Bland människor och djur

Den här vackra vyn kan man se i Schweiz- om man reser i närheten av det mäktiga berget die Jungfrau, vill säga. (fotot är lånat).

Jag har läst schweiziske Arno Camenischs kortroman "The Alp"  (Sez Ner på originalspråket, rätoromanska)

En alpko (lånat foto)

Det är en kort och mycket intensiv, tät roman på bara 82 sidor. Kan man kalla en bok på 82 sidor för en roman? Ja, det kan man- för berättelsen verkar bra mycket längre än vad sidorna anger och den innehåller minst lika mycket som en del mera ordrika författare behöver 500 sidor eller mera för att uttrycka.

Här är vi - mitt bland alperna, närmare bestämt på Alp Stavonas invid Piz Sezner i kantonen Graubünden. Fyra namnlösa huvudpersoner befolkar sidorna- det är mejeriarbetaren, svinskötaren, koskötaren och mejeriarbetarens dräng. De arbetar och lever nära inpå varandra och det är sannerligen ingen idyll som skildras. Det är ett hårt liv och det är ensamt. Man kopplar av med starka drycker- man sköter om djuren (det vimlar av djur i boken) och inte alltid har man väl det tålamod som skulle önskas. Man har inte tid med "gullerier" och djur är en ekonomisk tillgång och betraktas just så.

Alla sinnen aktiveras under läsningens gång och vad gäller luktsinnet så är det inte precis Chanel no 5 som sprider sin doft genom sidorna. Grisarna bökar och korna får juverinflammation- hundarna äter på kadaver och ostarna möglar i källaren ibland. Det där med vacker utsikt och "genuin miljö" är det mest turisterna som tar del av. De kommer i horder och tar kort på allt möjligt och omöjligt. Arno Camenisch har rejält med humor och han ser det bisarra i väldigt mycket av det som sker där uppe i bergen.

"The tourist asks the swineherd, could he move a bit further forward, to be in the picture too. Could he move a bit closer to the pigs, as far forward as possible, as close as possible to the pigs, maybe just pet one on the head too, or on the back, then he could take a photo of him and the pigs before the mountain backdrop, and that would be really nice."


"The rain gets heavier, the clouds have burst. Before the herd can reach the forest, it's raining like it rarely does here, two decades' worth getting stronger and stronger as it passes over the cows' backs, the rain, as merciless, it lashes down on the alp, like it wanted to give the alp a good clean, like it wanted to take the slopes with it, the slopes, the cowshed, the hut, the whole shebang, the entire circus." (bokens slutrader).


"The Alp" är första delen av en trilogi och de två andra delarna kommer att översättas till engelska de också. Det ser jag fram emot.

"The Alp" av Arno Camenisch är utgiven på Dalkey Archive Press förlag och översättningen till engelska är gjord av Donal McLaughlin

Nyfiken på: Arno Camenisch

 Chur i kantonen Graubünden, Scweiz (cirka 1900)

Arno Camenisch  (f. 1978) är en schweizisk författare och han skriver på både rätoromanska och tyska- nu har hans kortroman (84 sidor) "Sez Ner" blivit översatt till bland annat engelska och fått titeln "The Alp". Det är första delen i en trilogi och säkert kommer de återstående delarna också att ges ut i översättning.

Det handlar om livet i ett litet samhälle- ett kanske förlorat paradis. Paradis brukar dock bara existera i tankevärlden, i drömmarnas värld och jag tror att den här berättelsen tar kål på alla illusioner om ett himmelrike där uppe i alperna.

En fyllig recension kan man läsa här av (M.A. Orthofer)

Why the Child Is Cooking In the Polenta av Aglaja Veteranyi

Aglaja Veteranyi var en rumänsk (schweizisk) författarinna (1962-2002) som gick bort alldeles för tidigt. Under hösten år 2001 plågades hon svårt av inre demoner och hon valde att själv göra slut på den här tillvaron. I februari 2002 fick Zürichsjön ta emot hennes kropp. Då hade hon lyckats göra sig ett stort namn inom både teater och "vanligt" skriftställeri. Hennes debutroman " Warum das Kind in der Polenta kocht" kom ut år 1999. Nu finns den äntligen i engelsk översättning- och en mycket välgjord sådan (av Vincent King, som också har skrivit ett långt efterord till romanen).

Jag har läst och förundrats över denna begåvade unga kvinna som skriver praktiskt taget med sitt eget blod- för så känns det. Romanen är till stor del självbiografisk och den är skriven på ett mycket poetiskt vis- sidorna fylls inte ut och gärna använder sig Veteranyi av korta, kärnfulla beskrivningar och accentuerar ofta med versaler.

Aglaja Veteranyi växte upp i en familj av cirkusartister-  och i romanen är moderns främsta "trick" att hänga högt över manegen i sitt långa hår. Fadern är clown. Familjen är på flykt undan diktaturens Rumänien och man kan aldrig vara säker- Securitate finns överallt. Barnen får i mångt och mycket klara sig själv (det är två flickor- halvsystrar). När det känns som mest skrämmande och hotfullt berättar den äldre flickan otäcka sagor; bland annat den om ett barn som koktes i majsgröt- så skingras tankarna på det egna livet.

"WE MUST NEVER GROW FOND OF ANYTHING.

I'm used to arranging things wherever I am so that I feel all right.
All I have to do is spread my blue scarf over a chair.
That's the sea.
Next to my bed I have the sea.
All I have to do to go swimming is get up out of bed.
In my sea you don't have to be able to swim to go swimming.
At night I cover my sea with my mother's robe, the one with flowers
on it, so that the sharks can't grab me when I have to pee."

"The dictator is a shoemaker by trade; he bought his school diploma. He can't read or write, my mother says; he's stupider than a wall. But walls don't kill people, my father says."

och så den här meningen- den etsar sig fast:

IN A FOREIGN COUNTRY MY FAMILY IS LIKE SHATTERED GLASS.

När jag läser tänker jag på Herta Müllers "Hjärtdjur" - men Veteranyi skriver mera poetiskt och har givetvis sin helt egen stil- men den tysta desperationen fyller sidorna- den är den spända fiolsträngen som man anar kommer att brista. Så mycket svårt kan man inte överleva utan att få sår som aldrig riktigt kommer att läka.

Barnhemsvistelse, påtvingad "anpassning" av välmenande myndighetspersoner "viktigast är att ha ett ordentligt arbete", föräldrarnas skilsmässa, moderns olycka, utnyttjandet av barnen för att försöka klara livhanken... Det behövs många sagor om barn i kokande polenta för att ta bort uppmärksamheten från allt detta.

"Why the Child is Cooking in the Polenta" kommer med allra största sannolikhet att vara en av de mäktigaste och starkaste böcker jag läst i år. Jag kan bara beklaga att den inte finns översatt till svenska.

Boken jag läst är utgiven på Dalkey Archive Press - HÄR en länk till förlagets hemsida.

Hon vågade välja det stilla livet

Erika Burkart (1922-2010) var en schweizisk författarinna- flerfaldigt prisbelönad och i hemlandet räknades hon för " Litteraturens Grand Old Lady" . Jag läser om henne i Irma Hildebrandts bok "Mutige Schweizerinnen" (2006).

Här skriver Hildebrandt att litteratur har blivit ett mycket bullrigt geschäft. Bokmässor och "events" avlöser varandra - författare reser land och rike runt och gör reklam för sina alster. Det är "performance" som gäller- det mera stillsamma, lågmälda får inte plats och det blir inte efterfrågat.

Erika Burkart gick mot strömmen och valde tystnaden och naturen- framför allt. Helst skrev hon lyrik men hon författade också prosaböcker. Hon sörjde över människans förlust av känslan för naturen, över det främlingskap som har uppstått mellan oss och den vackra värld som omger oss och som vi så ofta väljer att inte se.

