Oaser och lite till

Foto: Min väninna.

 Kollwitzplatz i stadsdelen Prenzlauberg i det forna Östberlin. Här har tiden stått stilla. Det finns få tysta platser i denna värld numera men detta var en sådan- bara lite fågelkvitter och så lövens susning. Vackra träd kantade gatorna och i parken fanns statyn av kvinnan som gett namnet åt den vackra anläggningen. Käthe Kollwitz.

Trollflöjten har satts upp massvis av gånger men tänk att ha fått vara med om just den här versionen!  Dekoren är gjord av en av Tysklands mest kända arkitekter Karl Friedrich Schinkel. Han är även  mannen bakom Altes Museum och Berlins konserthus. Schinkel var (som synes) romantiker och han tyckte mycket om de gamla grekerna.

Karl Friedrich Schinkel (1781-1841)

Vill man lära sig mera om Berlins historia kan man också höra och se Matt Frei berätta.

Matt Frei rör sig mellan århundradena men mest hamnar han i 1900-talet för det är väl där som de mest omvälvande skeendena i stadens historia hör hemma.

Det kan vara dags att plocka fram Uwe Tellkamps roman "Tornet" och läsa om det där sjunkna landet...

Pågående

Jag har haft fullt upp med att rensa - både utomhus och inomhus. Blåsigt väder skapar arbete i form av nedfallna barr, kvistar och kottar och gräset växer fortfarande. Bokhyllorna har också fått sig en "omgång". Hur ont det än må göra så måste plats beredas och jag har en lång låne- och inköpslista.

Överst på den senare finns Alexandra Ritchies bok om Berlin- en rejäl bit på över 1000 sidor. Berlin är en underlig stad och den kan knappast kallas vacker. Alltför mycket har raserats, förötts och ersatts med en väldig blandning av diverse arkitekters galenskap. Vissa galenskaper kan jag dock beundra till viss del, men de som sett ett annat Berlin måste sörja.

"Berlin seems to have come from nowhere" , skriver Ritchie och Stendhal undrade på sin tid hur man hade kunnat komma på idén att bygga en stad mitt i en sandhög.

En annan bok på tur är Wolfgang Büschers "Acht deutsche Sommer" -en resa genom Tyklands historia - berättad genom åtta olika människoöden.

Jag har inte bara tyskinspirerat på mina listor- det kommer mera.

De oroliga

Jag vill inte till något jävla ålderdomshem. Jag vill dö i mitt eget hus, i min egen säng. Jag vill inte överlämnas maktlös till mina barn. Jag vill inte utsättas för känslomässigt rabalder. Jag vill ha lugn och ro omkring mig. Måtte jag få en mild död.

Ingmar Bergman överlämnade inte mycket åt slumpen. Jag har läst och helt uppslukats av Linn Ullmans fiktiva biografi "De oroliga" (säkert en av de bästa böcker jag har läst i år). Allt handlar inte om den mestadels frånvarande fadern för den här boken har så många bottnar. Det handlar också om en kanske inte alltför lycklig eller harmonisk barndom, det handlar om relationen till modern (även hon ofta frånvarande) och om att växa upp under speciella förhållanden. Allt lyckas Linn Ullman väva samman till en berörande, djup och helt fascinerande berättelse om inte bara ett liv utan flera- men det är ändå faderns skugga som vilar över varje sida.

Ingmar Bergman dog år 2007 och fem i tolv bestämmer sig hans yngsta dotter för att göra en serie intervjuer med sin åldrige far. Hon hinner inte ända fram för mot slutet blir fadern alltför förvirrad och trött för att kunna berätta och svara på frågor. Bandspelaren blir sedan liggande under flera år och dottern har inte tid eller kraft att ta itu med det material som finns- förrän nästan tio år senare.

Det blir en bok om både liv och död- om åldrande, om närhet och avstånd- om kärlek och om kärlek som svalnar.

"Att bli gammal är en invecklad koreografi, en komplicerad kombination av snabbt och långsamt. Det finns inga vilopauser. Inte på dagen och inte på natten." (s.345).

"De oroliga" är nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris år 2016. Jag har svårt att se hur någon annan bok skulle kunna konkurrera ut detta fina epos.

Jag stannar i Tyskland

Åtminstone ett tag till. Jag hittade Victor Klemperers Revolutionsdagbok från 1919 i den lokala bokhandeln och tänkte att jag måste lära mig mera om denna oroliga tid i Tysklands historia (Tysklands historia är för övrigt fylld av så kallade oroliga tider).

Det blev mycket svårt i Tyskland efter det första världskriget. Svält, sjukdom och arbetslöshet följde i spåren och sedan kom inflationen. I Käthe Kollwitz dagbok kan man läsa mycket om detta.

Jag har också plockat fram Anthony Beevors bok om Berlins ödeläggelse- under vintern och våren år 1945. Beevor skriver på ett sätt som tilltalar mig och det blir aldrig torrt och tråkigt (Militärhistoria kan annars bli ganska outhärdligt trist att läsa).

Berlin är ingen vacker stad men det finns givetvis vackra platser där. Lummiga sidogator (Fasanenstrasse till exempel) och så den pietetsfullt restaurerade stadsdelen Prenzlauberg (som "bara" fick en liten del av husen fördärvade under kriget).

