söndag 20 december 2015

Teffi


De flesta bokälskare vet hur det är- man letar efter något speciellt och så hittar man något helt annat än det man hade tänkt sig. Så var det för mig denna ännu tidiga söndagsmorgon. På jakt efter Ungern fann jag Ryssland skulle man kunna säga.

Teffi? Vem var det, frågade jag mig genast och så har jag lärt mig att detta var en författarinna som inte var rädd att säga och skriva vad hon tyckte. Hon gick ett tag  hem hos både Tsaren och Lenin för hon gisslade olika företeelser i det ryska samhället- men när väl bolsjevikerna kommit till makten blev hon ändå för magstark för diktaturen (vars snara drogs åt alltmer)

Nadezhda Alexandrovna Lokhvitskaya (som var Teffis riktiga namn) levde mellan 1872 och 1952 och en stor del av sin tillvaro tvingades hon leva i exil (i Frankrike).

Pushkin Press har tagit fram Teffi ur glömskans mörker genom att ge ut novellsamlingen "Subtly Worded". Min nyfikenhet är sannerligen väckt.

2 kommentarer:

Klemperer sa...

Hun skrev, läsde jag (tack till dig, jag visste ingenting om Teffi eller Lokhvitskaya) för "the new life" i Ryssland. Det var den första bolshevik-magasinen. Hun var, läser jag, "a russian humorist writer". Det var Osorgin inte, men han också kämpade emot Tsaren och var tvungen att åka i exil. Senare upplevde han det igen med Lenin och Trotskij och revolutionen. Så jag tänkte lite om Osorgin när jag läsde om vad du skriver om Teffi. Ny är jag nyfiken också! (Och jag har fortfarande 2 böcker kvar jag vill läsa av Osorgin. Jag läsde bara "Terroristerna" om revolutionen 1905, en underbar bok, och "den långa färden" på svenska).

Idag är den tjugonde December (känns som September/Oktober i Tyskland, 13-15° plus hela veckan). Jag älskar verkligen vad Harry Martinson skrev om dagen. (Det finns i "Midsommardalen", 1938). Här är det.


HARRY MARTINSON, SOL

Fäst på papperet här en glimt av den tjugonde decembers sol. Låt den lysa ned längs den gula blyertspennan och säga hur den bröt fram i en förklaringspaus mellan snöyrorna. Radion spelade en middagspolka borta i vrån. Solen och snön flöt in i gardinerna och gardinerna flöt ut i solen och snön. Solen stod bakom päronträdens grenar och den skälvde som flammande uppenbarelseeld bakom björkarnas risverk. Vintersol kastad mitt i en av årets tre mörkaste och kortaste dagar är inte bara bokstavligen en uppenbarelse. Den är mycket mera. I en sådan stund häftar varken stämningar eller minnen vid solen. Nej, den kommer som ett nu och som ett oförutsett genombrott. När ett nu flammar till och plötsligt överraskar, då minns man det efteråt som ett solnu på rutan, utan förtid och framtid.
Solen lyste in i ansiktet på oss alla i hela huset. När den strax därpå gick i moln stod det nuet kvar som i eldram. Solen hade brutit fram så häftigt, så överraskande, att det inte fanns plats för annat än ljusupplevelsen och eldupplevelsen däri, nästan utan varje drag av vad man kallar stämning.
Ett nästan otänkbart enhetsljus stod i låga i nuet.
En sådan stund kan inte mätas. Den rymmer intet, och den rymmer alla tider.



Jag memorerade det, det är så oerhört bra. Mörkret, snön - och solen som "nu!".

Ingrid sa...

Klemperer: Tack för de vackra raderna av Harry Martinson- han var ett språkets mästare. Jag har beställt boken av Teffi- kunde inte bärga min nyfikenhet. Jag lär inte få den förrän till nyår ( i bästa fall.)Osorgin är också en av dessa bortglömda författare- och ja, de böcker jag läst av honom är oförglömliga. Underligt att ingen vill ge ut på nytt.