I självbiografin "Der Weg zu den Schafen" skriver hon så här:

Unter Nebel das Land,
wo das Vergessen gelernt wird,
hinter dem Nebel
die Wand, ich möchte
mit dem Kopf durch die Wand.

"Jag föddes år nittonhundratjugotvå. Det blåste och det snöade - ensamma, torra flingor."

Hon tyckte om vintern för det var skapandets tid- vintern leder oss till rötterna, den vita tomheten verkar som en undervattenström. Hon är en både tidsnära och tidsavlägsen poet- hon älskar myten och sagorna och gärna skriver hon också om änglar för dem dras hon till. Skrivandet är ett sätt att leva, ett sätt att andas- ett kretslopp som i sig har både synligt och osynligt.

År 2005 tilldelades Erika Burkart det mycket prestigefyllda Schillerpriset (hon var den första kvinnan som fick det).

"Grau bin ich wie ein alter Baum,
Instrument der Winde,
verstimmt."

(från diktsamlingen Ortlose Nähe, 2005)

Någon svensk översättning av Erika Burkarts verk har jag inte hittat. (Tyvärr).

En vinter i Tössdalen

Vy över Tössdalen i kantonen Zürich i Schweiz (lånat foto).

Jag hade ingen aning om exakt var Tössdalen var belägen- det fick jag alltså slå upp i lexikon. Jag läser den schweiziske författaren Franz Bönis lilla bok med titeln "Bisons im Winter" och bisonoxarna finns inte i Schweiz- författaren träffar på dem i Wyoming. Berättelsen börjar dock i Tössdalen och det är svinkallt- "mörderische Kälte".

På årets (2006) andra dag filosoferar Böni över människor som "vänt på en femöring" sent i livet - och han kommer att tänka på Patricia Highsmith som bröt upp vid 70 års ålder och flyttade till trakterna av Locarno där hon också kom att sluta sina dagar. Han beundrar hennes styrka men tillägger, inte utan visst vemod, att ingen besöker hennes grav.

La Brevine (lånat foto)

Inte visste jag att La Brevine har fått epitetet "Det schweiziska Sibirien". År 1987 uppmättes här nära minus 42 grader C. Böni nämner minus 34 - i januari 2006. Brrr- där skulle jag inte vilja bo.

Jag fortsätter att följa Bönis dagbok.

Stort frågetecken

Mysterier är till för att lösas. Jag har förgäves försökt hitta information om Maria le Hardouin som belönades med Prix Fémina för romanen på fotot ovan. Året var 1949. Året dessförinnan översattes hennes roman "Det svarta seglet" till svenska och gavs ut i Panacheserien. Maria le Hardouin var tydligen ett "nom de plume" för Sabine d'Outhoorn, en schweizisk författarinna och journalist.

Så mycket har jag luskat fram att hon föddes i Genève (antingen år 1912 eller år 1914- det finns olika uppgifter om den saken) och hon dog år 1967. Sedan är det stopp. "Det svarta seglet" finns på fem bibliotek och jag får väl försöka fjärrlåna. Under tiden ska jag "attackera" "Dame de coeur" (det kommer att gå lite långsamt för jag kan inte påstå att jag har "flyt" när det gäller att läsa på franska. Jag hoppas att bilden klarnar när jag har läst boken. (Jag ska ta mig en titt i några gamla BLM också).

Flygets pionjärer: Oskar Bider

Oskar Bider på väg från Bern för att försöka flyga över alperna. (sommaren 1913).

De var modiga- ja, våghalsiga är kanske ett bättre ord- de första aviatörerna. Den schweiziske Oskar Bider (1891-1919) var en av dem. Han lärde sig flyga i Blériots flygarskola i Pau. Efter en månad fick han sitt certifikat och så köpte han sitt första plan en "Blériot XI" och började utmana sig själv med att flyga över Pyrenéerna.