Historien går i vågor, heter det ju och människan lär sig aldrig av sina misstag, sorgligt nog. Det blir mycket att fundera över när man läser böcker som Beevors.

Berlin

Käthe Kollwitz 1867-1945

Berlin har varit ett oskrivet blad för mig. Staden lockade mig inte under kalla kriget och sedan har det bara inte blivit av att resa dit men nu är det alltså gjort och under några dagar vandrade (och åkte) väninnan och jag runt i den stora staden. Det bökas i gatorna på många ställen och Unter den Linden var inte alls särskilt romantiskt trots namnet.

Vi lämnade "Mitte" och allt gytter och begav oss i stället till Fasanensstrasse i Charlottenburg (Fasanenstrasse är en tvärgata till Kurfürstendamm) och ägnade en god stund i det fina muséet där som är tillägnat Käthe Kollwitz (konstnär). Käthe Kollwitz fick ett långt liv men drabbades hårt av krig och dålig politik. Hon miste sin yngste son redan i oktober 1914 och den förlusten kom hon aldrig över. Ett barnbarn stupade sedan på östfronten och Käthe Kollwitz tvingades bort från den offentliga scenen när nazisterna kom till makten. Hon dog bara några dagar innan det äntligen blev fred år 1945. En stark och sällsynt levande kvinna som har lämnat eviga spår efter sig.

Trots ytterst begränsat bagageutrymme (jag reser alltid så lätt som möjligt) var jag ändå tvungen att köpa Käthe Kollwitz dagböcker (1908-1943)

Boken är tjock och väl illustrerad både med foton och bilder på Käthes konst. Jag läser och möter en kvinna som är både mycket känslig och mycket klok (en sällsynt kombination). Hon skriver öppenhjärtigt om problem i äktenskapet, om den älskade modern som blir svårt dement "die liebe, liebe Mutter", om problematiska syskonrelationer och så om oron för de båda sönerna. Käthe Kollwitz är alltid närvarande och hon är alltid engagerad.

Käthe Kollwitzmuséet på Fasanenstrasse( Foto:De-okin)


Alldeles bredvid detta fina museum ligger das Literaturhaus där man kan äta goda måltider, lyssna på föredrag och så kanske bäst av allt- det finns en välsorterad bokhandel i källaren!

Jag är mycket nöjd med min första resa till Berlin- (vi hann med Pergamon och en tur till det vackra Prenzlauer Berg också). Nu har jag dessutom fått god inspiration att läsa lite mera tyskt.

Nyfiken på...

Iris Origo (1902-1988) skrev framför allt biografier och jag är mest intresserad av hennes egen dito. Iris Origo fick nämligen ett långt och omväxlande liv.

Hon föddes i England men kom att tillbringa mesta delen av sitt liv i Italien (Toscana) som Marchesa of Val d'Orcia.  Iris miste sin ende son år 1933 och för att försöka komma över det tragiska dödsfallet började hon skriva böcker. Hennes biografi över Giacomo Leopardi kom ut år 1935 och fick goda recensioner.

"Images and Shadows"är titeln på Iris Origos självbiografi. På svenska finns "Köpmannen från Prato" (1987 Forum förlag och översättning av Mats Hörnark.)

"A woman of action and introspection, of boundless curiosity and endearing innocence."

Så har hon beskrivits och nyfikna människor brukar ha mycket att berätta.

På önskelistan

John Banville är en irländsk författare (f.1945), född och uppväxt i Wexford men precis lika förtrogen med Dublin och det är just Dublin som hans senaste bok handlar om- det Dublin som mötte honom som ung. "Time Pieces" är en memoarbok och den är illustrerad med vackra foton.

Let us say, the present is where we live, while the past is where we dream. Yet if it is a dream, it is substantial, and sustaining. The past buoys us up, a tethered and ever-expanding hot-air balloon.

And yet, I ask again, what is it? What transmutation must the present go through in order to become the past? Time’s alchemy works in a bright abyss.

 

Citatet är hämtat från just "Time Pieces" och jag längtar att få läsa. Dublin var under en period mitt hem - och det Dublin jag tänker på hamnar alltid mitt i 1970-talet. Den staden kommer aldrig tillbaka men den svävar precis som den där ballongen - högt där uppe och fjättrad vid den person som jag en gång var (och väl fortfarande är om än i äldre version). De platser jag var bekant med har ändrats eller försvunnit, de personer jag kände har många av dem lämnat detta jordiska men några finns ännu kvar. John Banvilles Dublin kommer jag kanske att känna igen även om jag inte har tillbringat tillnärmelsevis lika lång tid där som han har gjort.

 

John Banvilles roman "Havet" finns i svensk översättning och den har jag skrivit om här.

Teffi, tack!

Det kommer ut engelska översättningar av Teffis noveller och även memoarer i en om inte strid ström så dock i ganska snabb takt. Det är bland andra förlaget Pushkin Press som står bakom nyutgivningarna. Nu undrar jag om det möjligen kan komma svenska översättningar också?

