Jag är i full färd med att städa ut ett förråd med två bokhyllor (fulla) i. Igår hittade jag den här lilla skriften- sliten och sönderläst är den- och den har hundra år på nacken- Henrik Pontoppidans föredrag om kyrkan och dess män. Häftet tillhörde en gång min morfar- som tyckte mycket illa om präster.
-
För mig blev det här häftet en resa bak i tiden- och en pusselbit till för mig. Min morfar dog bara lite över 30 år gammal i jaunari 1917- av TBC. Jag vet inte mycket om honom men hans böcker har jag- och de säger mycket om människan som ägde dem. Morfars favoritförfattare var annars Henrik Ibsen tätt följd av Björnson. Kierkegaards skrifter fanns också i boksamlingen. Det passar mycket bra med Pontoppidan i det sällskapet.
-
Min morfar hade en fasansfull barndom- det var fattigt och eländigt. Hans far lämnade (förlöpte) hemmet och hans mor fick ta de arbeten hon kunde få som "vaskekone" - ett otroligt slit- och så togs tre av hennes barn ifrån henne för kommunen (Fredriksberg) ville inte dra försorg om dem- de skickades till fosterhem på Jylland (det var där de var födda och det var ju praktiskt att lämpa över försörjningsansvaret på någon annan). Hur modern kände sig inför förlusten av tre små barn brydde sig ingen om. Ett fjärde barn hade hon redan förlorat genom en olyckshändelse.
-
I Halling vid Odder växte morfar upp- och han fick någon typ av utbildning för jag vet att han arbetade som journalist - men var och vid vilken tidning har jag ingen aning om och jag vet inte hur jag kan få reda på det heller. Så småningom utbildade han sig till fotograf också och det var den banan han följde. Som arv efter morfar har jag således också en stor mängd foton.
-
Morfar dog i Svaneke på Bornholm- det var mitt i vintern- en krigsvinter dessutom. Han bad att hans kropp skulle kremeras- det var mycket ovanligt på den här tiden och det enda krematoriet i Danmark fanns i Köpenhamn. Det blev en lång och svår färd under en likaledes svår årstid. Någon begravningsceremoni blev det aldrig- morfar ville inte veta av präster och därför blev askan nedsatt i graven direkt.
-
Min morfar var en modig, rakryggad man som vågade stå för sina åsikter. Han dog av den sjukdom han ådragit sig på grund av en fattig och eländig barndom. Minnet av honom vårdar jag ömt.
6 kommentarer:
Du skriver ofta så fint när du talar om din morfar (och andra gamla släktingar). Det var verkligen ett hårt och orättvist liv de levde. Att dö i 30-årsåldern. Att bli ifråntagen sina barn. Åh, det är verkligen fruktansvärt alltihop.
Kära Vixxtoria, tack för dina ord. Jag har alltid känt min morfars närvaro genom livet på något underligt vis. Ja, många fick så svåra liv, på den tiden speciellt. Sjukdom och fattigdom fanns det gott om. Det var lätt att "halka ner för stegen" och hamna just på botten. Inga skyddsnät fanns det heller. Jag har rotat mycket i arkiven efter både morfar och andra släktingar också. Det är både spännande och sorgligt- och framför allt lärorikt. Man får både respekt och medkänsla på köpet- extra.
Vilken intressant, stark "historia" - och vilken morfar! Det borde ju gå att ta reda på vilken tidning han arbetade på - tänk att spåra hans texter! Fast jag tycker det är så häftigt att du har hans bilder. Vilka minnen och berättelser... Morfäder är speciella!
Så fint det var att få läsa om din morfars liv, som ju var så viktigt trots att det blev kort.
Hermia och Lyran- tack! Morfäder är speciella. Absolut är det så. Lyran- det är så sant- min morfars liv blev mycket kort men trots det väldigt viktigt. Gamla tidningar borde finnas arkiverade och/eller mikrofilmade. Jag borde nog göra ett försök att leta....
Spännande, jag bara älskar att rota i gamla böcker, upptäcker ofta att tankarna inte var så annorlunda..
Skicka en kommentar