Läsåret 2015

Vinter någon gång på 1960-talet

Snö har ännu inte fallit här i södern men kanske kommer det några flingor inom kort.

År 2015 går snart till historien- ett år som väl inte kan betecknas som särskilt upplyftande eller lyckligt för världen i stort. Jag kan bara hoppas att 2016 blir bättre.

Min läsdagbok fylldes under året men i november började det att tryta med inspirationen. Jag tror att allt otäckt som hände just då satte sina spår- så de sista sidorna i anteckningsboken gapar tomma.

Så till saken:

Paula Fox fick inleda året för mig och jag blev mycket förtjust i hennes roman "Förtvivlade människor" - 1960- och 1970-talens USA. Nya tider och ångestfyllda, tomma själar och en krackelerande värld för många.

Jag läste också tre delar av Elena Ferrantes Neapelkvartett i början av året. Fantastiska romaner och det är sannerligen på tiden att de (och nu är kvartetten komplett) ges ut i svensk översättning.

Historia - som bäst, blev min kommentar till den här boken om ätten Plantagenet- kungar och drottningar som gjorde avtryck i inte bara England.

Khushwant Singhs "Tåg till Pakistan" - en modern klassiker som getts ut av Tranan förlag bjöd på mycket intressant och lärorik läsning. Det handlar om "The Partition" år 1947. Handlingen tilldrar sig i Punjab.

Jag önskar att den här boken blev översatt till svenska. The Investigation av Jung-Myung Lee blev en av 2015 års stora läsupplevelser för mig. "The Investigation" är en bok om poesi och kärleken till böcker och om strävan att se det vackra i tillvaron trots fruktansvärda lidanden och hemska omgivningar. Handlingen är biografisk och bygger på den koreanske poeten Yun-Dong-jus korta liv.

I maj läste jag en hel del av Olle Hedberg, författaren som idag är väldigt bortglömd (tyvärr). Fyra delar i serien om Blenda och Hans underhöll mig rejält. Bäst tyckte jag om den första delen "Dan före dan" från 1948.

Henrik Pontoppidans "De dödes rige" från 1922 blev en annan mycket stor läsupplevelse.

I romanen "De dödes rige" beskriver Pontoppidan förra seklets första tiotal år. Det är ingen upplyftande läsning och det är ett samhälle utan djupare värden som skildras. Allt går i princip att köpa för pengar och makten delas mellan korrumperade präster, okunniga politiker och dåliga journalister ("det saedvanlige forsorne broderskab af litteraturens alfonser og havarerde talenter, der fra et storstads overflade flyder sammen i avisernes reporterstuer som spildevandet i en kloakbrönd".). En undergångsstämning breder ut sig över sidorna och en tristess och uppgivenhet har lagt sig över landet.

William Faulkners "Absalom, Absalom!" och Andrzej Stasiuks " På vägen till Babadag"
lyste också upp bokhimmeln för mig under året.

Jag har blandat friskt och det kommer jag att fortsätta med. Mest nyfiken är jag på andra länders litteratur och eftersom det finns så mycket därute som inte översätts blir jag tvingad (anser jag själv) att läsa på de få språk jag behärskar någorlunda.

Så önskar jag alla bokälskare ett riktigt gott 2016 med många härliga lässtunder!

Inför år 2016

Jag avger aldrig nyårslöften däremot har jag önskningar och inför nästa år (som står i farstun) förbereder jag mig (litteraturmässigt, då) genom att kika på böcker som jag tror att jag kommer att beställa på det ena eller det andra viset.

Förutom en del tyskspråkigt (som förhoppningsvis är på väg till min brevlåda) hade jag tänkt titta lite på "nytt ryskt"- även om jag misstänker att en hel del inte ännu finns i översättning. Så kallade inspirationsböcker är alltid trevliga att läsa och jag ser fram emot mini-guiden på bilden ovan.

Från SWR:s Bestenliste: en glädjande överraskning

Jag hajade till och tog nästan ett litet glädjeskutt! Michail Ossorgins (eller Osorgin) "Eine Strasse im Moskau" har hamnat på andra plats på SWR:s så kallade Bestenliste för Januari år 2016. (SWR är förkortning för Südwestrundfunk som täcker upp Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz).

Äntligen kommer mera ljus på denne förnämlige ryske författare som varit bortglömd så länge. Jag hoppas att ljuset kan leta sig till Sverige också. Det finns redan några svenska översättningar men de är av ganska gammalt datum (1930-tal).

"Eine Strasse im Moskau" har fått titeln "Den tysta gatan" på svenska och så här skrev jag om boken i maj år 2013.

 Michail Osorgin tar oss med till första världskrigets, revolutionens och sedan också inbördeskrigets Ryssland. Det är en själfull och oftast mycket sorglig berättelse med flera huvudpersoner men bokens röda tråd är hörnhuset vid den lilla gatan Sivtsev Vrajsok- det är där professorn och ornitologen Ivan Aleksandrovitj bor med sin hustru och sitt barnbarn- den vackra Tanjusja.

Naturen lever och frodas - naturbeskrivningarna är ofta så vackra- och de står i bjärt kontrast till krigets vedervärdigheter.

"Morgonen föddes, en purpurröd morgon i vit dräkt. Med mjölkvita vingar fladdrade den mot rutan".