Teffi är nom de plume för den ryska författarinnan Nadezhda Alexandrovna Lokhvitskaya (1872-1952). Teffi rörde sig i höga kretsar i Sankt Petersburg och hon mötte både Rasputin och Tolstoj.
Hon gifte sig ung och fick tre barn i rask följd men det stadgade livet passade henne dåligt och hon bröt upp från äktenskap och familj. År 1919 tvingades hon att gå i exil.

Jag ser fram emot att läsa mera av Teffi och hennes "Subtly Worded" kan jag varmt rekommendera - den boken skrev jag om här för inte så länge sedan.

Lucie av Amalie Skram

Karen Hansen (fotograf i Svaneke) 1885-1930 

Min oldefar Christian var en framåtsträvande man. Han ansåg att kvinnor hade lika stor rätt till utbildning som män och hans tre döttrar fick alla studera vidare. Två av dem blev fotografer och den äldsta dottern fick handelsutbildning. I slutet av 1800-talet var kvinnans ställning på väg att långsamt förändras men det skulle dröja ända till 1915 innan kvinnlig rösträtt infördes i Danmark ( i Sverige var det magiska året 1919).

Amalie Skrams roman "Lucie" kom ut år 1888 och den skildrar ett mycket tragiskt kvinnoöde. Den unga och levnadsglada Lucie arbetar som så kallad "tivoliflicka" och hon har redan haft en del  äventyr i sitt liv. Nu har hon fått en ny beundrare, änklingen Theodor Gerner, en betydligt äldre advokat. En ny tillvaro hägrar för Lucie och när Theodor friar till henne tackar hon ja. Ingenting blir som hon har tänkt sig.

Amalie Skram slår ner på dels de stora sociala klyftor som fanns dels på kvinnans svaga ställning, framför allt i äktenskapet. Lucie tvingas till en andlig slavtillvaro för att "passa in" och hon blir allt olyckligare. Katastrofen drabbar henne efter ett gräl då hon lämnar hemmet i affekt. Efter det blir inget som förut och tragedien fullbordas på bokens sista sidor.

Amalie Skrams roman handlar om underkastelse, förlorat hopp och om att inte höra hemma någonstans i världen. För Lucie blev det goda partiet en fruktansvärd kvinnofälla och som läsare kan man bara rysande följa med i detta kvinnoöde.

"Lucie" hittade jag i bibliotekets magasin. Gidlunds förlag gav ut år 1980. Översättningen är gjord av Maj Frisch.

Framletat

Jag har inte varit i Ystad nyligen men jag gör gärna reklam för trevliga antikvariat.

Däremot tillbringade jag en stund i biblioteksmagasinet igår och jag har också rotat runt i de egna hyllorna. Jakten på "äldre" litteratur ger jag aldrig upp. Nu är läsbordet belamrat med Amelie Skrams roman "Lucie", Marganita Laskis efterkrigsberättelse "The Village" en tjock novellsamling an Stacy Aumonier - och lite till.

Marganita Laski har jag inte läst något av tidigare men jag ser att hon levde mellan 1915 och 1988 och att hon arbetade som journalist under många år. Hon skrev både romaner och noveller - mest känd är hon kanske för Little Boy Lost från 1949. Några av Laskis verk kan man hitta i nyutgåvor från Persephone förlag i London. (Jag tror inte att Marganita Laski blivit översatt till svenska. )

"The Village" handlar om just det som titeln anger- en by i England strax efter andra världskriget - en svår och omvälvande tid för befolkningen som hade tvingats till stora uppoffringar och lidanden under många år. England i början av 1950-talet var ett fattigt land. Jag fick ofta höra berättas om detta eftersom mina föräldrar valde att göra sin bröllopsresa just dit år 1949. Då pågick ransoneringen fortfarande, städerna var ännu inte uppbyggda efter bombangreppen och de sociala klyftorna var enorma. Marganita Laskis bok är i mångt och mycket, läser jag, ett socialt reportage i romanform.

Höstmörkret är kompakt, det blir förhoppningsvis några stunder med läsning i soffhörnan senare idag.

En modern Madame Bovary

Axel Ebbes staty Solrosen

Jag har läst Elke Schmitters "Fru Sartoris- en vanlig kvinna", en roman som kom ut år 2000 (svensk översättning 2002 av Karin Ahlström-Koch).

Om författarinnan läser jag att hon började sin skrivarbana som journalist och att "Fru Sartoris" är hennes första roman.

"Fru Sartoris" har bjudit mig på mycket fängslande läsning och visst kan man säga att hon motsvarar en modern version av Emma Bovary. Boken är skriven i jag-form och fru S. är mycket meddelsam vad gäller tankar och känslor. Precis som Madame Bovary lever hon i skuggan av det liv hon drömt om - de talanger hon har kommer aldrig till sin rätt och hon blir tidigt sviken i kärlek och gjord till åtlöje. Så låter hon resignationen ta överhanden och hon accepterar ett grått och innehållslöst liv. Ett liv som hon inte lyckas ta kontrollen över och hon förmår heller inte ta vara på de glädjeämnen som dock finns. Fru S. är ett typexempel på frasen " dort wo du nicht bist ist das Glück".

Ett trist äktenskap, en dotter som hon inte kan knyta an till och en överintensiv kärleksaffär- spiralen vrider sig nedåt. Handlingen får dessutom extra kulör av en mystisk och dödlig smitningsolycka - med ett oväntat scenario.

