(Fotot är lånat.)
"Nulla riposa della vita- come la vita" på originalspråket italienska- och detta ska handla om Umberto Saba, poeten från Trieste som Anders Österling ägnar en essay åt i sin samling" Längtan till Italien".
Umberto Saba (1883-1954) föddes och växte upp i Trieste och fortfarande kommer hans böcker ut i nya utgåvor på flera språk. Sabas far var italienare (och han "stack av" tidigt), modern var judinna och det var således hon som fick dra försorg om hem och barn.
Böcker och författande blev tidigt livet för Saba som innehade en antikvarisk bokhandel i sin hemstad under flera år (han gav samtidigt ut sina första skrifter på eget förlag). En av Sabas mest kända dikter (som enligt Österling lärs utantill av italienska skolbarn (åtminstone var det så på 60-talet....)) har titeln "Geten" och här är den i Österlings tolkning:
Jag har talat med en get.
Det stod på ängen, bunden.
Mätt av gräs den bräkte
i regnvåt ensamhet.
Det jämna bräkandet var
min egen smärtas frände.
På skämt jag bräkte till svar.
Enformig som evigheten
är smärtans röst, och jag kände
igen den rösten hos geten.
En get med semitisk nuna
anklagade undergivet
allt annat i livet.
Saba sägs vara den mest självbiografiske av alla Italiens poeter och enligt Österling "rymmer hans stora samling personlighetens hela livsmaterial av löst och fast".
"Hans lyriska humor kan ibland erinra om Chagalls måleri.---- Men i sitt accepterande av livets villkor står han på en plats för sig själv bland sina mestadels krismärkta och ångestridna diktarbröder i Italien." Så långt Anders Österling som avslutar sin innehållsrika essay med att citera en av Sabas "ålderdomsdikter" där han ser sig själv som Odyssevs, som söker sig ut mot det öppna havet.
I ungdomstiden brukade jag segla
utmed Dalmatiens kuster. Skärgårdsöar
ur bränningsskummet stego, där blott sällan
en fågel dröjer, lysten efter byte-
täckta med alger, slippriga och sköna
i solen som smaragder. När så högsjön
och natten täckte över dem, vi bredde
ut mot det öppna havet våra segel
att fly försåten. Men i dag mitt rike
är denna värld, som tillhör ingen. Hamnen
tänder för andra sina ljus. Jag drives
till havs ännu av en okuvlig ande
och av den bittra kärleken till livet.
Det finns ett par antologier med Sabas dikter i svensk översättning. "Poesie" Umberto Saba i svensk tolkning av Anders Österling (från 1966) och "Italiens lyrik" i urval och översättning av Estrid Tenggren (från 1964).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar