morrell (med make)- paret bjöd frikostigt dit diverse kulturpersonligheter (författare, konstnärer etc) under framför allt 1920-talet. Aldous Huxley var en ofta förekommande gäst på Garsington Manor och "Crome Yellow" har handlingen förlagd hit (fast det kan man inte upptäcka utan att "ha tillgång till facit").

Lady Ottoline Morrell (1873-1938)

Lady Ottoline var en spännande dam- hon levde i ett så kallat fritt förhållande med sin man och båda två höll sig med en rad olika älskare/älskarinnor. (Bland Lady Ottolines "favoriter" fanns t ex Axel Munthe och Bertrand Russell).

"Crome Yellow" (som jag inte har läst ut ännu) är verkligt underhållande och det är då främst personbeskrivningarna (och miljön) som fängslar.

Huvudpersonen är Denis Stone, en stackars missförstådd poet som söker sin väg i livet. Ja, han har det inte lätt, kan man konstatera... Här blir han ansatt av en kärlekskrank ung dam.

"Mary renewed her attack. ' Which of the contemporary poets do you like best?' she asked. Denis was filled with fury. Why couldn't this pest of a girl leave him alone? He wanted to listen to the horrible music, to watch them dancing- oh, with what grace, as though they had been made for one another! - to savour his misery in peace. And she came and put him through this absurd catechism! She was like 'Mangold's Questions': "What are the diseases of wheat?- Which of the contemporary poets do you like best?'
'Blight, Mildew and Smut', he replied, with the laconism of one who is absolutely certain of his own mind."

The Barbara Pym Cookbook

 Möjligen kan man säga att detta är att exploatera författaren- jag tycker ändå att boken är värd att nämna för det är Barbaras syster Hilary som är inblandad och Barbara Pyms böcker har många referenser till mat (och kläder).

Fotot är lånat (Cup cake eller Fairy cake)

På sidan 73 hittar jag detta lilla citat:

Father Anstruther shook his head, then took a plate and wandered off to choose his tea. "Fairies", he murmured, "who was it now who used to make such deliriously light fairies?"

( Från Un Unsuitable Attachment av Barbara Pym).

Fairy Cakes

8 tablespoons (110 g) butter
2/3 cup (110 g) castor or superfine sugar
2 eggs
1 cup (180 g) flour
1/2 teaspoon baking powder
Milk if necessary

Lemon juice, almond flavouring, vanilla essence or dried fruit to taste.

Preheat oven to 425 degrees F (220 C) . Cream butter and sugar, then beat in the eggs, 1 at a time. Sift together the flour and baking powder, and add to the butter, adding milk if necessary to make a soft dough. Add the flavouring to your choice, then drop by the teaspoonful into greased small muffin tins or molds and bake 20 minutes.

Enkelt och bra och säkert gott men inget jag tänker ställa mig att röra ihop just idag när termomtern går upp mot 30-graderstrecket. Det är för tillfället kall mat och dryck som gäller (och nerdragna persienner.....)

En Pymsk sommar

Det har blivit (precis som jag önskade och planerade) en sommar som har gått väldigt mycket i Barbara Pyms regi. De flesta av hennes romaner har jag läst (och underhållits av också - i allra högsta grad). Högst upp på min favoritlista kommer förstås den svartaste av Barbara Pyms böcker: Höstlig kvartett. En berättelse om åldrande och ensamhet och ett mästerverk som sannerligen borde ges ut på nytt.

Så fortsätter jag att inspireras av Pym. En av hennes favoritböcker var Aldous Huxleys debutroman "Crome Yellow" (Kromgult) och den har jag just nu på mitt läsbord. Det var betydligt lättare att få tag på den engelska originalversionen för den svenska översättningen är ordentligt utgallrad från våra bibliotek.

Huxley är en intressant författare och han har skrivit bra mycket mer än "Brave New World". Essayer, romaner, noveller, biografier och skådespel. Nog minns många filmatiseringen av hans "Djävlarna i Loudun"? (Den filmen blev först totalförbjuden här i Sverige och när den sedan faktiskt visades så köade givetvis folk. Jag minns att jag nästan kröp på golvet på den där biografen i Stockholm för det var vidriga scener (tortyr) som spelades upp på duken.

 

Då är det kanske trevligare att kika lite på den enda barnbok som Huxley författade (och som också den finns i svensk översättning (Kråkorna i Päronvik)). Här handlar det om en elak och glupsk skallerorm som så småningom blir överlistad av herr och fru Kråka.