Fru Sartoris är en både spännande och välskriven berättelse om en kvinna som som inte förmår att hantera sitt eget liv.

En ny tid

Fotot är lånat.

Jag har läst Ida Jessens roman " En ny tid" från 2015. Den belönades med Danmarks radios romanpris i år och jag hoppas att den svenska översättningen kommer snart .

Året är 1927.
Lilly har kommit till den lilla byn Thyregod nära Vejle som ung, nyutbildad lärarinna. Nu är hon cirka 50 år gammal och hennes man, Vigand, ligger för döden på ett sjukhus. Vigand har varit provinsialläkare och hans och Lillys äktenskap har inte direkt präglats av värme och innerliga känslor Lilly anförtror sig nu åt den dagbok som hon började skriva redan år 1904 och som hon alldeles nyligen har letat fram i en byrålåda.

"Mellem ham og mig har sproget vaeret lille. Sådan har vi levt. Sådan skal vi dö."

Ida Jessen berättar lågmält och vackert om en kvinna som står inför ett stort vägskäl i tillvaron. Makens död innebär en väldig omställning för henne och hon är tämligen ensam i världen och som läsare undrar man hela tiden hur detta ska sluta. Ida Jessen väver dock samman både personer och handling på ett både färgrikt och fängslade sätt. Porträttet av Lilly är fint utmejslat och man får se hur en frusen själ  undan för undan värms upp och hur en kvinna till slut finner sin väg. Jag är djupt imponerad av Ida Jessens berättarkonst.

Ett citat från boken: "Rigtig gamle mennesker siger ikke ret meget, og det er ikke fordi de ikke kan. De gider ikke."

Dansk lördag

Jag blandar det amerikanska (Philip Roth) med lite danskt och just nu ligger Ida Jessens roman "En ny tid" på mitt läsbord. Ida Jessen har ett så vackert språk och jag tycker mycket om handlingen i den här boken- mer om den så småningom. "En ny tid" finns ännu inte i svensk översättning och jag har fått anlita "fjärrlåneservice". Det köps in mycket få exemplar av böcker på originalspråket. Tyvärr.

Han som får vänta- kanske

Nemesis (hämndens gudinna)

Om tiden (bland annat) nu medger det, förstås. Jag talar om Philip Roth (förvisso skriver han inte poesi men väl så god prosa). Nobelpris i all ära men läsandet går vidare och jag har börjat ett mindre djupdyk bland Philip Roths böcker (han har varit mycket produktiv så att tala om "stort djupdyk" kommer inte på fråga för mig- jag får välja bland det som finns på biblioteket och i mina egna hyllor.

Jag har läst "Nemesis" (som kom ut på originalspråket år 2010 - den svenska översättningen kom först fem år senare. )

Året är 1944 och invasionen i Normandie har börjat- de flesta unga män har tagit värvning men Bucky Cantor är mycket närsynt och har därför blivit ratad. Han arbetar som fritidsledare och han är  duktig, rejäl och mycket populär bland de unga såväl som de äldre. Han har en perfekt flickvän från en perfekt familj och allt verkar gå honom väl i händer- några poliofall i en förstad till Newark (där det mesta av handlingen utspelar sig) oroar honom inte särskilt- men så kryper sjukdomen närmare och även Buckys stadsdel drabbas och den drabbas svårt. Många unga pojkar dör och så övertalas Bucky att lämna sin plats för att söka en fristad i Pennsylvania hos flickvännen Marcia.

Men... så slår sjukdomen till igen och i Buckys närhet. Vad orsakar detta onda och vem har skulden? Vad tänker Gud i sin himmel om allt som sker på jorden och vad spelar han för roll i det hela? Bucky plågas och våndas och allt slutar i sorg och egentligen stor tragik.

Philip Roth skildrar Bucky med stor psykologisk finess och med många intressanta frågeställningar och "Nemesis" är en bok som stannar kvar långt efter det att man lagt den åt sidan.  Det oförutseddas tyranni kan också spädas på med det egna tyranniet- det tyranni som riktas mot den egna själen.

Näst på tur  är Philip Roths "Indignation".

Priset med stort P

Precis som så många andra kommer jag att lyssna spänt klockan ett idag. Jag hoppas, som alltid, att poesien ska belönas men så blir det nog inte. Lyriken brukar bli ganska styvmoderligt behandlad även i Nobelprissammanhang.
Qui vivra, verra.

En enastående kvinna

,

Émilie du Chatelet (1706-1749)

"Émilie du Chatelet was a great man whose only fault was being a woman". Orden är Voltaires och han och Èmilie hade en lång vänskaps- och kärleksaffär.

Èmilie hade en framtidsinriktad far som lät  dottern få en lika god utbildning som sönerna och Èmilie visade sig vara en ytterst begåvad ung dam som kvickt lärde sig både språk och fysik. Hon bjöd så


Voltaire till sitt lantresidens och där bodde han under en lång tid. Voltaire och Èmilie blev livskamrater och nog skulle man velat vara en fluga på väggen och lyssna till allt de talade om.

Tragiskt nog dog Èmilie i barnsäng år 1749 (barnet var inte Voltaires).Vid dödsbädden satt maken, älskaren och Voltaire och alla sörjde säkert lika djupt.

