Jag ska inte lämna Sven Auréns "Europeisk orient" utan att återge den otroliga berättelsen om prinsen av Wied.
År 1912 (efter balkankriget) blev Albanien självständigt (villkoren var dock inte särskilt förmånliga och det där med självständighet var nog mest ett ord på papperet). Stormakterna bestämde att Albanien dessutom skulle få en alldeles egen furste och han skulle hämtas från "den civiliserade världen" dvs Västeuropa. Den tyske prinsen Wilhelm av Wied ansågs vara en ypperlig kandidat till posten. Så börjar en skrattretande karusell. Aurén skriver med stor slagfärdighet:
"Prinsen av Wieds kortvariga furstesaga blev en utmärkt läxa för ett övermodigt Europa. Det är lätt att rycka på axlarna åt Balkan och tala om operett. Den otroligaste operett, som Europa skådat, hade dock inte någon Balkanädling i huvudrollen, utan en centraleuropeisk prins, den preussiske officeren Wilhelm av Wied.. Stormaktskonferensen i London hade spelat uvertyren. Den 7 mars 1914 gick ridån upp för första akten."
Man hittade en turkisk paschas boningshus och försökte göra detta till ett "slott". Man hade väldiga problem främst med råttorna som inte ville försvinna från "tronsalen" och mottagningssalongen. Wilhelm själv var strängt sysselsatt med att komponera en alldeles egen fursteuniform- han använde helt och hållet sin egen fantasi och resultatet blev en ljusgrå vapenrock med breda guldränder runt ärmarna och granna axelklaffar . På huvudet skulle en liten vit pälsmössa bäras försedd med Skanderbegs gyllne örn och en kraftig med tofsar försedd guldträns. Lägg till detta en halv meter hög plym "som hade fursten burit en permanent exploderande miniatyrbomb på huvudet".
Den 7 mars år 1914 kommer så det nya fursteparet till hamnen i Durazzo (Durrës) med den österrikiska jakten "Taurus" och de mottas under stort jubel. Glädjen blir dock inte långvarig - Albanien är ett oroligt land och det blir för mycket för den stackars prinsen av Wied.
"Den 3 september (samma år) gick ridån ner för den albanska fursteoperetten. Wilhelm formade själv operettens slutreplik, och det gjorde han på ett sätt, som skänkte den en nästan monumental resning, som formade den till ett säreget äreminne över den österrikiska förkrigsdiplomatiens valhänta Balkanpolitik."
Innan han störtade iväg till den italienska jakten, hann han med att rikta en avskedshälsning till sitt albanska folk, en proklamation av följande lydelse:
Fursten av Albanien har ansett det lämpligast att för någon tid resa västerut.
Wilhelm I
Här är fursten iförd sin albanska uniform med den tjusiga plymförsedda mössan.
6 kommentarer:
det är ingen måtta på allt intressant det finns att läsa precis överallt!
Mrs C: Sven Auréns bok var verkligen lärorik och jag ska spana efter fler alster av honom.
Hon ser ut som Diana
Hannele: Du har rätt- det är något med blicken....
Tjoflöjt!
Jättekul att det finns fler bokfantaster i våra dagar som upptäckt Sven Aurén! Redan som tonåring, i mitten av 80-talet, slukade jag hans memoarböcker "Också ett liv" och "Eld upphör". Böckerna hade tillhört mina farföräldrar, och hamnade efter deras bortgång i mina föräldrars hylla. Som trogen och trägen loppisrotare ("bouquineur" skulle det heta i Paris!) har jag sedan dess samlat på mej det mesta av Auréns produktion. "Europeisk orient" står i min hylla, likaså de flesta av hans Frankrikeskildringar från 50-, 60- och 70-talen. Det är fräscha och roliga nostalgitrippar - och som inblickar i fransk mentalitet och franskt vardagsliv är de bitvis synnerligen aktuella ännu idag!
Så sent som i förrgår kom jag över tre Aurén-böcker som jag hittills saknat, "Paris och parisarna" från 1957 och "Livet i min dal" från 1978. Men mest fascinerande är nog "Resa bland människor" från 1937. Det är en serie reportage och intervjuer från en resa som Aurén gjort i Centraleuropa. Bland annat besöker han nazistmetropolen Nürnberg, och det är både ohyggligt och fängslande att läsa hans intervju med judehataren Julius Streicher, och redogörelsen för hur propagandatidningen "Der Stürmer" framställs och sprids.
Aurén tycker Streichers hat och fanatism är frånstötande, men erkänner att han är en duglig och energisk karl, därtill en vän av roliga historier och mycket förfaren i konsten att underhålla middagsgäster ...
Åtta år senare skulle Streicher sitta på de anklagades bänk i Nürnberg. I skildringarna därifrån framhålls hur virrig och hur motbjudande han var - han trodde domarna var judar, han äcklade sina medfångar genom att gymnastisera spritt naken, han väsnades om nätterna, och då han fördes för att hängas skrek han "Heil Hitler!" Visst var Streicher ett odjur, men tack vare Aurén får man en lite mer nyanserad bild av honom.
Ördög: Tack för din kommentar. Du kan vara lycklig som har så många böcker av Aurén i din bokhylla. Jag ska försöka låna hem de äldre reseberättelserna- de som handlar om Centraleuropa. Parisböckerna finns faktiskt på mitt lokala bibliotek (visserligen magasinerade men dock) och jag tror att jag ska ha något även i mina egna hyllor. Aurén är verkligen en mycket fängslande berättare- i stil med Jolo, tycker jag.
Skicka en kommentar