 

Den blåa bakgården

 I Simrishamn är det trångt på gågatan men om man avviker från den "snitslade banan" kan man hitta mycket sevärt och vackert. På en bakgård invid en ful parkeringsplats lyste den här praktfulla hortensian- i full blom. En kaskad av blå nyanser. Jag önskar att jag hade kunnat måla av den- nu blev det i alla fall ett foto.

 Vilket fint bibliotek staden kan visa upp. Här inne kan man pusta ut och koppla av en stund och avundas invånarnas tillgång till så mycken fin litteratur och kultur!

Havet, havet! Jo, det skymtar längst där uppe och det är självaste Östersjön som är så blå denna strålande soliga sommardag. Stockrosorna blommar längs kullerstensgatan.

 Idyll.

Vilken vacker skylt, tänkte jag och kunde inte låta bli att ta upp kameran och plåta.

Sommar söder om landsvägen

 "Brohelvetet"

Fotot är lånat och bron på bilden har ersatts av en ny (den går upp precis lika ofta under sommarsäsongen som den gamla)

Det gäller att planera sina åkturer mycket noga dessa dagar. Det är sol och semester och då lockar havet och stränderna. Bron över Falsterbokanalen går upp och ned med ganska stor frekvens och så blir det "stopp i vaskaröret" för att uttrycka det hela på skånska. En repris av Hjalmar Gullbergs dikt om klaffbron kan vara på sin plats denna soliga söndag.

Som lyftbron (1958)

-
Som lyftbron, medan klockor ger signalen

till rast för motorfordon bakom fällda

bommar, går upp i vinkel mot kanalen

och alla fartrekord är avbeställda

i den trafik som för en stund har stannat:

på glänt har öppnats dörrar som blev smällda

igen och för de flesta finns ej annat

att göra än betrakta Bornholmsbåten

som glider fram så långsamt, så förbannat

långsamt i en till synes självbelåten

grandezza mellan stränder i förstening-

så sätter jag stopp för den tomma ståten

av rim som har fått löpa utan mening,

när du tyst nalkas mig för att begära

ett ögonblick av andrum och försening...

Så sjunker lyftbron. Levernet är nära.

-

Hjalmar Gullberg

(Någon Bornholmsbåt ser man inte längre men i stället massor av segelbåtar som i extra långsamt ("förbannat långsamt" mak tar sig genom broöppningen).

I bibliotekets magasin är det hyfsat svalt och Henry James "Porträtt av en dam" har fått en tillfällig bostad hemma hos mig. Nu ska jag läsa om Isabel Archer och försöka minnas TV-serien som gick för många år sedan nu (och samtidigt försöka glömma bort allt som har med klaffbroar att göra).

En gång flöt livet mera stilla här i staden. Rådhustorget i Skanör vid mitten av 1800-talet.

Skånska bilder

Brösarps kyrka (lånat foto)

Bibliotekets magasin är svalt och skönt och dessutom kan man hitta de verkliga godbitarna där inne. Hem kom jag med Ingemar Tunanders "Skånska bilder" (Bonniers förlag, 1977). Här finns mycket att läsa och lära.

På sidan 155 läser jag om Per Daniel Amadeus Atterbom som på midsommardagen år 1817 i uttröttat skick anlände till Brösarps gästgivaregård. (Han var på flykt från Uppsala där han hade blivit anklagad för hädelse och kätteri). Han riskerade att bli relegerad från universitetet så jag förmodar att humöret var mycket uselt. Atterbom fick inte sova så särskilt många timmar utan väcktes av gästgivaren som bjöd in till midsommarfest. Den festen beskrev skalden sedan utförligt i brev till bland andra Esaias Tegnér och Malla Silfverstolpe. Jodå, han roade sig ordentligt och han fick nog i sig en hel del starka drycker för han ramlade in i en vägg och fick sedan tillbringa kvällen sittande men dock flitigt konverserande.

"Då jag ej förmådde dansa, började jag i stället, för att ändå göra skäl för mig, att af alla krafter courtisera och säga bonmots, särdeles åt tre unga flickor ur grannskapet, af hvilka en, som jag beslutat att aflocka en och annan kyss, verkl. var rätt vacker."

Tyvärr använde sig den vackra flickan av fult språk ("ta mig fan") och det verkade tydligen väldigt avtändande på skalden och något kyssande blev det sedan inte tal om. Flickans far hette Peter Bergh och han var "lanthushållare och fritänkare i Rosseaus anda". Bergh var bosatt på Södra Björstorps gård. Om gården och dess historia berättar Ingemar Tunander vidare. Mycket intressant läsning!