David Bodanis har skrivit om Voltaire och Èmilie i  "Passionate Minds- The Great Scientific Affair" (2006). Jag har haft den här boken i min hylla ett bra tag men nu kan det vara dags att läsa. Voltaire är synnerligen aktuell i dessa dagar och Èmilie du Chatelet måste ha varit en otroligt fascinerande kvinna. (Boken finns i svensk översättning)

Tre berättelser från Ryssland

Fjodor Resjetnikov (1841-1871)

Jag har läst (och håller på att läsa) två romaner och en biografi och alla handlar de om stort mänskligt lidande.

Fjodor Resjetnikov är känd bland annat för sin korta roman "Pråmdragarna" , en berättelse som är väl förankrad i den hemska verklighet som alltför många tvingades leva i under tsartidens Ryssland. I "Pråmdragarna" hamnar läsaren i Podlipnaja, en avkrok på den oändligt stora ryska landsbygden. Här finns ingen vacker natur utan bara smuts, fattigdom och elände. Ett elände som är utan motstycke och människor dör som flugor (av svält). "Pråmdragarna" är ett fasansfullt dokument från en fasansfull tid. Boken har getts ut på Tidens förlag (1974).

Osip Mandelstam (1891-1938)

Alone I stare into the frost’s white face.  
It’s going nowhere, and I—from nowhere--- ( Osip Mandelstam i tolkning av John High)

Osip Mandelstam fängslades flera gånger under Stalineran och år 1938 skickades han till ett fångläger i närheten av Vladivostok. Han dog där strax efter ankomsten, svårt tärd och härjad av allt han tvingats vara med om.

Mandelstams hustru Nadezhda har tecknat ner sina minnen och jag läser just nu hennes "Hope against Hope" som är första delen av två i en biografi om sitt eget - och Osip Mandelstams liv.

På biblioteket hittade jag Margareta Sarris roman om några av de så kallade Kirunasvenskarna. Det var de som emigrerade till Sovjetunionen med stora förhoppningar om ett bättre liv och med viljan att hjälpa till att bygga upp ett nytt samhälle. Alla deras förhoppningar kom på skam och i stället fick de smaka på Stalins diktatur. De flesta av dem försmäktade i fångläger eller blev avrättade.

Margareta Sarri har fokuserat på kvinnornas öde och i "Ryska kyssar" handlar det om framför allt Maire och hennes dotter Sonja som hör till de få överlevarna. Svält, köld, umbäranden av alla de slag och lägertillvaro- det är en kamp för tillvaron hela tiden. Vänner och släktingar "försvinner" spårlöst och så kommer kriget. Till slut lyckas Maire ta sig tillbaka till Sverige med dottern och så börjar en ny men annorlunda kamp.

Jag tycker mycket om Margareta Sarris sätt att berätta. Hon gör kvinnorna så levande och framför allt fastnar jag för den urstarka Maire som lyckas nå en mycket hög ålder och så kan hon till slut orka med att berätta om allt hon varit med om. Boken handlar också om att söka sina rötter och hur viktigt det är att ha en plats som vi kan kalla "vår"; någonstans där vi kan känna att vi bottnar.

Gentlemen

Det kommer inte att handla om Klas Östergrens roman och det kommer heller inte att handla om Robert E Lee (fotot ovan), men general Lee har sin givna plats i kategorin gentlemen , han var en typisk "southern gentleman".

En äldre bekant till mig har lämnat detta liv och han lämnar ett stort tomrum efter sig även om vi inte stod varandra särskilt nära. NN var en gentleman ut i fingerspetsarna och när jag läser definitionen på just begreppet gentleman " en väluppfostrad man, en person som i fråga om vanor, kläder, språkbruk och allmänt beteende uppför sig på det sätt som tidigare var en norm i högre samhällsklasser; en väluppfostrad man som utmärker sig genom artig uppmärksamhet speciellt gentemot kvinnor., så infinner sig en dubbel saknad. Det är ont om gentlemen i dagens samhälle.

Hyfs och god ton var viktiga begrepp i min barndom. Jag är uppväxt i en tid då politiker kallade varandra för "herr"- det var herr Erlander, herr Hjalmarsson och herr Hedlund för att ta några exempel. Den tiden är förbi sedan länge och det är inte utan att jag saknar den. I svensk press kan man numera i stället läsa artiklar om bruna råttor och i USA har en viss presidentkandidat tappat alla skrupler (om han nu någonsin haft några). Jag kan inte påstå att jag är förhoppningsfull inför framtiden.

Jag har tröstat mig med att ta fram en bok som min nu bortgångne bekant rekommenderade till mig och talade sig så varm inför, nämligen Stina Otterbergs "Älska, Dricka, Sjunga, Leva, Dö - en essä om Erik Axel Karlfeldt.

Sub luna

från Hösthorn av Erik Axel Karlfeldt

Sub luna amo.

Mörk är min brud,

brinner i bruna kvällar,

dansar i månglitterskrud,

doftar som nattglim

under en kornblixtsky,

svalkar som morgondaggen,

växlar som nedan och ny.

Sub luna bibo.

Mörkt är mitt öl,

svartmältat korn dess kärna,

skummet som månglittermjöl.

