onsdag 6 november 2013

Möte med John O'Hara


Döden talar:

"There was a merchant in Baghdad who sent his servant to market to buy provisions and in a little while the servant came back, white and trembling, and said, Master, just now when I was in the marketplace I was jostled by a woman in the crowd and when I turned I saw it was Death that jostled me. She looked at me and made a threatening gesture; now, lend me your horse, and I will ride away from this city and avoid my fate. I will go to Samarra and there Death will not find me. The merchant lent him his horse, and the servant mounted it, and he dug his spurs in its flanks and as fast as the horse could gallop he went. Then the merchant went down to the market-place and he saw me standing in the crowd and he came to me and said, Why did you make a threatening gesture to my servant when you saw him this morning? That was not a threatening gesture, I said, it was only a start of surprise. I was astonished to see him in Baghdad, for I had an appointment with him tonight in Samarra."

Den amerikanske författaren John O'Hara (1905-1970) har låtit sig inspireras av bland andra Somerset Maugham  när han skrev sin roman "Appointment in Samarra" (1934).

O'Haras böcker ges ut i nya utgåvor just nu och jag är djupt försjunken i just "Appointment in Samarra". Det är en bok som är fylld av svart humor och den handlar om människor i det lilla Gibbsville. Det är 30-tal och depressionen lurar.... svåra tider för många. Det är också så kallad "Prohibition"  (det råder alkoholförbud men slutade folk att dricka för det? Inte heller.)



Romanen BUtterfield 8 finns i ny Penguin-utgåva och den har också blivit till film.

John O'Hara lär ha varit en mycket besvärlig person, illa omtyckt av många.  Här kan man läsa en intressant artikel om honom skriven av Lorin Stein (The New Yorker). Jag fortsätter min egen läsning av "Appointment in Samarra" och funderar på om jag inte ska läsa "BUtterfield 8" också.
"Appointment in Samarra" kom med på tidskriften Time's lista över de 100 bästa engelskspråkiga romanerna mellan 1924-2005. Det finns en svensk översättning- från 1948 "Möte i Samarra".

2 kommentarer:

Ivo Holmqvist sa...

Ja, John O´Hara hör till de läsvärda, och han har fortfarande sina hängivna läsare och får kanske nya i takt med att böckerna trycks om. Jag hade länge de tre delarna av "Sermons and Sodawater", lät dem gå vidare, men hittade dem sedan på nytt på en bokmarknad i Auckland för ett halvår sedan, för tre dollar.

Det var facilt, särskilt som det här var en begränsad upplaga (London: The Cresset Press: MCMLXI): "This edition printed on mould made paper and signed by the author is limited to 525 copies. The number of this copy is 19".

Och så med John O´Haras namnteckning, snygg och prydlig - när han var klar med de övriga femhundrasex hade han nog hunnit bli lite darrig på handen.

Bara för några dagar sedan, på en annan book fair - det vimlar av dem så här års härnere,lagom inför sommaren och lata dagar på stranden - fann jag hans novellsamling "The Hat on the Bed" från 1964.

Det var ungefär vid den tiden som jag började läsa honom, med start i den mästerliga "Appointment in Samarra". Om den romanen och en del av John O´Haras bakgrund har jag skrivit här:
http://www.dixikon.se/bloggarna/sommarlasning-4-john-o%C2%B4hara/

Thorsten Jonsson ägnade honom några vänliga rader om novellsamlingen "Hellbox" i en översiktsartikel i DN den 28 januari 1948 om "Medelålders män i amerikansk prosa"(omtryckt i hans postuma "Synpunkter"). Den kritiske Artur Lundkvist gav honom en knapp sida i sin "Diktare och avslöjare i Amerikas moderna litteratur" (1942), en bok som blev mycket läst.

Där är han, efter att ha sagt något om romanerna "Appointment in Samarra" och "Butterfield 8", lite orättvist njugg när han kammar hem en lite billig poäng:

"Några samlingar med korta, skissartade historier har något utvidgat O´Haras ämneskrets, men i det hela tycks han beklagligen sakna material att använda sin stiltalang och briljanta teknik på. Man förstår den kritiker som behandlat honom under den kvicka rubriken 'Disappointment in O´Hara'". Jolo skrev senare mera rättvist (och positivt) om honom.

En av dem som skrivit bäst om honom är inte oväntat Edmund Wilson. John O´Hara är en av "The Boys in the Back Room" i Wilsons långa artikel från 1940 som heter just så.

Geoffrey Wolff - själv en utmärkt novellförfattare - ger i "The Art of Burning Bridges" som jag nämner i min bloggartikel ovan den bästa bakgrunden till all vidare O´Hara-läsning.

Ingrid sa...

Ivo Holmqvist: Tack för all information (jag antecknar och ska försöka få tag på flera böcker av O'Hara.) Något hopp om att finna en sådan fin upplaga som den du har hyser jag inte men jag ser nu ändå närmast fram emot BUtterfield 8). Det blir nog noveller också så småningom.