Vilka böcker vill du ta med dig till en öde ö?

Jag har inte funderat så mycket över det men jag vet att Yeats samlade dikter skulle var ett absolut måste (och säkert Andrew Marvells samlade också). Lyrik med andra ord.

Vill man få lite tips om vad man kan läsa i "splendid isolation" kan man skaffa Markus Gassers "Das Buch der Bücher für die Insel". (Man får läsa på tyska).

Jag har "bläddrat" i det som finns att bläddra i via nätbokhandeln och konstaterar att Gasser väljer många klassiker (så klart)- men bland klassikerna smyger sig också andra verk in- och nog kan man hämta läsinspiration från den här boken. Jag skriver upp titeln så får vi se om det blir ett inköp så småningom.

Sött om katter

Beverley Nichols (1898-1983) hörde absolut till kattälskarnas skara. Han berättar om sina tre katter Four, Five och Oscar i två små böcker "Cats' A.B.C. och Cats' X.Y.Z. 

Jo, det är naturligtvis väldigt sött men ibland kan man behöva något vackert (fina illustrationer) och inte så krävande, specielllt under sommar och semester. Att varje djur har sin alldeles egen personlighet behöver jag kanske inte påpeka- och mera kan man få reda på om ämnet i den här bokduon. Tyvärr ser det inte ut som om det finns någon svensk översättning.

Höstlig kvartett

År 1977 gick Bookerpriset till Paul Scott och hans "Staying On" - en av de andra nomineringarna (som hamnade på korta listan) var Barbara Pyms "Quartet in Autumn" och därmed var denna fina författarinna åter ett namn att räkna med i böckernas värld.

"Quartet in Autumn" översattes till svenska så gott som omedelbart (Brombergs förlag). "Höstlig kvartett" blev titeln men tyvärr är den ganska utgallrad från biblioteken numera (jag var tvungen att fjärrlåna mitt exemplar).

Det är en betydligt mindre glättig Pym som möter oss på sidorna. Boken handlar om åldrande och ensamhet och huvudpersonerna är fyra "kontorsslavar" i 60-årsåldern. Marcia, Letty, Norman och Edwin har egentligen bara ålder och arbete gemensamt- de lever annars sina ensamma liv på olika sätt och vis och de umgås inte efter arbetet. Ändå kommer de att tvingas tillsamman på grund av sjukdom och dödsfall.

Marcia är den sorgligaste figuren av de fyra- helt ensam lever hon i sin mors hus och hon har inget som helst umgänge. För henne blir pensioneringen en katastrof och hon överlever inte denna nya tillvaro. Romanen kommer annars att kretsa mest kring de två kvinnorna som båda har problem att tampas med - och som hanterar dem på olika sätt.

Med "Höstlig kvartett" visar Barbara Pym igen vilken skicklig författare hon är- personskildringarna är så "på pricken" och så berörande att det är svårt för läsaren att inte hamna mitt i handlingen själv. Dessutom aktar sig Barbara Pym väldigt noga för att falla i "lyckligt-slut-fällan"- det finns inget snuttigt eller rosafärgat i den här skildringen. Människorna är så trovärdiga, så levande och vardagen blir just vardag utan "exter och krusiduller". Det är detaljerna som gör det, skulle jag vilja säga för Barbara Pym är en mästare på just detalj.

En helt underbar bok som borde komma ut i nya upplagor.

In Times of Fading Light

 Jag borde naturligtvis ha skrivit något franskinspirerat- dagen till ära men det får bli en annan gång. Min franska väninna har lagat till ett jättekok av moules frites och ser fram emot en solig och vacker dag i södra Frankrike. Här ösregnar det ("comme vaches qui p....") och jag har i stället satt ögonen i en engelsk översättning av Eugen Ruges flerfaldigt prisbelönade roman "In Zeiten des abnehmenden Lichts"

Eugen Ruge föddes i dåvarande Sovjetunionen  i början av 1950-talet och är från början matematiker. År 1988 lämnade han DDR och for "till väst". Romanen är mycket självbiografisk och efter 150 sidor är jag helt fast. Humorn finns där på sidorna men det går ganska bra att hålla sig för skratt för det är ändå sorgliga människoöden som skildras.  Den här boken är Ruges litterära debut och den har översatts till flera språk (bland annat danska)- men var finns den svenska översättningen, undrar jag?