Tankar och löjen

sväva kring kannans rund,

sväva som läderlappar,

sväva som guldlöv i lund.

Sub luna canto.

Mörk är min sång,

suckar som vågor i vassen,

rullar som bränningens gång,

reser sig trotsig,

sjunker tillbaka tung,

ebbar sin tid och flödar,

gammal och kvalfullt ung.

Sub luna vivo.

Mörkt är mitt liv,

ringa och vanligt i öden,

sorger och tidsfördriv.

Gärna jag delar

tingens förgängliga lott,

lycklig att lida och njuta

jordelivets fulla mått.

Sub luna morior.

Mörk är min grav.

Giv mig åt namnlös torva

eller åt vind och hav:

vilan i mullen,

eller ett skärat stoft,

fladdrande som min längtan

    fladdrat mot månklara loft.

Mera danskt

Ida Jessen (foto: Jan Ainali)

Ida Jessen är en av Danmarks mest kända nutida författare och med rätta. Flerfaldigt prisbelönad och mycket flitig med pennan (även vad gäller översättningar från både norska och svenska). Jag kunde önska att "mitt" bibliotek hade köpt in flera böcker av henne men danska språket blir styvmoderligt behandlat i Sverige och allt blir inte översatt till svenska- då gapar det lite tomt på hyllorna även om jag hittade ett par titlar.

Jag har läst ABC, en roman som kom ut redan år 2005. ABC är en mästerlig skildring av mänskligt sönderfall och kan läsas som en psykologisk thriller. Det handlar om den stackars Jacob, en man i fyrtioårsåldern med ett bra arbete och en välordnad tillvaro som inkluderar en snofsig lägenhet i en av Köpenhamns bättre stadsdelar. Jacob känner sig ensam och längtar efter mera innehåll i sin annars perfekta tillvaro. Så träffar han Susan (ensamstående kvinna med en nioårig dotter) och sedan går allt i rasande fart. De flyttar ihop, Susan blir gravid, en liten pojke föds och ja, så skriver Jacob över halva lägenheten på henne. Det dröjer inte länge förrän helvetet brakar löst och Susan är inte alls den drömkvinna som Jacob inbillat sig. Maken till manipulativ varelse får man leta efter och allt accelererar mot avgrunden.

Det är snudd på ohygglig läsning och boken visar hur en snäll, godtroende och framför allt konflikträdd man snabbt tappar fotfästet. Ida Jessen skriver flyhänt och med stor psykologisk finess- jag läste och läste och glömde både tid och rum.

Nästa gång jag reser över sundet (vilket lär bli ganska snart) kommer jag att försöka proviantera fler böcker av Ida Jessen.

Filíocht

Irland är ett land fyllt av poesi (filíocht)  och poeter. Framför mig har jag nu Enda Wyleys diktsamling "Borrowed Space- new and selected poems" från 2014 , utgivare är Dedalus Press.

Enda Wyley växte upp i Dun Laoghaire söder om Dublin och i Dublin bor hon fortfarande. Hon har skrivit ett flertal diktsamlingar och också några barnböcker.

Jag dras med i de poetiska virvlarna som snurrar kring främst Irland men också Ryssland och Australien. En dikt tillägnas Anna Akhmatova- en annan Osip Mandelstam.

May I never, as she did, on scraps of paper
have to pass my rhyme on- like a mantle of ermine
she shared in the cold,----
(från Poems Whispered in Leningrad, 1940)

En annan dikt jag fastnar för är den som har titeln Books och den är en hyllning till fadern som var så rädd om sina böcker och som försökte att lära sin dotter att ha samma lätta hand när hon umgicks med dem- men utan resultat för

Mine, marked with breakfast coffee spilt
on the earliest 50A ride to work,
---
Father, we will meet surprised someday,
both reaching for the same line.

Från Gardens, Royal Hospital Kilmainham tar jag dessa rader

Here the wild hill rolls our secrets
down to the old knotted tree, here
traffic roars like a tragic wind----

Det finns så mycket vackert att läsa i Enda Wyleys diktsamling och jag låter boken ligga kvar ännu ett tag på mitt läsbord- och så lånar jag några rader från en annan irländsk poet, Derek Mahon, och hans "Leaves" (de raderna kan man också finna i Enda Wyleys "Socrates in the Garden" från 1998.

 

"Somewhere in the heaven

of lost futures

the lives we might have lived

have found their own fulfillment."

Fokus på Langeland

Nog har den ett passande namn, ön som ligger där tätt intill Fyn. Langeland. Danmark är sannerligen ett ö-rike.

Varje år delar Danmarks Radio ut ett litterärt pris (i fjol gick det till Ida Jessen).

Nomineringarna till DR-priset för nästa år har redan börjat droppa in. Jag har fäst mig vid Merete Pryds Helles biografiska roman "Folkets skönhed" som är en släktkrönika från just Langeland. Den tar sin början i 1930-talets Danmark.