Boken består av två delar- och kapitlen är korta och har alla sina mycket talande titlar: Det femte kortet, Svalorna flyga bort, Axios, Invaliderna....  Osorgin filosoferar med hjälp av sina karaktärer- han funderar och han genomskådar människorna- men det är ingen fördömande skildring- människor blir som de blir av en anledning och oförsonligt blir det egentligen aldrig- däremot blir det galghumoristiskt ibland och mycket rakt på sak.

En av de mera skrämmande personerna i galleriet är Savalisjin- han som verkar vara så snäll och menlös och utan riktning i livet. Han genomskådas direkt av grannen Astafjev : " Jag säger er rakt ut, att ni är en man som inte passar för det här livet. Vad är ni för en återuppbyggare? Ni har ingen riktig tro, ni är inte tillräckligt fräck, och stjäla kan ni förstås inte heller. Man kommer att hacka er till kalops och slänga er på sophögen. Och så drar ni er inte för att gå omkring och grubbla över allt möjligt. Då är det mycket bättre att dricka. En drucken man är vis." Vad det blir av Savalisjin? Han blir bödel. Han ser till att de misshagliga blir 'bokförda som utgifter'. (ett uttryck som tjekan använde när det var fråga om att arkebusera någon.

Folk svälter, pengar har inget värde det är bara livsmedel som räknas. Man säljer allt man äger i princip för att få mat och man gör långa resor ut på landet för att proviantera. Sjukdomarna och den ständiga hungern skördar massor av liv och de som inte dör av umbäranden riskerar att rensas ut och försvinna i en massgrav. Rysslands historia är blodig och svart, svart, svart.

Genom allt detta svarta strålar dock Tanjusja och hennes farfar, ornitologen som båda lyckas klara livhanken och förståndet genom alla prövningar.

"Den tysta gatan" är en bok fylld av betraktelser och tankar- och den kan inte lämna någon oberörd.

"Det vore ju allt för enkelt, både för människorna och historien, om det bara funnes en enda sanning, som kämpade med lögnen. Det funnos två sanningar och två hedersbegrepp, som kämpade mot varandra och slagfältet var bestrött med lik av de ärligaste och bästa".

Kan det sägas bättre? Nog är det synd att en sådan här pärla till bok ska stå där gömd och bortglömd i ett magasin. Den borde ges ut igen! För mig kommer "Den tysta gatan" att bli en av årets stora läsupplevelser- det är då ett som är säkert.


Jag noterar det tyska förlaget som har gett ut Osorgins bok : Die andere Bibliothek. Säkert är det lönt att leta vidare deras utgivningskatalog.

 

Det finns en del senare översättningar av Osorgins verk även på engelska.

och så ska det bli lite tyskspråkigt

Roman från 1930- svensk översättning har jag inte hittat så det får bli läsning på originalspråket.  Die Powenzbande är en så kallad skälmroman och den är skriven med satirisk udd- jag skulle tro att småstadsmentalitet och skenhelighet får sig några rejäla käftsmällar i den här berättelsen.

Ernst Kreuders roman "Die Gesellschaft vom Dachboden" finns i svensk översättning (från 1950). "Sällskapet på vinden" är titeln. Boken kom ut i Tyskland år 1946 och den blev mycket omtalad på sin tid. Sällskapet i fråga består av sex något udda individer som bor på en vind någonstans i Tyskland. Den här romanen är jag rejält nyfiken på.

Det känns verkligen bra att börja nästa år med lite tysk litteratur!

Home av Marilynne Robinson

Någon svensk översättning av Marilynne Robinsons roman "Home" har jag förvånansvärt nog inte hittat.

Man kan säga att Home är en "syskonbok" till Gilead för den har handlingen förlagd till samma plats och samma tid (Iowa under mitten av 1950-talet) men här berättas allt från en annan synvinkel. "Home" är i mångt och mycket (men inte i allt) liknelsen om den förlorade sonen i modern tid.

 Jack Broughton återvänder hem efter att ha varit så gott som spårlöst försvunnen under 20 år. Som barn och ung var han vad man skulle kunna beskriva som en odåga som ständigt hittade på jäkelskap för sin omgivning och till slut blev allt för mycket när han såg till att göra en ung flicka med barn. Då flydde Jack fältet och lämnade sina föräldrar att ta hand om ansvaret.

Nu har Jack återvänt till sitt hem där nu bara den åldrige och långsamt döende fadern bor tillsammans med Jacks yngre syster, Glory.

"Home" är en oändligt sorglig bok och den låter både Jack och Glory få berätta sina historier i långsam takt över sidorna. Ändå blir mycket fördolt och man anar att det finns många familjehemligheter som aldrig kommer upp till ytan- de bara lurar där i virvelströmmarna som till slut blir till ett djupt hål.

Marilynne Robinson är en mycket skicklig berättare och hennes romaner har så många bottnar och så många djup. Man tjusas och man försjunker i tankar hela tiden under läsningens gång.  Den som har läst "Gilead" vet att Jack bär på en stor hemlighet, en hemlighet som kommer att yppas även i "Home" men då först på de allra sista sidorna. Den ena romanen kompletterar den andra, tycker jag (oavsett i vilken ordning de läses).

Det sägs att för att förstå USA så måste man också förstå historien- och USA:s historia är blodig och våldsam. Inbördeskriget skördade mer än en halv miljon unga liv och har återverkningar än idag. I både "Gilead" och "Home" kastar inbördeskriget sin långa skugga över allt- från John Ames minnen av sin farfar (som kämpade med John Brown för slaveriets avskaffande) och till Jacks inställning till händelserna i Montgomery, Alabama år 1957.