Bon appetit! (Fotot är lånat).

En författares röst

Den 4 april år 1978 kunde engelska radiolyssnare ta del av ett föredrag av Barbara Pym som berättade om hur hon hade hittat sin alldeles egen röst som författare.

Hon talade om hur hon hade skrivit romaner i över fyrtio år (med framgång och motgång) - hon började redan som mycket ung skolflicka. Den bok som hon först blev  inspirerad av var Aldous Huxleys roman "Crome Yellow"  (Huxleys debutverk från 1921-Kromgult-i svensk översättning 1926). Barbara var bara 16 år när hon läste och lät sig imponeras av Huxleys prosa. Hon tänkte "om jag ska skriva en roman så ska den vara som Crome Yellow."

 Så passerade också ett antal andra författare revy- de flesta kända storheter som D.H. Lawrence och Rupert Brooke men också Ivy Compton-Burnett (som inte fått särskilt många av sina verk översatta till svenska). "More Women than Men" handlar om en flickskola, läser jag. Jag är själv inte särskilt bekant med Compton-Burnetts författarskap. Hon anses nog som lite knepig och använder sig så gott som uteslutande av dialog. (Ibland utan skiljetecken så man får säkerligen vara mycket koncentrerad under läsningens gång.)

 Stevie Smith är känd för sina dikter men hon har också skrivit romaner. "Novel on Yellow Paper" blev en inspirationskälla för Barbara Pym "a fantasy written with all the humour and pathos of her poems".

Beverley Nichols skrev om hus och trädgård och han var produktiv. En hel del av hans (det är en han)  böcker finns  i svensk översättning. Även han är en av Barbara Pyms inspiratörer.

"Memory is a great transformer of pain into amusement"- den inställningen tillkämpade sig Barbara Pym genom åren- och även om hennes böcker ofta är humoristiska finns alltid en släng av svärta med. Nog anar man att allt inte bygger på "en dans på rosor".

Varför skriver man över huvud taget, frågar Barbara Pym- och så citerar hon Compton-Burnett: "Most of the pleasure of making a book would go if it held nothing to be shared by other people. I would write for a dozen people.... but would not write for no one." Så känner även Barbara Pym och hon tänker sig att hon skriver för det där dussintalet läsare och det sporrar henne och så känner hon sig inte ensam där i sin skrivarlya. " I try to write what pleases me and amuses me in the hope that a few others will like it too."

Att färdas till öar

 Min kära väninna S. har åter igen skickat mig läsinspiration i form av tidskriften "Lire".  Ett fullspäckat nummer och man vet inte var man ska börja, faktiskt. Här finns massor som lockar. Redan på sidan 22 fastnar jag för en resa i Engelska kanalen med speciellt strandhugg på Guernsey. Först ut blir en gammal klassiker " Havets arbetare" (och den fanns en gång att få som illustrerad klassiker)- en sorglig berättelse om det hårda livet på den här kanalön.  Idag får man läsa den svenska utgåvan på nätet om man inte lyckas få tag på en av de äldre utgåvorna i pappersform.

 Visst är de fina, brevlådorna på Guernsey? (fotot är lånat).

Gerald Basil Edwards har bara skrivit en roman (eller i vart fall bara fått en roman publicerad) nämligen "The Book of Ebenezer Le Page" (Sarnia är den franska titeln) - en fiktiv biografi som handlar om en fiskare från Guernsey

Man rekommenderar också Edouard Launets  "Le Seigneur des Îles" som beskriver en långseglats runt de flesta av de så kallade kanalöarna. Boken är från 1974 (så därför extra lockande för mig). (Under resan läser Launet Hugos" Havets arbetare").

Jag kommer att bläddra vidare i Lire!

Avdelning nonchalerade författarinnor

 

 " I have lately taken to reading Charlotte M. Yonge. I've found much enjoyment and richness especially in "The Pillars of the House", which is a very churchy one. What wonderful length books were allowed to be in those days before the telly and all that!"

Så skriver Barbara Pym i ett brev till Philip Larkin i juni år 1971. Då hade hon precis opererats för bröstcancer och var hemma och försökte återhämta krafter. Under över 15 år blev Barbara Pyms böcker (hon var idog och slutade aldrig skriva) ignorerade av förlagen "I cannot get anything published" skrev hon i samma brev.