Från vad jag har kunnat snappa upp via recensioner är allt inte så vackert som titeln kan låta påskina- det som följde när 30-talet var slut blev en ond tid för de flesta danskar. Langeland är ingen jättestor ö och för att försöka få en bättre utkomst tvingades dessutom  många flytta till de stora städerna. I "Folkets skönhed" drar huvudpersonerna till Köpenhamn. Fattigdom och elände och dessutom tysk ockupation- det är ingen lycklig kombination men jag är intresserad av att veta hur det var den gång allt detta ägde rum.

En annan författarinna som blivit nominerad är Kirsten Thorup och då med romanen Erindring om kaerligheden. Här är det ett komplicerat mor-dotter-förhållande som avhandlas.

Inspiration från LIRE

Boken på bilden ovan har jag läst och den förgyllde några dagar för mig vid ett besök i Bryssel för inte alltför länge sedan.

Sylvain Tesson är vad man nog får kalla en riktig våghals- en äventyrare och han har fyllt sitt liv hittills med olika djärva projekt/resor. I The Consolations of the Forest skriver han om den tid (åtskilliga månader) han tillbringade i en "cabane" strax intill Bajkalsjön. Han läste samtidigt kopiöst med böcker (många klassiker) som han hade medfört för att klara av den ryska vintern. Jag tyckte mycket om den här boken.

Sedan dess har Tesson åkt på motorcykel i Napoleons spår (det misslyckade fälttåget av år 1812) och så har han ägnat sig åt att klättra på husfasader. Den senare sysselsättningen fick ett abrupt slut år 2014 när han handlöst ramlade tio meter ner i marken från ett tak i Chamonix. Tesson överlevde som genom ett under men han blev mycket svårt skadad och har fått men av fallet  bland annat en partiell ansiktsförlamning som enligt hans egen uppgift får honom att likna en preussisk officer från kriget av 1870- och så har han förlorat hörseln på ena örat.

När han låg i sin sjuksäng lovade han sig själv att om han blev återställd så skulle han fotvandra sig genom Frankrike och det är just denna vandring som hans senaste bok handlar om (för visst fullföljde han sitt projekt). Sur les chemins noirs heter boken och jag har läst ett kort utdrag från den i tiskriften LIRE som min franska väninna är så snäll att skicka mig varje månad.

Jag blir mycket svårt frestad att investera i den här reseberättelsen och jag hoppas också att den kommer att bli översatt till andra språk så småningom. Tråkigt att Tessons böcker inte finns på svenska, tycker jag och jag hoppas på ändring därvidlag.

I dödens närhet

Jag tillbringade en stund med att ögna igenom några av årets utgivningar och hittade då den här lilla boken från Ersatz förlag. "En liten bok om döden" av den polske författaren Andrzej Stasiuk. Den ska jag läsa så snart jag hinner.

Fyra berättelser om döden finns med i boken- och det handlar om vänner, om farmor och om den älskade hunden. Jag har tidigare läst Stasiuks reseberättelser "On the road to Babadag" (svensk översättning finns, Ersatz förlag) och jag tog den boken till mitt hjärta direkt. Resepoesi kanske man kan kalla det för men skrivet på prosa.

För tillfället är jag själv djupt involverad i dödens obönhörlighet för jag håller på att sortera min mormors sista brev- de brev hon skrev bara några veckor innan hon tvingades lämna det här livet, bara 33 år gammal. Tuberkulosen vann till slut kampen. Hjärtskärande läsning är det för mormor hade tre små barn som nu skulle bli föräldralösa (min morfar hade gått bort året innan i samma hemska sjukdom).
---
God morgen! God morgen! sang fuglen på kvist,
tit så den aftensolen bag fængselets rist.

Tit dufted, tit nikked småblomster ved gry,
før aften lå de knust under haglvejrets sky.

Tit leged småbarnet i morgensol rød,
ved kvæld det lå på lejet så stille og død.

På jorden ej lever så salig en sjæl,
jo lykken kan omskiftes fra morgen til kvæld.
---
B S Ingemann

Ett besök på biblioteksmagasinet

Henrik Fleming (1584-1650)

Det är inne i magasinets dunkla vrår som de finns, bokskatterna. Tyvärr är "mitt" biblioteks magasin ganska litet (som biblioteket) och rymmer inte så många volymer men tillräckligt många för att man ska  kunna göra flera fynd.

Hem kom jag med Graham Greene's "En sorts liv"- ett självbiografiskt utkast från 1971, Lars Gustafssons "Ett minnespalats- vertikala memoarer" från 1994 och Katarina Villners "Blod, kryddor och sot- Läkekonst för 350 år sedan. Den sistnämnda boken får man ha rätt starka nerver för att läsa och man ska nog vara tacksam att man inte levde på medeltiden.

Jag fastnade för berättelsen om Henrik Fleming som fick ta över en del av den svenska flottan år 1628. Ett riktigt annus horribilis för övrigt för samma år sjönk Wasa, flaggskeppet Christina förlorades likaså dessutom led manskapet av allehanda svåra sjukdomar. Det var så illa att man tvangs ha särskilda sjukskepp.

Den förste juli fick så Fleming befälet över en blockeskader. Då var han 44 år och en man med många meriter. (Han hade dessutom hunnit med att författa en självbiografi). Nu skulle han försöka ta itu med allt elände ombord. En stor utmaning för massor av sjukdomar grasserade: "huwodt werck, fråssa, hidzig bensiucke, skelvan, skörbiuken, halss schulsten, blodsotten, hitzig siuckdom."
Helt fel ute var inte Fleming när han försökte bota skörbjuggen med citroner och han gjorde verkligen sitt bästa med de andra tillstånden också. Han blev sjuk själv på kuppen.