"Home" är som sagt en mycket sorglig bok men hoppet dör aldrig , det ska man kanske tänka på när man slutat läsningen.

God Jul!

Nu blir det ett par dagars juluppehåll för välbehövlig vila och förhoppningsvis också läsning.

Jeg glæder mig i denne tid;

nu falder julesneen hvid,

så ved jeg julen kommer

Min Far hver dag i byen går

og når han kommer hjem, jeg står

og ser hans store lommer.

Från den danska julboksklassikern "Peters Jul" av Johan Krohn. (Boken gavs ut för första gången redan år 1866.)

Någon vit snö lär förvisso inte falla där jag bor (snarare grått regn) men det gäller att se glad ut ändå och ta på sig rätt sorts ytterplagg.

God Jul, önskar jag er alla.

Efter Gilead

Sömnbesvär är en mycket irriterande ålderskrämpa- och när vinden tjuter utanför fönstren blir det dåligt med just sovandet. Det är tur att nattduksbordet är välfyllt. Under vargtimmarna har jag läst och läst ut Marilynne Robinsons roman "Gilead" och den boken har det skrivits spaltmeter om redan så jag har inte mycket att tillägga mer än att den var en av årets större läsupplevelser för mig. Jag läser och funderar - med Marilynne Robinsons texter måste man ta det långsamt. De är fyllda av ett alldeles speciellt djup och ofta läser jag meningarna om och om igen.

Gilead är en liten plats i Iowa och här tänker jag stanna för "Home" vänder blicken mot den förlorade sonen Jack Broughton som läsaren fick stifta bekantskap med i "Gilead". Jack har återvänt till sin hemstad efter tjugo år och hans far är döende, vårdad av systern Glory.

Mycket glad blev jag över att hitta Alexandra Harris "Weatherland" i brevlådan. Den röda tråden i boken är engelsk kultur under inflytande av vädret - allt börjar med den långa dikten "The Wanderer" som är skriven på anglosaxiska. Man har inte kunnat exakt tidsbestämma verket men det har gissats på någon gång mellan 600-talet och 1000-talet (efter Kristus).

and þās stānhleoþu  stormas cnyssað;
hrīð hrēosende  hrūsan bindeð,
wintres wōma,  þonne wǫn cymeð,
20nīpeð nihtscūa,  norþan onsęndeð
hrēo hæglfare  hæleþum on andan. 

i översättning:

Storms crash against rocky slopes,
sleet and snow fall and fetter the world,
winter howls, then darkness draws on,
the night-shadow casts gloo´m and brings
fierce hailstorms from the north to frighten men.

[105]Undergångsstämningen fyller raderna och vintern är också symbolen för en åldrande man som inväntar sin egen död. Symboliken är mäktig. Jag lär mig också att anglo-saxisk berättartradition inte gärna skildrar behagliga och varma månader som juni, juli och september- det är vintern och kylan som får allt fokus och  700- och 800-talen var genomsnittligt mycket kallare än både tidigare och senare århundraden.

I "Weatherland" blandas konst, litteratur och vädrets makter- och jag är övertygad om att Alexandra Harris gör denna blandning ytterst läsvärd och lärorik.

Teffi

De flesta bokälskare vet hur det är- man letar efter något speciellt och så hittar man något helt annat än det man hade tänkt sig. Så var det för mig denna ännu tidiga söndagsmorgon. På jakt efter Ungern fann jag Ryssland skulle man kunna säga.

Teffi? Vem var det, frågade jag mig genast och så har jag lärt mig att detta var en författarinna som inte var rädd att säga och skriva vad hon tyckte. Hon gick ett tag  hem hos både Tsaren och Lenin för hon gisslade olika företeelser i det ryska samhället- men när väl bolsjevikerna kommit till makten blev hon ändå för magstark för diktaturen (vars snara drogs åt alltmer)

Nadezhda Alexandrovna Lokhvitskaya (som var Teffis riktiga namn) levde mellan 1872 och 1952 och en stor del av sin tillvaro tvingades hon leva i exil (i Frankrike).

Pushkin Press har tagit fram Teffi ur glömskans mörker genom att ge ut novellsamlingen "Subtly Worded". Min nyfikenhet är sannerligen väckt.

Ord som bevingats (och lite till)

Pierre Cambronne vid Waterloo (1815)

År 2015 markerar 200-årsminnet av slaget vid Waterloo och det har givits ut otaliga böcker om ämnet (framför allt i England).

Jag har letat lite i diverse artiklar och tror att jag kommer att läsa Bernard Cornwells "Waterloo" (Cornwell är en bästsäljande författare med massor av historiska romaner i bagaget- en del är bättre än andra, förmodar jag och hoppas att just "Waterloo" ska höra till den första kategorin).

De bevingade orden då? Från Waterloo kanske Pierre Cambronnes korta och koncisa utbrott (och nog är det hela en skröna men icke desto mindre en minnesvärd sådan) "Merde!" inför en begäran om att ge sig på direkten. (Begäran kom från den engelske generalen Colville). Ordet gick till historien hur som helst och så skapades "le mot de Cambronne".

(Detta får mig att tänka på den amerikanske generalen McAuliffes "nuts" vid Bastogne i december 1944). som var hans svar till tyskarna som begärde omedelbar amerikansk kapitulation.

