I de dödas rike

På bilden en åldrad författare (och Nobelpristagare). Henrik Pontoppidan av år 1934. Han fick leva ännu i nästan tio år och hann med att uppleva en del av det andra världskriget. Jag tror att han blev en mycket desillusionerad man med tiden.

I romanen "De dödes rige" beskriver Pontoppidan förra seklets första tiotal år. Det är ingen upplyftande läsning och det är ett samhälle utan djupare värden som skildras. Allt går i princip att köpa för pengar och makten delas mellan korrumperade präster, okunniga politiker och dåliga journalister ("det saedvanlige forsorne broderskab af litteraturens alfonser og havarerde talenter, der fra et storstads overflade flyder sammen i avisernes reporterstuer som spildevandet i en kloakbrönd".). En undergångsstämning breder ut sig över sidorna och en tristess och uppgivenhet har lagt sig över landet.

Det finns ingen egentlig huvudperson i boken (som är uppdelad åtta fristående delar) men ändå höjer sig den unga Jytte Abildgaard över allt och alla. Hon får stå för de förlorade värdena- en rakryggad och intelligent kvinna som ser på samhället med vaken och genomträngande blick. Porträttet av Jytte är alldeles enastående skickligt tecknat och henne glömmer man aldrig. Hon äger både sans och förnuft och ändå går det åt pepparn. Hon litar inte på sitt eget omdöme och så är hon rädd för kärleken, den sanna kärleken. Jytte handlar i affekt och kastar sig rakt i fördärvet som tar skepnad av en man som hon egentligen både avskyr och föraktar. Det blir ett sorgligt slut.

Över huvud taget är den här boken oändligt sorglig - jag satt faktiskt och tänkte på Hamlet under läsningens gång- för i "De dödes rige" kantas slutscenerna av just - döda. Det är heller inte svårt att dra paralleller till vår egen tid- och så är det med klassiker- de är tidlösa. "De dödes rige" , som skrevs för cirka 100 år sedan kunde i stort sett ha skrivits idag och en mening som etsar sig fast hos mig är "individualismens helvete".

Jens Smaerup Sörensen har skrivit ett mycket innehållsrikt och klokt förord och jag citerar:

"Og skal derfor også den verden, vi nu lever i, bryde sammen, hvad har vi så for forestillinger om livet i en ny?"

Nog borde en så stor författare som Henrik Pontoppidan få nya svenska översättningar? Jag hoppas.

Det forjaettede land av Henrik Pontoppidan- en dansk klassiker värd att läsa

Det är med viss bävan jag skriver.... för det här är en så omvälvande roman och jag önskar att många fler än jag skulle vilja läsa den. Henrik Pontoppidan hör verkligen till den skara av nobelpristagare som gjort sig förtjänta av priset- ett bevis är väl att hans böcker kontinuerligt kommer ut i nya danska upplagor - (År 2010 kom en ny "Lykke-Per" till exempel) och Pontoppidan finns även översatt till engelska. Här i Sverige läses han väl knappast. Tråkigt nog.

-

Del ett av det här stora verket som var Pontoppidans första längre roman har jag skrivit lite om tidigare - här.

-

När vi lämnade Emanuel Hansted i "Muld"(del 1) hade han kommit upp sig i världen - han var på väg att flytta in i prästgården och han hade hittat en fru, den unga bondedottern Hansine. Allt tycktes gå honom väl i händer och framtiden låg öppen och ljus framför honom. Men... Emanuel är en grubblande och opraktisk natur- att sköta jordbruk utan vana och utan minsta anlag är dömt att misslyckas.

-

När vi möter familjen Hansted (Emanuel, Hansine och tre små barn) sju år senare är det i ett hus som är ovårdat och mörkt. Mörkt så tillvida att det saknas äkta kärlek i hemmet. Pontoppidan målar ett ömsint poträtt av en tystlåten och förtryckt ung kvinna i Hansine- en kvinna som känner sig underlägsen i alla avseenden och detta orsakar också så småningom en katastrof.