Bider var djärv och hittade ständigt på nya flygrutter för att testa och utveckla sina kunskaper. År 1919 lyckades han flyga med passagerare runt hela Schweiz-ett verkligt vågspel på den här tiden- det tog hela sju och en halv timma.

I juli 1919 vågade han för mycket- och han dödsstörtade med sin Nieuport 21 under en uppvisningsflygning.

Oskar Bider hade en känd syster- Leny Bider som blev skådespelerska. Om henne har den schweiziska författarinnan Margrit Schriber skrivit i sin roman "Das zweitbeste Glück". Leny tog sitt liv när hon fick kännedom om broderns dödsstörtning. Då var hon bara 25 år gammal.

Här skriver författarinnan själv om sin bok (på tyska).

Sju år av Peter Stamm

Det var ett intressant möte- och jag hoppas "paa gensyn" för Peter Stamm är en författare värd att lägga på minnet. Han är schweizare och deltog vid bokmässan i Göteborg tidigare i år.

Thorén & Lindskog förlag har nyligen gett ut romanen "Sju år"- en roman som fått lysande recensioner både här i Sverige och utomlands.

"Sju år" har handlingen förlagd (mestadels) till 1980-talets Tyskland och i centrum befinner sig det "vällyckade" (materiellt sett) arkitektparet Alex och Sonia. De har det mesta som pengar kan köpa och har bra arbeten- de tillhör "det vackra" folket. Allt borde vara frid och fröjd- men så är det naturligtvis inte.

Alex är en man som inte är nöjd med någonting- han saknar fotfäste i tillvaron och verkar lida av konstant livsleda. Redan som ung student träffar han Iwona, en oattraktiv och intetsägande ung kvinna från Polen som arbetar som bokhandelsbiträde. Iwona dyrkar Alex- hon är närmast hundlik i sin beundran och sin kärlek. Alex utnyttjar Iwona, ser på henne med förakt- men samtidigt kan han inte leva utan henne. När hon blir med barn tar berättelsen en ny vändning.

"Sju år" är en roman om mänskliga relationers enorma komplexitet och om människor som inte är vuxna nog att hantera just sina relationer. Ingen av de tre huvudpersonerna lyckas bryta den nedåtgående spiralen. Främlingskapet fyller sidorna. Sonja citerar Hermann Hesse " För att uppnå det möjliga måste vi ständigt försöka det omöjliga"- men hon använder orden enbart som en slags företagsfilosofi- lösryckta från sitt större sammanhang. Alex tycker bara att det är "en fånig devis". " Sonja stod bredvid mig och vi pratade om ett projekt vi arbetade med. Vi skulle kunna ha en motorbåt, sa jag. En yacht i Medelhavet, sa Sonja".

Kärlek och lycka låter sig inte jagas- och Peter Stamms roman är en modern bekräftelse på detta. Jag ser fram emot att läsa mera av denne författare.

Arkitekten bakom den här byggnaden i Stuttgart är Le Corbusier. (fotot är lånat) (Han spelar en viss roll i romanen).

"Ljus och skuggor avslöjar formerna" (Le Corbusier).

Nyfiken på.... Alex Capus

Alex Capus är en schweizisk författare som ännu inte fått sina böcker översatta till svenska- men i Norge har han uppmärksammats.

Idag heter Graf von Götzen "Liemba". (fotot från Wikipedia)

Capus är mest känd för sin bok "Eine Frage der Zeit" (En fråga om tid) som alltså finns i bland annat norsk översättning. Det verkar att vara en mycket spännande historia som tar oss med till tyska Östafrika (Tanganyika). Året är 1913 och tre tyska varvsarbetare blir kommenderade av kejsar Wilhelm II att montera ner ångfartyget "Graf von Götzen" och sätta det i bruk igen på Tanganyikasjön. (En sjö där flera kolonialmakter slåss om herraväldet). "Graf von Götzen" blev för övrigt förebild för ångaren "Luise" i filmen "Afrikas drottning". Här finns massor att läsa om båten!