Brendan Simms har skrivit om slaget vid Waterloo han också. Att segern skulle gå till hertigen av Wellington var inte alls givet- det var ett hårt och blodigt slag och det såg illa ut för de engelska trupperna mer än en gång. Räddningen blev förmodligen de 400 preussiska soldaterna som Brendan Simms skriver om i sin bok "The Longest Afternoon".



Brendan Simms, som är historiker, har skrivit flera böcker men jag kan inte se att någon av dem har översatts till svenska. Ett flertal av Bernard Cornwells historiska romaner finns dock att hitta i svensk översättning och eftersom han är en så kallad bästsäljande författare kanske även boken om Waterloo kommer ut på svenska så småningom.

Biografi och poesi

Jag tycker inte att man behöver läsa diktarbiografier för att njuta av vacker poesi men ibland kan det underlätta och ge nya dimensioner om man känner till bakgrunden till skapandet.

Jag är fördjupad i Lyndall Gordons mycket innehållsrika biografi över Thomas Stearns Eliot som verkligen inte gjorde tillvaron vare sig enkel eller bekväm för sig.

Rosenträdgården vid Hever Castle i Kent (familjen Boleyns högsäte under många år). Fotot är lånat.

Det tog T S Eliot nära tio år att skriva diktsamlingen "Four Quartets"- den första delen "Burnt Norton" kom ut separat år 1936.

Eliot hade komplicerade relationer med kvinnor och hans första äktenskap var minst sagt turbulent. Han lämnade sin hustru och i stället sökte han sig till en ungdomskärlek, Emily Hale. Med henne for han till herrgården  Burnt Norton i Gloucestershire och paret promenerade där i den vackra rosenträdgården. Eliot lät sig hänföras av skönheten i det han såg och även av kvinnan han hade vid sin sida. Det blev ett ögonblick av lycka.
-----
What might have been and what has been
Point to one end, which is always present.
Footfalls echo in the memory
Down the passage which we did not take
Towards the door we never opened
Into the rose-garden. My words echo
Thus, in your mind.
----
Go, go, go, said the bird: human kind
Cannot bear very much reality.
Time past and time future
What might have been and what has been
Point to one end, which is always present.

Ögonblick är ett mått på något mycket kortvarigt och så bleknade känslan bort mycket snabbt. Med Emily (som bodde i USA) uppehöll T S Eliot kontakten under många år men det blev inte Hon i slutänden. Den svunna stunden blev inspirationen till en lång dikt och den kan man läsa hur mycket som helst om "på nätet". De långa dikterna i Four Quartets har fått namn av platser (i England och i USA) och dessa platser blir också fundamentet till en poetisk självbiografi.

Lyndall Gordon väcker mitt intresse att lära mer om T S Eliot.

The Story of the Lost Child av Elena Ferrante

Den första delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett kommer snart ut på svenska (det har tagit sin rundliga tid). Jag har jag läst samtliga fyra delar på engelska. Nu sist "The Story of the Lost Child".

De fyra böckerna har dragit segrande fram i bokvärlden och inte undra på. Elena Ferrante är en helt magisk berättare (om hon/han nu heter Elena eller något annat, det kan göra det samma).

I de fyra tämligen omfångsrika volymerna handlar det framför allt om vänskapen mellan Lenù och Lila som har följts åt genom livet sedan barndomen i efterkrigstidens Neapel. Oddsen är emot dem för de kommer båda från fattiga hem. Nu ser Lenù tillbaka på sitt och Lilas liv från 2000-talets höjder.

Båda dessa kvinnor är mycket driftiga och mycket intelligenta men med olika typer av förstånd. Lila är högst intuitiv medan Lenù är den akademiskt begåvade  (vilket inte alltid leder till "begåvade beslut"). De kämpar båda mot och för livet och hindren är svåra och känslomässigt utmattande. Att livet är en ständig kamp är något man inte glömmer när man läser den här boken. Kvinnor har det ofta extra svårt och både Lila och Lenù är levande bevis för detta.

En stor del  av handlingen i "The Story of the Lost Child" tilldrar sig i Neapel (dit Lenù flyttar efter skilsmässan från sin man). De båda kvinnorna bor i samma hus och kommer så att vara i ständig kontakt med varandra. Deras vänskap sätts på ständiga prov.

Jag älskar Elena Ferrantes sätt att skriva för hon är framför allt en stor berättare. Sällan har jag låtit mig fångas så av en handling och ett skeende. Ferrante är dessutom en ypperlig psykolog som kryper under skinnet på sina kvinnor och hon klär också av dem- de står där helt nakna och blottade. Magisk läsning är detta och jag vet att den svenska läsekretsen har något alldeles extra att se fram emot.

Julklappsdags (från mig själv till mig själv)

Det handlar om 1930- och 1940-talets England. Alexandra Harris skriver om konst och litteratur och "modern renässans". Jag ser fram mot en lång läshelg!

T.S. Eliots "Four Quartets" kommer att ligga på mitt nattduksbord under en lång tid och nu får den sällskap av Lyndall Gordons biografi "The Imperfect Life of T.S. Eliot.

En reservoirpenna av märket Mont Blanc har jag inte råd att skaffa mig- men det är en dröm.... däremot har jag investerat i lyxigt bläck

Japanskt bläck (och ganska exklusivt) finns i flera vackra toner. Jag fastnade för det bruna som kommer i en mycket vacker glasflaska. Ingenting går upp mot handskrivna brev och jag använder mig sällan av e-post för annat än korta meddelanden numera och vem farao vill ha digitala julkort? Inte jag i alla fall. Då får det hellre vara.