-

Verkligheten tränger sig på- och den försupne veterinär Aggerbölle uttrycker det tämligen realistiskt "Det er noget troldskab i luften herude paa landet, noget som stjaeler livskraften fra os..hvis vugge ikke har staaet herude under den store Himmel".

-

Emanuel träffar igen Ranghild Tönnesen (den förre prostens dotter)- och trots att de två hela tiden "käftar ikapp" förstår man att det är här kärleken finns- för dem båda. Vävare Hansen startar sitt intrigspel mot Emanuel- som snabbt ger upp och kastar in handduken- han lämnar sitt arbete och sin gård och far med barnen till Köpenhamn. Hansine stannar ensam kvar och gör den största uppoffringen.

-

Så går ytterligare ett och ett halvt år- och nu beslutar sig Emanuel för att återvända med barn och syster (som blivit änka). Han dras med religiösa grubblerier och han har nu helt vänt den organiserade religionen ryggen. Emanuel vandrar runt på bygden och omvänder utstötta församlingsbor som ser upp till honom som en ny Messias. Allt slutar med tragedi.

-

Emanuel är en svag man och han är dömd att gå under från början- världen utanför, den verkliga världen är svår att välja bort. Det går inte att överleva i en drömvärld. Emanuel speglas mot en värld som är i omvälvning, en ny tid- det är detta som också gör boken så otroligt fängslande. Det här är förutom en filosofisk betraktelse också en lektion i dansk historia- och inte minst en rad skickligt utmejslade personporträtt.

-

Pontoppidan fördömer inte Emanuel helt - han får upprättelse också- vi får veta att många fattiga fiskare och torpare vallfärdar till graven (jo, Emanuel dör i slutet på boken). En bekant till Emanuel, en annan präst- pater Rüdesheimer- säger att på Emanuels gravsten kunde man lika gärna skriva : "Herunder hviler Don Quijotes genganger, Emanuel Hansted ved navn, som var födt til at vaere en skikkelig kapellan, men troede sig en profet og helgen; som derfor klaedete sig udi en kvaeghyrdes dragt og ansaae enhver indskydelse for en speciel kaldelse fra himlen; som regelmaessigt forfuskede, hvad han fik mellem haender, forlod sin kone och vanrögtede sine börn, men som ikke desmindre indtil det sidste betragtede sig som den af forsynet undvalgte, der skulde berede tusindaarsrigets komme og forkynde Guds dom."

(Bättre kan inte Emanuel Hansted beskrivas).

-

Om man inte känner för att läsa ett så omfattande verk av Pontoppidan kanske några av hans kort-romaner kan vara något?

Henrik Pontoppidan: Det forjaettede land del 1: Muld

Omöjlig att få tag på i svensk översättning (jo, den finns- en- från 1907) - därför måste man läsa på danska om man inte vill missa detta mästerverk till bok. "Det forjaettede land" kom att bli samlingstiteln för en trilogi som består av "Muld"(1891), "Det forjaettede land"(1892) och "Dommens dag"(1895). Tidsmässigt sträcker sig skildringen från 1870-talets Danmark fram till sekelskiftet. Jag har köpt mina exemplar via Adlibris- (två böcker i pocketformat "Gyldendals traneböger"). "Det forjaettade land" var Henrik Pontoppidans första stora verk (och nu talar jag främst om format).

-

Henrik Pontoppidan var prästson, född i Fredericia men uppväxt i Randers. Han läste till ingenjör men avbröt sina studier innan han fick sin examen.