Hur jag hittade fram till Alex Capus? Jo, det ska jag tala om: jag följer en schweizisk blogg som innehas av en ung bokhandlerska, Manuela Hofstätter. Hon ger många trevliga boktips.

Noveller? Noveller!

Denna otroligt vackra höstdag när solen skiner från en klarblå himmel satte jag mig på min trädgårdsbänk (varmt påbyltad för inte är det särskilt varmt i luften...) och läste ut den fina novellsamlingen "Sensommarmöten" som också har titeln "Schweiz berättar". Här blandas som sagt fyra olika språk och också olika kulturer- och det blir mycket lyckat. Jag som inte egentligen är någon särskilt "stor novellälskare" blir helt tagen och vill så klart ha mer- jag blir nyfiken, begeistrad, exalterad och vill veta mera om flera av de författare som är representerade i antologin.

Flera favoriter blir det... de tre första tyskspråkiga väcker enorm läsglädje- Urs Widmer skriver om "Zürich- en kort historik"- på lite över tre sidor lyckas han sammanfatta hela "alltet" från Big Bang till solens utslocknande (det är mycket fyndigt hopsatt). Danmark ligger som så ofta före oss vad gäller översättningar- Urs Widmers kortroman "Min mors elskede" finns som synes i vårt grannland- (boken finns också översatt till engelska).

Hanna Johansens " I en främmande stad" griper tag i mig- en vandring i det förflutna- sökandet efter en kvinna som inte längre finns i livet- vindlande prosa, vacker prosa-

"Genom stängda fönster trängde olika slags musik ut, mer än i andra städer och annorlunda, flöjter, körer, nocturner och det vanliga från radion. Staden var påfallade vacker."

Hanna Johansen har också skrivit barnböcker (en del finns översatta till svenska).

Charles Lewinsky har skrivit en mycket annorlunda variant av Tusen och en natt som han kallar för "Tio och en natt"- om den ensamma, bedagade "nattfjärilen" (Prinsessan) som underhåller en av sina numera sällsynta kunder (Kungen) med att berätta historier-

"När det är min tur", sa Kungen, "vill jag inte veta det i förväg. Bara falla omkull och pang, slut på alltihop. Helst av allt tillsammans med en kvinna, ett sista skjut, och sedan slut. Har du inte en chokladbit åtminstone?"

"Jag tycker inte om godis".

"Ibland undrar jag varför jag över huvud taget kommer hit."

"För att lyssna på mina historier", sa Prinsessan.

"Men snacka då inte så mycket", sa Kungen, "utan sätt äntligen igång och berätta".

På svenska finns Charles Lewinsky representerad med romanen "Meijers - berättelsen om en släkt" (2008, Bonniers förlag).

Några franskspråkiga favoriter har jag också hittat.

Jacques-Étienne Bovard och "Fondue skapar en trevlig stämning"- en mycket satirisk inblick i hur det kan vara att vara medlem (och tvingas gå på möten) i en samfällighetsförening- jodå, man känner nog igen sig lite till mans. Grannsämja- eller snarare brist på sådan är ämnet- och jag ler i mjugg... det är verkligt underhållande.

"Ni kommer väl till mötet i kväll, monsieur Bouvier? Det börjar klockan nio. Vi räknar med att äntligen kunna fatta beslut om den där förbaskade parabolantennen".

Det hela slutar i kaos, kan jag säga men innan dess är det underhållning - sida upp och sida ner! Det finns mycket av Bovard på franska men andra språk verkar det tunnsått med. Så synd.

Eugène Meiltz har skrivit novellen "En sko i Pays-d'Enhaut". Meiltz kommer ursprungligen från Rumänien och han berättar om en liten pojkes totala utsatthet och känsla av främlingskap på en skolutflykt. Mycket fint skildrat.

"Sensommarmöten" har berett mig flera timmars läsnjutning och väcker verkligen mitt intresse för schweizisk litteratur. Rekommenderas å det varmaste!!