I kapitlet om Fleming får man också ta del av en utförlig klagoskrivelse från Fleming- ställd till rikskansler Axel Oxenstierna.

Katarina Villners bok är mycket välskriven och med ett gott urval av sjukdomar och dåtida botemedel. Här får man verkligen en vid inblick i gammal läkekonst (och kvacksalveri). Fina illustrationer kan man dessutom njuta av (fast en del av dem är ganska otäcka)

Detaljrikedom

Det är Albrecht Dürer  (1471-1528) som står för detaljrikedomen i den här tavlan. Den utsökta akvarellen avbildar inte mindre än nio olika gräsarter. Bilden av gräsen är en av många vackra illustrationer i Nina Burtons bok "Gutenberggalaxens nova".

En bok som denna ger upphov till mera läsning och tack och lov finns en omfattande litteraturhänvisning - den kommer jag att gå igenom mycket noga.

Erasmus grav i Basel (Münsterkatedralen) fotot är lånat.

Nina Burton skriver nu inte alls bara om Erasmus även om han är bokens röda tråd. På sidorna trängs även konstnärer, boktryckare, den tidens läkare (Paracelsus var en något annorlunda bekantskap, måste jag säga) och många andra kända personligheter som satte sin prägel på denna brytningstid i Europas historia.

Så här avslutar Nina Burton sin lärorika, inspirerande och alls icke svårlästa bok:

När jag kom ut ur katedralen var marken pudrad med nysnö. Jag stod en stund och såg på allt det väntande vita. Framför mig hade några duvor lämnat en skrift av fågelfötter och en fjäder, som jag tog upp. Den hade både en mjuk ändpunkt och en skarp. Någon gåspenna var det inte, men den dög för det samtal som skulle fortsättas. En vingpennas lätta flykt kan bära långt, passera gränser och ge ett friare perspektiv.
Nu kunde jag äntligen gå vidare. Jag hade fått ett hum om hur allting blev. Historien började med en bok, men den slutade inte med en grav. Nej, den slutade inte alls.

En kvinnas blekblå handskrift

Franz Werfel (1890-1945) var en österrikisk författare och när jag hör hans namn tänker jag främst på romanen "Sången om Bernadette" (som även filmatiserades och som blev mäkta populär på den tid det begav sig). Jag tänker också på hans kända hustru Alma (först gift med Gustav Mahler sedan med arkitekten Walter Gropius och så med Franz Werfel).

Franz Werfel var av judisk börd och han kom att leva i en mycket ond tid. Hans böcker brändes på bokbålen i Tyskland år 1933 och så kom Anschluss år 1938 då han och Alma fick fly för sina liv. Först till Frankrike och sedan, under dramatiska omständigheter (fotvandring över Pyrenéerna) via Spanien till USA där han till slut fann en fristad. Strapatserna förkortade hans liv och han gick ur tiden redan år 1945.

År 1941 kom den korta romanen (eller långa novellen) "En kvinnas blekblå handskrift" ut för första gången. Den har inte funnits i svensk översättning förrän nu och jag riktar en stor tacksamhetens tanke till förlaget Ersatz som nu ger ut detta mästerverk- för ett mästerverk är det.

Det är i behärskandet av det så kallade korta formatet som man känner igen de där riktigt stora författarna. "En kvinnas blekblå handskrift" är mästerligt sammanfogad och den beskriver en opportunists väg genom en del av livet.

Vi möter Leonidas på hans 50-årsdag och han är verkligen nöjd med sig själv- han har behållit sitt utseende, han har gift sig mycket förmånligt och han har ett inflytelserikt arbete på ministeriet för kultur- han är en av de fyrtio till femtio ämbetsmän som styr staten. Självgodheten vet inga gränser. Han tänker tillbaka på sin väg till framgång som började med ett arv- av en frack. En god vän (en "intelligent israelit" enligt Leonidas) tog livet av sig i desperation och testamenterade sin frack till Leonidas . Så kunde testamentstagaren göra succé i balsalarna och träffa" rätt" sorts människor.

"Ett skott avlossas i grannkammaren i hans sjaskiga studentbostad. Han ärver en nästan splitter ny frack. Och genast blir allt som i en ballad."

Nu har alltså Leonidas fyllt 50- han får många gratulationskort och hälsningar och hustrun är nöjd med sin man i den stora och fina lägenheten som de båda bebor (de har inga barn). Bland alla lyckönskningar gömmer sig dock ett brev med en bekant handstil.... och så rullas ett drama ut på scenen, ett drama som kommer att väl visa Leonidas sanna jag. En gammal kärlek dyker upp- en kärlek som Leonidas försökt att skaka av sig men nu träder hon alltså fram- Vera Wormser- med en begäran om hjälp.

Werfel  klär av opportunisten Leonidas inpå bara kroppen och på ett djävulskt skickligt sätt.

"En kvinnas blekblå handskrift" är en bok jag varmt kan rekommendera. Översättningen är gjord av Ola Wallin.