-

Jag har läst första delen "Muld"(och är på god väg med del 2). I "Muld" utspelar sig handlingen i de två byarna Skibberup och Vejlby. Huvudpersonen är en ung präst, Emanuel Hansted. Han kommer som ny och oerfaren kapellan till Skibberups prästgård där han blir inackorderad hos kyrkoherden "provst Tönnesen". Tönnesen är en stockkonservativ man som styr sin församling med järnhand- och han ses inte med blida ögon av många i socknen. En "motståndsrörelse" har bildats- under ledning av vävare Hansen. Tönnesen tar för givet att den nya kapellanen ska ge sitt stöd åt den konservativa kyrkopolitiken. Så blir det inte- Hansted är ung, romantisk, opraktisk och drömmande- han har signa egna funderingar och sina egna tankar om hur man ska sköta församlingen. I denna första del går det Hansted väl i händer och romanen slutar med att han tar över och provst Tönnesen flyttar ut ur prästgården med sin unga, vackra dotter Ragnhild. Hansted har hunnit gifta sig med en bondedotter - Hansigne -allt ser ut att gå bra- och där slutar "Muld".

-

Persongalleriet är rikt och Pontoppidan beskriver mycket levande hur böndernas liv gestaltar sig- här finns också många vältecknade porträtt : handlare Villing (som är slug och vet hur han ska få sålt sina varor), veterinären - Aggerbölle, en suput och en odugling med en hårt prövad familj, skollärare Mortensen- ålderstigen men en djävul på kortspel....

"Da skolelaerer Mortensen lå hjemme i sin blöde dunseng, foldede han haenderne over dynen og bad sit fadervor. Ved siden af ham lå hans kone og vendte sin store tunge krop i halvsövne, så sengbunden knagede under hende.

Endelig blev hun så vågen, at hun med snörvlende stemme kunne sige:

"Vandt du noget, Mortensen?"

Mortensen bad uforstyrret sit fadervor tilsende og svarede derpå:

"Tolv kroner, min bedste!" - hvorpå han mildt og fredeligt slumrede ind."

-

Och humor har han alltså, Pontoppidan: här ett av flera exempel:

-

" Blandt de ventende bönderkarle var det skik at drive löjer med provstens kusk- "Maren", som han gjerne kaldtes efter sin afdöde kone- hvem man i gengeld (og ikke uden grund) havde tildelt hans eget döbenavn Rasmus".

-

Det handlar om livet på landet- och det handlar om en brytningstid- men mest handlar det om Emanuel Hansted och hans val i livet. Jag läser med stort intresse och stor fascination. Jag återkommer så småningom med en sammanfattning av del 2 i trilogin.

Tre danska nobelpris i litteratur

Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan och Johannes V Jensen- det var det hele.

-

Av dessa tre torde Johannes V Jensen vara den författare som blivit mest översatt till svenska- och därför också blivit mest läst. Gjellerup tillhör kanske inte "höjdaren" i trion, han fick priset år 1917 tillsammans med Pontoppidan - den senare ansågs alltför kontroversiell av Svenska akademien för att ensam få ta emot pris.

-

Jag är just nu i full färd med läsningen av Henrik Pontoppidans första "stora" roman "Det forjaettede land" (jo, svensk översättning finns... från 1907.... "Det förlofvade landet" - och jag morrar inombords över att Pontoppidan inte uppmärksammas mera- han skriver nämligen väldigt, väldigt bra och alls inte tråkigt. Jag börjar fatta tycke för hans sorgliga manliga huvudkaraktärer (även om man också kan reta sig till döds över dem- men engagerar gör de!) Dessutom har Pontoppidan humor. Det ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle. "Det forfjaettede land" är en tegelsten och jag håller på med första delen just nu (Bind 1). (Det finns ett Bind 2 också.)

Om gamla böckers betydelse

Jag är i full färd med att städa ut ett förråd med två bokhyllor (fulla) i. Igår hittade jag den här lilla skriften- sliten och sönderläst är den- och den har hundra år på nacken- Henrik Pontoppidans föredrag om kyrkan och dess män. Häftet tillhörde en gång min morfar- som tyckte mycket illa om präster.

-

För mig blev det här häftet en resa bak i tiden- och en pusselbit till för mig. Min morfar dog bara lite över 30 år gammal i jaunari 1917- av TBC. Jag vet inte mycket om honom men hans böcker har jag- och de säger mycket om människan som ägde dem. Morfars favoritförfattare var annars Henrik Ibsen tätt följd av Björnson. Kierkegaards skrifter fanns också i boksamlingen. Det passar mycket bra med Pontoppidan i det sällskapet.