Charlotte Yonge (1823-1901) hade inga problem med att bli publicerad och flera av hennes böcker finns också i svenska översättningar- men.... det är översättningar som är en bra bit över 100 år gamla i de flesta fall och idag är det näst intill omöjligt att få tag på nya utgåvor av Yonges romaner (hon var synnerligen produktiv). Det är möjligt att man kan hitta något i Gutenbergprojektet (jag har inte kontrollerat).

Om Charlotte Yonge skriver John Sutherland i sin "Lives of the Novelists" från 2011. "She made goodness attractive" . Yonge bekände sig till traktiarianismen och Sutherlands kommentar är "half-way to Rome" om än med båda fötterna fast förankrade i Oxford. Hemmet lämnade hon knappt och hon vigde sitt liv åt att undervisa (söndagsskola) och att skriva romaner. Mest känd är nog hennes "The Heir of Redclyffe" (1853).

"I have always viewed myself as a sort of instrument for popularising Church views", sa Charlotte Yonge.

Charlotte Yonge gifte sig aldrig och när hennes ende bror gick bort år 1892 blev hon ganska ensam (föräldrarna hade dött 1854 respektive 1868) men hon hade ändå en viss tröst i en rik brevväxling med "litterära bekantskaper."

Jag har mig veterligen aldrig läst något av Charlotte Yonge men ska försöka få tag på "The Daisy Chain" (som Barbara Pym  skriver lite om i ett annat brev.)

Ett pliktbibliotek

När jag läser Barbara Pyms romaner (och nu senast också en biografi ) hamnar det Bodleianska biblioteket på sidorna med ganska jämna mellanrum. Barbara Pym studerade vid Oxford under några år på 1930-talet (lyckliga år, tror jag).

Det är en mäktig byggnad och den innehåller många skatter (det finns en speciell depå utanför staden också för att rymma allt). Att vara ett så kallat pliktbibliotek innebär att man måste ta emot alla tryckta alster till förvaring (ingen utgallring här minsann). Bland rariterna finns till exempel Gutenbergs bibel från 1440-talet.

Sir Thomas Bodley (1544-1612)- grundare av det bodleianska biblioteket (året var 1602).

Bokhandels- och hyllfynd

En resa (om än kort) kan inspirera till mycket. I Kristianstad bokhandel hittade jag Ingemar Hermanssons bok om Gustaf Hellström och hans författarskap och från lyrikhyllan tog jag med mig ett urval av Pasternaks dikter i översättning.

Väl hemma letade jag ordentligt bland hyllorna och fram kom minsann två romaner av Hellström (i den så kallade Petréusserien- "Den gången" (som har handlingen förlagd till första världskrigets Paris bland annat) och "I morgon är en skälm" (där författaren till slut tröttnar på sin huvudperson och tar livet av honom). Läs mera om "Petréus-serien" på Gustaf Hellström-sällskapets hemsida.

Resa med en del förhinder

 

Pågatågsinteriör (lånat foto)

 

 

Ska man resa med Skånetrafiken bör man ha gott om tid och vara mycket flexibel. Det konsterar jag ännu en gång efter en intressant men tämligen prövande dag. Det började inte så bra- buss 300 bröt ihop totalt redan vid Vellinge ängar efter att ha hackat och hostat sig fram under drygt en mil. Nåväl, det fanns gott om alternativa bussar och det tåg jag hade tänkt ta lyckades jag hinna med.

 

Jag hade siktet ställt på Kristianstad som firar 400-års-jubileum som stad just i år. En stillsam tur hade jag tänkt mig (i tyst kupé). Jag kom inte längre än till Hässleholm- spårarbeten (som tydligen håller på lite med jämna mellanrum, fick jag veta av en uppgiven medresenär) och så byte till buss. Buss på vägar med vägarbeten blir inte till något snabbt fortskaffningsmedel men fram kom jag ju- till slut.

 

 

 

 Så nådde jag äntligen staden som ännu har C4 i vapnet .  Kristianstad är för övrigt den enda stad i världen med en utländsk konungs sigill i stadsvapnet. (fotot är lånat).

 och här kikar Christian rex ut över sin by från rådhuset. (lånat foto). Christian IV anlade staden år 1614.

Christian IV (1577- 1648) var bara 19 år när han blev kung. Jag läser om honom i Kenth Olssons bok "Christians stad" (Bokpro förlag 2013): "Christian IV ägde stor aptit på livets goda. Han fick 23 barn- nio pojkar och 14 flickor- tillsammans med fem olika kvinnor. Hans enastående fysik gjorde att han kunde rida längre och snabbare än de flesta. På slagfältet var han helt orädd, närmast dumdristig i sin förmåga att utsätta sig för livsfarliga situationer."