Det gåtfulla Ryssland

I min bokhylla trängs en del böcker om Ryssland (och en del rysk skönlitteratur också). Mycket av det här är arvegods från min far som var fascinerad av det stora landet i öst. Så fascinerad att han drog iväg hela familjen dit på semesterresa under en tid när Ryssland definitivt inte var ett stort eller önskat semestermål. Vi for till Leningrad (som staden hette då) via buss och på slingriga gränsvägar. I natten (det var beckmörkt när vi kom fram) blänkte röda ljus från radiomaster och man kunde skymta Isakskatedralens förgyllda tak. Det var en mäktig upplevelse för en liten flicka (som jag var den gången).

Så småningom lärde sig min far en del om ikonmåleriets svåra konst - på äldre dar gick han kurser och så började han själv måla och det är inte bara att ta fram en bit bräda och kluddra på färger efter behag- det är en konst som kräver stort intresse, kunskap och tålamod. En del av den kunskapen kan man skaffa sig genom böcker (men givetvis måste det mer än så till för att förfärdiga en ikon).

Jag har bläddrat i nätbokhandelns stora utbud och hittat "Världen som ikon" av Per-Arne Bodin. Den ser jag fram emot att läsa snart.

Per-Arne Bodin,  är en svensk slavist och författare av flera böcker om den rysk-ortodoxa kyrkan.
Per-Arne Bodin disputerade 1976 och blev 2001 professor i rysk och polsk litteratur vid Stockholms universitet. Han är också teologie hedersdoktor vid Uppsala universitet. forskningsområdet är rysk och polsk litteratur, den ryska litteraturen och den ryska andliga traditionen, litteratur och terrorism samt kyrkoslavisk hymnografi.
(Källa: Wikipedia).

När vintermörkret kring oss står

Jag har alltid haft svårt att förlika mig med mörkret som råder under den här årstiden. Man kurar inomhus och väntar på bättre tider. Det är naturligtvis mycket improduktivt och förnuftigast är så klart att vara ute de få timmar det är ljust och så acceptera sakernas tillstånd vilket inte hindrar mig från att längta till annat väder och andra nöjen.

I höstas nappade jag åt mig en vacker bok om Danmark (Politikens boghall i Köpenhamn) "Danmark dejligst" som berättar om hela 250 turupplevelser från Skagen till Gedser. Det kan alltid diskuteras vilka som är de bästa sevärdheterna men nog tycker jag att den här boken får med massor av lockande utflykter.

Man kan sticka en dansk ö om man vill och orkar (Annette Danielsen guidar genom både maskor och natur.)

En gång för många år sedan nu (väl över 30 i alla fall....) tog jag min cykel och for över till Jylland. Det blev en hel månads omkringkuskande med tält och annan utrustning på pakethållaren (och styret). Jag kom ner till Ribe i söder och upp till Skagen i norr. Det blåste alltid motvind (så minns jag det ) och ofta öste regnet ner i strida strömmar. I Randers hade reselitteraturen tagit slut och jag stegade in i stadens bokhandel. Jag frågade efter böcker på engelska- då spände bokhandlaren blicken i mig och undrade varför jag inte läste på danska. Raskt plockade han också fram ett par pocketböcker (av Hans Scherfig och Peter Seeberg). I den lilla campingstugan satt jag sedan och läste så ögonen sved- det var Sankte Hans men regnet omöjliggjorde allt firande. Jag tillbringade den kvällen med Peter Seeberg i stället och var mycket nöjd med det.

Med "Danmark dejligst" väcks många minnen till liv men också en längtan att göra om turen (men inte med cykel denna gång och med bättre logi- gammal tant vill inte sova i tält längre och framför allt inte resa ett sådant).

.Jeg elsker de grønne lunde
med tonernes vuggende fald,
jeg elsker de blanke sunde
med sejlernes tusindtal.

Jeg elsker hver dal, hver banke,
med kornets bølgende flugt,
hvor flittige hænder sanke
af arbejdets gyldne frugt.
(Johannes Helms)

Englands ansikte(n)

Han har gjort det igen- Simon Schama har skrivit en bok om England som det ter sig genom ett antal porträtt av (främst, föreställer jag mig) kända personer genom tiderna. Nu har boken blivit till en TV-serie som har visats på BBC2).

Schama är en synnerligen duktig historiker (för det är en konst att förmedla historia så att det inte blir torrt och tråkigt) och han är dessutom en god presentatör. Upplägget är inte kronologiskt utan Schama börjar med begreppet makt och makten illustreras bland annat med ett magnifikt fotografiskt porträtt av Winston Churchill. Del två har rubriken "Face of Fame". I allt har det blivit fem delar.

Den här serien (och boken också) kommer jag att investera i så småningom. Under tiden får jag nöja mig med de tre vackra band  "A History of Britain" som jag skaffade för ett par år sedan. Författare: Simon Schama och även de böckerna blev till en TV-serie.

In These Times

Jenny Uglow är historiker och hon har hunnit med att skriva åtskilliga biografier. Jag har med stor behållning läst hennes bok om Charles II (Gambling Man) och så har jag också hennes "The Pinecone- the Story of Sarah Losh: Forgotten Romantic Heroine- Antiquarian, Architect and Visionary."