-

Min morfar hade en fasansfull barndom- det var fattigt och eländigt. Hans far lämnade (förlöpte) hemmet och hans mor fick ta de arbeten hon kunde få som "vaskekone" - ett otroligt slit- och så togs tre av hennes barn ifrån henne för kommunen (Fredriksberg) ville inte dra försorg om dem- de skickades till fosterhem på Jylland (det var där de var födda och det var ju praktiskt att lämpa över försörjningsansvaret på någon annan). Hur modern kände sig inför förlusten av tre små barn brydde sig ingen om. Ett fjärde barn hade hon redan förlorat genom en olyckshändelse.

-

I Halling vid Odder växte morfar upp- och han fick någon typ av utbildning för jag vet att han arbetade som journalist - men var och vid vilken tidning har jag ingen aning om och jag vet inte hur jag kan få reda på det heller. Så småningom utbildade han sig till fotograf också och det var den banan han följde. Som arv efter morfar har jag således också en stor mängd foton.

-

Morfar dog i Svaneke på Bornholm- det var mitt i vintern- en krigsvinter dessutom. Han bad att hans kropp skulle kremeras- det var mycket ovanligt på den här tiden och det enda krematoriet i Danmark fanns i Köpenhamn. Det blev en lång och svår färd under en likaledes svår årstid. Någon begravningsceremoni blev det aldrig- morfar ville inte veta av präster och därför blev askan nedsatt i graven direkt.

-

Min morfar var en modig, rakryggad man som vågade stå för sina åsikter. Han dog av den sjukdom han ådragit sig på grund av en fattig och eländig barndom. Minnet av honom vårdar jag ömt.

Isbjörnen av Henrik Pontoppidan

Under förra året läste jag Henrik Pontoppidans stora roman "Lykke-Per." Nu har jag tagit itu med en av hans kortare romaner "Isbjörnen". Lång novell eller kort roman... på cirka 60 sidor får man en verkligt god, spännande, rolig, sorglig och oförglömlig berättelse om en präst av mycket udda kaliber-" sognepraest til Söby og Sorvad: Thorkild Asger Ejnar Frederik Müller". (Andra prästers skräck, skollärarens fasa och biskopens stora förtvivlan är han, denne man).

Vi får lära oss att känna och förstå Müller- hans barndom och uppväxt var inte lätt- han hade ont om pengar och svårt att lära- Grönland blev räddningen för Müller. På den här tiden kunde man- om man som teologistuderande ville förbinda sig att verka på Grönland- få hjälp med finanserna under studietiden. Grönland blir det så... och här lever Müller upp- han känner sin nytta och han blir den han är skapad att bli.

-

"Over hans hoved hvaelvede sig den dybblå himmel taet besat med store gyldne stjaerner. Ude i öst steg månen langsomt op over fjaeldkammen og lagde et ejendommeligt maelkeagtigt skaer henover den nyfaldne sne. Nu og da kastede et nordlys sig hen over himlen."

"Men heroppe under ispolen levede han et langt och glaederigt liv. Mellem disse fattige, nöjsomme mennesker laerte han en lykke at kende, hvorom han ikke havde drömt, den gang han sad med selvmordstanker på sin tomme kvist i Köbenhavn."

Men... så längtar Müller hem till Söby igen och han får tjänst som sognepraest där. Det blir inte som han tänkt sig... kontrasten mellan hans fria liv på Grönland och det betydligt mer inrutade i Söby blir väldigt stor... (och Pontoppidan skildrar detta med stor humor). Slutet är precis "to the point". (och jag tänker inte avslöja det).

Jag tackar Sören för tipset att läsa Pontoppidans kortromaner. Det kommer jag att fortsätta med! "Isbjörnen" var en synnerligen underhållande berättelse!