Tyvärr lämnade han efter sig ett ganska utblottat rike. Det kostar att kriga.

Gustaf Hellström

Muséet (gratis inträde!) har flera fina utställningar och bland annat en permanent sådan om stadens historia.

Ett stadstur blir aldrig fullkomlig utan ett besök i bokhandeln. Jag hittade den självständiga och välsorterade Kristianstads bokhandel (mitt i centrum med ypperligt läge). Där hade jag kunnat stanna mycket längre än jag gjorde för det här är en bokhandel med lyrikhylla och med en ovanligt fin sortering av litteratur. Tyvärr tvingas  Kristianstads bokhandel att kämpa med näbbar och klor mot den bokhandelsdöd som härjar Sverige (och förmodligen världen i övrigt också).

Jag kom ut med ett par böcker- och nog är det en alldeles speciell känsla att få bläddra i och känna på varorna innan man köper dem. Näthandel i all ära men inte kan den ersätta den fysiska handeln, så trist det skulle bli då.

Med hem kom (bland annat) en bok om en av stadens stora söner- Gustaf Hellström. "Att vidga sitt synfält- Gustaf Hellström " av Ingemar Hermansson (Carlssons förlag 2003). Jag har skrivit lite om Hellström tidigare här på bloggen. Nu tänker jag vidga mitt eget synfält lite med hjälp av Hermanssons bok.

Hem kom jag helbrägda och utan vidare missöden- det var varmt som en bakugn i Malmö och på väg 100  ringlade sig bilköerna sakta efter broöppning (ja, detta brohelvete) i kombination med hemvändande hästentusiaster. Under morgontimmarna idag föll så ett svalkande regn (7 mm) och det behövdes- även denna dag ser ut att bli bastuvarm.

The Sweet Dove Died av Barbara Pym

I had a dove, and the sweet dove died;
And I have thought it died of grieving;
O, what could it grieve for? its feet were tied
With a single thread of my own hands weaving...

John Keats

Barbara Pym tvingades (mer eller mindre) till tystnad under många år. Man kan därför dela upp hennes författarskap i två delar. "The Sweet Dove Died" hör till den senare delen. I den här romanen använder sig Pym av en mycket mörkare palett än den jag blivit van vid från de tidgare böckerna.

Humphrey Boyce är innehavare av en liten antikvitetsaffär i London, en affär som han sköter tillsammans med sin brorson, James, en ung man med fördelaktigt utseende. In på scenen träder (med buller och bång) Leonora Eyre, en medelålders kvinna (som börjar märka av att hon åldras) som lever på sitt kapital och samlar på "viktoriana." Humphrey börjar sin uppvaktning av Leonora men hon är intresserad av James och så utvecklas berättelsen till att bli en veritabel och trasslig kärleksknut. James har nämligen en flickvän - Phoebe- som dock Leonora snabbt manövrerar bort. Lika lätt får hon det inte med Ned (ung stilig amerikan)- som ser rakt igenom Leonoras krumbukter och sluga beräkningar- han lägger beslag på James. 

Barbara Pyms porträtt av Leonora är djävulskt skickligt gjort- och jag kan inte påstå att jag direkt fattar tycke för damen i fråga även om jag kan känna viss empati för hennes totala ensamhet och utsatthet. I den här boken finns inga präster och inga puttriga äldre damer- bara den kyliga och beräknande Leonora och några bipersoner (som är intressanta de också).

En mörk bok- men den etsar sig fast och min beundran för Barbara Pyms författarskap växer med varje bok av henne jag läser.

Skördetid

Foto: Jerzy Opiola

Mina tankar gick till entomologer och naturälskare i allmänhet när jag repade röda vinbär (och aj, min rygg). Att svartmyran är en vanlig svensk insekt kunde jag genast konstatera och att sniglar gillar bär är väl heller ingen nyhet (men jag blir inte glad när de följer med in). Under tiden passade fåglarna på att sätta lite extra kulör på min tvätt (så det blir till att tvätta om). Livet i naturen är alltid spännande.

I brevlådan hittade jag "A Few Green Leaves" av Barbara Pym (hennes sista roman) och dagen kan därför sägas vara i hamn.

Allt under högtalarbrus från grannorten och åskmuller i fjärran. Måntro vi får lite regn?