Så att vi inte ska glömma

År 1915 i april påbörjades ett fasansfullt skede i världshistorien. Över en och en halv miljon armenier fördrevs och/eller mördades i det som då var det stora turkisk-osmanska väldet. De som lyckades undkomma fick utstå svåra umbäranden och många dog under flykten. Fotot ovan talar ett tydligt och fruktansvärt språk.

Jag har läst Antonia Arslans "Lärkornas borg", en roman som berättar om allt detta hemska och som det inte går att värja sig mot, framför allt inte eftersom det är författarens egen familj det handlar om. "Lärkornas borg" kom ut år 2004 (Antonia Arslan är bosatt i Italien) och översattes så gott som direkt till många språk. Den svenska översättningen är gjord av Barbro Andersson och boken är utgiven på W & W förlag.

"Lärkornas sång" är en sorgesång, ett rekviem, ett smärtans skri som kommer från djupet av ett sargat folk. Ibland kunde jag nästan inte fortsätta att läsa och tårarna rann i strida strömmar. I fokus är två bröder som har ett nära ock kärleksfullt förhållande trots att de lever skilda åt. Yerwant är framgångsrik läkare i Italien- Sempad är apotekare i Anatolien. Nu är det år 1915 och Yerwant förbereder sig på att resa för att hälsa på sin bror- de gläds båda och räknar dagarna. Det är oroligt i Europa men de tänker de inte så mycket på- kriget kommer säkert inte att drabba dem.

Allt går om intet under några dagar i april detta år. Allt ödeläggs och en familj sargas svårt och får sedan alltid leva med ärren. 

"I många år kommer Yerwant att minnas den frasen med en hemlig saknad och en mycket långsam bön: " Jag byggde aldrig det där huset på mitt förlorade fäderneslands jord... Därför, o Herre, mina fäders Gud, ber jag dig att ge mig det i vårt gamla himmelska fädernesland..." Och när han åldras kommer han att plågas mycket svårt av en hemlig längtan som han inte kan förmedla till någon annan, av att inte kunna beskriva samtal om kärlek med barnbarnen, med det ljusa modersmålet komprimerat inom sig och liksom döende: rik och skuldtyngd för att han överlevt." 

Inte ens barnen skonades.

" Garo ligger samlad med sitt vackra leende och håller sina små händer över sin uppskurna mage. På alla fyra försöker Leslie snabbt krypa under skänken som gnistrar av kristallglas, men han dras ut i fötterna och slungas mot väggen, där hans lilla runda huvud spräcks som en mogen vattenmelon och sprider blod och hjärnsubstans över tapetens prydliga blomstermotiv. Så föds det armeniska lidandets blodsblommor."

Här länkar jag till en recension i Helsingborgs dagblad.

I Sverige engagerade sig bland andra Marika Stiernstedt för armeniernas lidande och hon skrev "Armeniernas fruktansvärda läge" (1917).

Franz Werfel skrev också om armeniernas grymma öde i "The Forty Days of Musa Dagh". (Die vierzig Tage des Musa Dagh, 1933). (Svensk översättning finns).