En färgrik blandning

Fyra språk- ett land- och här hela 25 noveller. Kan man få en bättre introduktion till schweizisk litteratur, frågar jag mig. Jag tror knappast det. Schweiz är, som det står i bokens förord, både centralt och avskilt- ett land med en alldeles speciell karaktär och med en likaledes alldeles speciell mångfald. Mikrokosmos och makrokosmos i blandning.

Schweiz har nära 8 miljoner invånare och av dem talar lite över 60% tyska, cirka 20% franska, drygt 6% italienska och så talas rätoromanska av en halv procent. Denna halva procent bor mestadels i kantonerna Tessin och Graubünden. Jag lär mig också att det finns FEM varianter av rätoromanska: sursilvan, sutsilvan, surmiran, puter och vallader. I novellantologin representeras rätoromansk litteratur av Lothar Dezplazes, Arno Camenisch och Claudia Cadruvi.

Mångfald är ordet. Varje språkgrupp får ett eget litet förord - så välbetänkt - det väcker intresset ytterligare inför läsningen. Det här är en verkligt fin novellsamling som får mig att vilja göra flera "schweiziska bekantskaper". Jag har inte hunnit läsa alla novellerna ännu- men jag är på god väg. Jag är mycket imponerad.

"Sensommarmöten" har getts ut av fina Tranans förlag.

Luisa Famos- poesi på rätoromanska

Hon blev bara lite över 40 år gammal- författarinnan och poeten Luisa Famos. Hon skrev på sitt eget språk- rätoromanska. Nu har jag läst flera av hennes dikter i tysk översättning. Hon visste att hennes dagar led mot slutet- och raderna är fyllda av vemod och längtan- och kärlek till naturen.

Jag läste om Luisa Famos i Angelika Overaths trevliga bok om Sent (som ligger i Engadin, rätoromanska Schweiz). Jag var bara tvungen att skaffa mig boken med Luisa Famos dikter.

Vo tuots eschat passats

Sainza laschar fastizis

Vo d'eirat qua annorums

Ant co eu

Vo eschat uossa

Aint in mai

Meis padernuors

Dit am vo

Chi ch'eu sun.

Alle seid ihr vergangen

Spurlos

Jahre und Jahre vor mir

Wart ihr hier

Nun seid ihr

in mir

Meine Vorväter

Sagt ihr mir

Wer ich bin.

-----

E cur ch'eu sarà morta

Chi badarà ch'eu nu sun plü?

Forsa il sulai

Perche eu nu clej plü

Seis razs

Forsa il vent

Sch'eu nu til quint plü

Mia istorgia

Quels m'han acceptada

Quella ch'eu sun.

Und wenn ich tot bin

Wer wird merken, dass ich nicht mehr bin?

Vielleicht die Sonne

Weil ihre Strahlen

Nicht mehr pflücke

Vielleicht der Wind

Wenn ich ihm meine Geschichte

Nicht mehr erzähle

Die haben mich genommen

Wie ich bin.

Från "eu sun la randolina d'ünsacura (ich bin die Schwalbe von einst). (Översättning: Mevina Pourger och Franz Cavigelli.) Limmat förlag- Zürich.

När duvor flyger av Melinda Nadj Aboni

Inte är man bortskämd vad gäller tyskspråkig litteratur i svensk översättning- det råder en skriande brist på varan. Då är det verkligen glädjande att se den dubbelt prisbelönade "Tauben fliegen auf" i svensk utgåva.

Melinda Nadj Abonji är bosatt i Schweiz men hon har sina rötter i Serbien- och då i Vojvodina som är har en stor ungersk minoritet- det är alltså där Nadj Abonji hör hemma. "När duvor flyger" är hennes andra roman och säkert har den många självbiografiska inslag. Översättningen är gjord av Christine Bredenkamp.