Nu är det Napoleontidens England som står i fokus och det är en rekorderlig lunta det här, väl över 600 sidor. Hur var det att leva i England under den här tiden (1793-1815)? Ja, det får man reda på under resans gång. Att Napoleons härar härjade de centrala delarna av Europa under många år är välbekant men vad hände i ö-riket som han inte lyckades kuva eller invadera?

Jenny Uglow har läst och gått igenom dagböcker och brev- och det är inte bara de övre klasserna som kommer till tals- även så kallat vanligt folk befolkar sidorna.

Jag tycker att det är något väldigt rörande över gamla dokument, brev och dagböcker- röster som aldrig tystnar och som gör personerna levande igen.

En del av vår historia

Klockstapeln på Nyeds kyrka (foto: Larske)

---The moment of the rose and the moment of the yew-tree
Are of equal duration. A people without history
Is not redeemed from time, for history is a pattern
Of timeless moments.---

från Little Gidding (Four Quartets) av T.S. Eliot

I Carin Bergströms bok "Mitt i byn" landar jag i kapitlet om Bergslagens nybyggda kyrkor och i östra Värmland. Här fanns ingen bördig jord utan folket fick förlita sig på skog, vatten och med tiden också järnet (som kom att få en enorm betydelse för bygden). Vi skriver hertig Karl (snart Karl IX) och här har vi en man som var intresserad av att få igång ett rikt näringsliv - han vurmade för bergsbruket.

Smeder och annat kunnigt yrkesfolk importerades från Tyskland och Holland- nya orter skapades och så byggdes det också nya kyrkor. År 1593 gav Karl tillstånd till bildandet av en ny socken som kom att få namnet Ny Ed- (Nyed). Den förste prästen blev herr Jöns och den första kyrkan i Nyed stod färdig år 1608. Den var byggd i trä och trä är eldfängt vilket man kom att upptäcka med all önskvärd tydlighet i juli år 1643. Då slog blixten ner och hela alltet brann ner. Man byggde nytt men åter igen blev det svår åska och natten mellan den 29 och 30 juni år 1702 small och brann det på nytt. Nu ville man bygga i sten men det ansågs vara för kostsamt och år 1706 ínvigdes den nya kyrkan- i trä. Det är den som ännu står kvar.

Nyeds kyrka är en vacker rödfärgad kyrka som är klädd av tjärade och kluvna takspån- läget är synnerligen naturskönt på en landtunga som skjuter ut mellan två sjöar. (Borssjön och Molkomsjön). Inredningen är mycket påkostad och nog fanns det tillgångar i byn.

I den här trakten växte min farfar upp (han föddes i Nyed men då skrev man sent 1800-tal och ganska fattiga förhållanden. Sju barn föddes i torpet och fem av dem dog (difteri och scharlakansfeber). Min farfarsmor var inte skrivkunnig - hon kunde bara med stor möda pränta sitt eget namn. Folkskolestadgan av år 1842 nådde inte alltid ända fram. En berättelse som lever kvar är att hon som ung flicka  blev  jagad av Nyeds sista björn (denna björn sköts sedan av kronojägare Nils Johan Stark.)

Jag läser vidare och nästa kapitel har rubriken  "I herrans tukt och förmaning- stormaktens idévärld". Nog så intressant.

Kyrkan mitt i byn

Carin Bergström har tidigare skrivit om bland andra  Stina Piper och prinsessan Sophia Albertina. Nu har turen kommit till ett än större ämne- kyrkan som följeslagare genom Sveriges historia.

För att åter citera min farmor (hon var mycket talför) "vi har inte varit så kyrksamma i vånn släkt". Detta är säkert sant men att "vånn släkt" ändå fått inordna sig i ledet är ställt utom allt tvivel. Kyrkan låg där den låg och det var oftast mitt i byn. Sockenkyrkan har spelat en enorm roll i våra anfäders/anmödrars liv.

Jag har just hämtat hem boken från biblioteket (jag beställde den för ett tag sedan) och jag har redan fastnat på de första sidorna för de handlar om en kyrka som låg ganska nära den plats där jag bor- nämligen Maglarps nya kyrka. Nu finns den kyrkan inte mer för den revs för några år sedan. Resan fram till rivningen var lång och om detta skriver Carin Bergström också i sin bok.

Kyrkan (den nya) var väl synlig från den stora landsvägen som går från Kämpinge och fram till utkanten av Trelleborg- den var i mitt tycke ganska anskrämlig och en typisk "slutet av 1800-talet-produkt" alltså en stor och bölig rödtegelkyrka. När församlingarna växte blev de gamla kyrkorna för trånga och så rev man dessa kulturskatter och byggde nytt (och ofta väldigt fult). Tack och lov bevarades i detta fall den ursprungliga kyrkobyggnaden som nu sedan lång tid tillbaka åter är i bruk för gudstjänster och annan kyrklig sammankomst.

Så minskade snabbt antalet kyrkobesökare och man stod där med enorma "skrytbyggen" som väl ekade at relativ tomhet.

Den som har vägarna förbi Trelleborg ska inte försumma ett besök i den gamla Maglarps kyrka för det är en verkligt vacker byggnad och den har många år i sina stenar- byggd redan på 1100-talet och i tegel (som då ansågs vara synnerligen exklusivt som byggnadsmaterial). Kyrkorummet bjuder på en fantastisk inblick i vår gamla historia.