Det här är en roman om främlingskap och utvandring/invandring- om immigrantens eviga längtan efter sina rötter, efter "hemlandet". Trots den så eftertraktade "integrationen" (ett ord som används mycket i boken) finns alltid känslan av främlingskap, det där att inte riktigt höra till. Ämnet är inte ovanligt - främlingskapet och saknaden har funnits så länge mänskligheten har haft sitt hem på jorden.

Ildiko, bokens huvudperson, är en ung kvinna som bor med sin familj (mor, far och syster Nomi) i tyskspråkiga Schweiz. Föräldrarna lyckades flytta från det forna Jugoslavien någon gång på 70-talet och efter ett par år fick även döttrarna utresetillstånd. Under väntetiden bodde de hos sina släktingar i Vojvodina. I Schweiz arbetar hela familjen mycket hårt och lyckas köpa en restaurang med utmärkt läge- det går bra för familjen men det är inte lätt alla gånger för många schweizare ogillar utlänningar och visar det öppet.

Berättelsen växlar mellan Vojvodina och Schweiz- det nya och det gamla- mellan livet som det är och livet som det en gång var. Var är hemma? Är det hos Mamika (farmor) eller är det i Schweiz? Kärleken till rötterna lyser genom boken- och porträttet av Mamika är en av höjdpunkterna- en kvinna som tvingats genomleva krig och skövling- och ändå har kvar sin integritet och sin värme. Ett så vackert kvinnoporträtt. Vänskapen mellan systrarna tycker jag också är så starkt skildrad- Nomi och Ildiko känner av varandra, stöttar varandra och är ibland som ett. Det blir så varmt i hjärtat när jag läser kapitlen som handlar om syskonkärleken och den älskade Mamika.

I bakgrunden finns hela tiden sönderfallet av det som en gång var Jugoslavien.

Slutscenen i boken måste jag citera- Mamika är död och familjen besöker hennes grav.

... innan vi nådde fram till minneslunden hade vi samlat dessa vidunderliga, brokiga varelser som faller från träden just som de är som vackrast, och vi lade dem bredvid blommorna på graven; den här novemberdagen tänkte vi på alla våra bortgångna, på gammeltanter och gammelonklar, på våra mor- och farföräldrar, som vi aldrig fick lära känna, på mammas mor och på Papuci, och för Er, Mamika, sjöng vi en visa, och i Ert namn bad vi för att de levande inte skulle dö före sin tid."

Jag tycker väldigt mycket om den här romanen- för den för fram vikten av att känna till sina rötter- och vikten av att skapa sig en fast "inre punkt" trots all turbulens i tillvaron. Per aspera ad astra- och låt duvorna flyga fritt.....

Schweiz? Var är Schweiz?

Petter på bloggen "Butter tar ordet" skrev igår om att Schweiz blivit ignorerat som "litteraturland" i den numera något mera tyskvänliga bloggosfären. Idag skriver Petter om en bok av Peter Bichsel- och jag får erkänna min egen stora okunskap vad gäller Schweizisk litteratur. Det enda jag hittar i mina hyllor är två deckare av Friedrich Dürrenmatt. (De är bra).

-

Schweiz är lite komplicerat som land- fyra språk och ganska instängt är det också. Inringat av alper. Jag läser att någon Schwezisk nationallitteratur kan man inte tala om- varje språk¨- och kulturområde värnar om sitt revir. Inom Schweiz samsas franska, italienska, tyska och rätoromanska.

-

Jag har letat och letat och hittar inte särskilt mycket som blivit översatt till svenska av tyskspråkiga Schweiziska författare. Peter Bichsels bok "Barnsliga historier", som Petter nämner, finns dock att få via nätbokhandeln på danska. (Jag tänker läsa den).

-

Robert Walser (1878-1956) har översatts till svenska så sent som 2001. "Att vi lever i en ond värld" (Symposium, 2001). Det finns flera böcker av honom i svensk översättning.

-

Jag kan också rekommendera en blogg (som jag har här "på mín högerkant")- den är faktisk Schweizisk och innehas av en bokhandlerska från det tyskspråkiga Schweiz.