Boken är utgiven på Natur & Kultur förlag. (2015)

Allt var inte bättre förr

I somras for min väninna och jag på dagstur till Karlskrona och det blev en mycket lyckad resa trots brist på tågtoaletter. Solen sken och vi hann med två muséer och en riktigt bra restaurang innan kosan vändes hemåt igen.

Med hem förde vi en hel del häften och böcker införskaffade på Blekinge Museum, en verklig oas att strosa runt i för övrigt.

I boken "Vanartigt kvinnfolk....- socialhistoria från 1780-talets historia av Michael Helgesson kan man läsa om ett otal kvinnoöden i den stora staden och det handlar för det mesta om kvinnor som inte stod på samhällets högsta topp direkt. Flera av de här ödena kunde vara hämtade från min egen släkthistoria och jag minns min farmors ord om sin familj från "forna tider" -"fattigdom och elände uschiana mig". Farmors mormor tvingades utstå kyrkoplikt och enskilt skriftemål för lönskaläge två gånger om och ett av det två barnen födde hon utan hjälp av barnmorska. Lösdrivande piga, står hon som i en del kyrkböcker. Det var ett hårt liv men hon överlevde och det gick bra för henne till slut. Hon måste ha varit en oerhört stark kvinna.

Kvinnoödena i Karlskrona är mycket intressant läsning men den är också sorglig. Boken (som är mycket vackert illustrerad) börjar med födelse och slutar med död. Ett barnamord får inleda och jag håller med författaren om att detta är en verklighet som man önskar aldrig hade förekommit.

Ett kapitel ägnas åt gångbara svordomar. Vad sägs om äreskämmerska, din fransosmärr eller din kona och satans själ. Kanske inte så användbart längre men mycket talande för sin tid. Min farmor (som kom från Kristinehamn) brukade använda sig av orden "köna" eller "stycke" för damer med tvivelaktig vandel. Det hade sina risker att använda svordomar alltför offentligt för "det var förbjudet att yttra oanständiga utlåtelser, okvädningsord eller eder. Man dömdes efter missgärningsbalkens tredje kapitels första paragraf och böterna var 16 skilling per svordom- i svårare fall 24 skilling styck. Pengarna tillföll stadens fattiga." (sidan 92)

Om Kroglivets baksida kan man läsa på sidan 153 i boken och här går det våldsamt till i familjen Fagerströms hem. Mannen kommer hem väl påstruken och då vägrar hustrun att dela säng med honom. I stället sätter hon sig på en stol och försöker sova. Bråket accelererar och det slutar med att herr Fagerström får ett kok stryk och att en inneboende får sina tänder utslagna- detta hände i oktober år 1787 och det blev rättssak av det hela.

Vanartigt kvinnfolk är en mycket läsvärd bok och jag rekommenderar den varmt.

och så hittade jag den här

Familjen Sitwell har ägt egendomen Renishaw Hall sedan 1600-talet och år 1887 föddes Edith Sitwell här- hon och hennes två yngre bröder Osbert och Sacheverell kom att bli mycket kända under det kommande seklet. Om Edith har det skrivits spaltmeter för hon var en synnerligen excentrisk dam. Hon var också poet och hennes diktuppläsningar lär ha varit mycket hör - och sevärda.

Desmond Seward har skrivit om familjens historia genom århundradena- och jag är övertygad om att det är spännande och lärorik läsning.

LIRE

I december/januari-numret av den franska tidskriften LIRE kan man läsa en lång intervju med författaren Boualem Sansal. "2084" utsågs till årets roman av just LIRE och jag ska försöka skriva några rader om den här boken när jag väl har blivit klar med läsningen för språket är avancerat (och vackert) och det tar tid för mig att komma igenom allt. (Skam,den som ger sig).

"2084" är en dystopi och det är verkligen ingen behaglig värld som rullas upp på sidorna.

"La religion fait peut-être aimer Dieu mais rien n'est plus fort qu'elle pour faire détester l'homme et haïr l'humanité."

Så lyder inledningen och fler har dött på grund av överskott av religion än tvärtom- det råder det ingen som helst tvekan om. Boualem Sansal som är född och uppväxt i Algeriet skriver att år 2015 kanske är början till ett tredje världskrig. Han talar också om att det i mångt och mycket kommer att vara ett psykologiskt krig, att man inte dödas kroppsligt men andligt. Om man fråntas möjligheten att drömma, att älska att få rätten att leva i fred och i stället utsätts för rädsla och brist på framtidstro- då blir livet inte ett riktigt liv (och det här är min fria tolkning av Sansals ord- ingen ordagrann översättning, väl att observera).

Han talar om språket och om hur algerierna är" trespråkiga analfabeter" och han förklarar så här: I Algeriet talas flera språk: franska (kolonialmaktens språk), dialektal arabiska (en ganska modern företeelse) och så de gamla berberspråken, kabylska etc. De gamla språken är farliga för en diktator som vill att historien ska börja med honom. Sansal säger att man håller på att ersätta de traditionella språken med så kallad religiös arabiska, en arabiska som inte egentligen används för kommunikation utan som är ett helt liturgiskt språk. Han jämför det hela med ett England eller ett Frankrike där man bara skulle tala kyrkolatin.

Det är en mycket intressant intervju med en mycket intressant författare.



  I LIRE läser jag också ett utdrag ur Philippe Claudels senaste bok (kommer ut i Frankrike i januari nästa år) "L'Arbre du pays Toraja". Den sätter jag genast upp på min önskelista!                               

Årets bästa böcker ?

Michael Jacobs gick ur tiden år 2014- då hade han hoppats hinna få sin bok om Diego Velázquez målning "Las Meninas" klar- men sjukdomen var starkare och gjorde sitt hemska arbete snabbare än Jacobs hade hoppats. Manuskriptet till boken tog hans fru hand om och med hjälp av Michael Jacobs gode vän Ed Vulliamy kunde till slut den här berättelsen (som inte bara handlar om tavlan utan som spinner vidare på konst över huvud taget med inslag av författarens egna funderingar (fyllda med humor om jag förstår det hela rätt) bli klar. Flera kulturpersonligheter som intervjuats om sina bokval för det snart gångna året har nämnt just den här boken. Jag skriver raskt upp och fyller på min ösnkelista.

Walter Kempowski (1929-2007) har jag skrivit om förut här på bloggen.

Kempowski föddes i Rostock år 1929 och fick verkligen uppleva krigets elände- Rostock bombades sönder och samman och Kempowski blev tvångskommenderad in i Wehrmacht som 15-åring (det var i krigets slutskede och då rekryterades gammal som ung). Hans far stupade den 26 april 1945 och då tvingades Kempowski att sluta skolan och hitta ett arbete. I Wiesbaden tjänstgjorde han hos amerikanerna vilket skulle komma att kosta honom mycket så småningom- vid ett besök hos sin mor (som stannat kvar i Rostock) blev han tillfångatagen av ryssarna och anklagad för spioneri- både han och brodern blev dömda till 25 års arbetsläger av en militärtribunal. Kempowski frisläpptes 1956 och flyttade då omedelbart till Hamburg. Han började skriva och ge ut böcker i slutet av 60-talet och han räknas till en av de allra mest betydande tyska författarna under senare delen av 1900-talet.

Mest känd är han för boken "Tadellöser & Wolff" (den enda av hans verk som blivit översatt till svenska). Jag är tacksam över att hans "Alles umsonst" översatts till engelska (Anthea Bell)  med titeln "All For Nothing" (Boken är från 2006).

Om vädret i litteraturen kan man säkert skriva mycket och det är vad jag tror att Alexandra Harris har gjort. Inte kan jag motstå denna "krönika" som gör nedslag i både konst och litteratur och som tar oss med långt bort i historiens djup.

Det kommer mera om bästa böcker- men idag får det räcka med en trio.

Själamässa över en svunnen tid

Gyula Krùdy (1878-1933) hade en priviligierad barndom och han fick en god utbildning. Han gjorde sin skrivardebut som femtonåring med diverse artiklar i lokala tidningar och så småningom också i större och kändare "blad". Bara sjutton år gammal blev han redaktör vid en tidning i staden Debrecen.
Budapest lockade mer och det var dit han ställde kosan år 1896. Han började skriva noveller och det blev också raskt en roman. Hans far var inte glad över yrkesvalet och drog in allt understöd till den "vanartige" sonen.

I sina noveller och romaner (och artiklar inte att förglömma) tecknar Gyula Krúdy en bild av ett samhälle som sedan länge är borta- han skriver om det gamla habsburgska riket med fokus på Ungern och framför allt Budapest.

I min hand just nu har jag en samling "miniatyrer" med artiklar och noveller av tre ungerska författare - Gyula Krúdy, Ernö Szép och Antal Szerb. (Några av Szerbs verk finns i svensk översättning).

Café New York i Budapest (foto:Andreas Poeschek) Interiören var säkert mycket pampig vid förra sekelskiftet också.

Om människans villkor: Lila av Marilynne Robinson

"Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" så skrev en gång Hjalmar Söderberg i Gertrud. Jag tänker på det citatet när jag läser Marilynne Robinsons vemodiga roman om Lila och hennes kringvandrande liv.

Lila är inte hennes riktiga namn och vad hon egentligen heter vet hon inte själv. Vid fyra års ålder blev Lila bortrövad från en miserabel tillvaro av en kvinna (Doll) som ville rädda det utsatta barnet. Lilas uppväxt är fri men svår- hon och Doll slår följe med en skara kringvandrande utstötta människor som lever på diverse småjobb (och en del stölder).

Romanen vindlar fram och tillbaka i tiden allteftersom Lila minns och funderar över sin tillvaro. När vi möter henne har hon mot alla odds bosatt sig i den lilla staden Gilead i Iowa och hon har gift sig med en präst som är mer än dubbelt så gammal som hon själv, John Ames. En kvinna som Lila har svårt att finna sig tillrätta i en bunden och för andra människor kanske naturlig tillvaro. Hon längtar alltid bort och är inte van vid att vara en del av det som andra kallar för livet.

Lila ställer frågor som inte får svar och hon läser valda delar ur den bibel hon alltid bär med sig (mest verser från Hesekiel och Job). Det är många och avancerade tankar som yppas och John Ames blir ofta svaret skyldig.

Det här är en berättelse om människans villkor och om konsten att finna en plats i den här världen. Hur kan den som känner sig hemlös komma till ro? Går det över huvud taget? Hur nära kan man komma en annan människa? Det finns så många bottnar i den här historien och det finns så mycket att utforska mellan raderna att man måste läsa om och om igen.

Jag älskar Robinsons sätt att skriva och jag sluter den här romanen till mitt hjärta. En underbar läsupplevelse som växer med varje sida.

Den svenska översättningen av Lila är gjord av Niclas Nilsson och boken är utgiven på Weyler förlag. Jag tycker om dedikationen också. Till Iowa.