Kvinnor av Ulla Isaksson

Bilden är från en förställning av pjäsen "Nära Livet" (Länsteatern i Örebro)- skriven av Ulla Isaksson. Själv har jag nu läst ut "Kvinnor" av samma författarinna (utgiven på Bonniers förlag år 1975 och med undertiteln "valda berättelser")
-
Låt mig genast konstatera att om man känner sig väldigt ledsen och nere kanske man inte ska läsa just den här boken för att pigga upp sig själv. Det kommer inte att fungera. Däremot ska man läsa "Kvinnor" om man vill komma ett stort antal fascinerande människor inpå livet- tätt, tätt och mycket, mycket nära. Tjugotvå noveller.... vissa talar mer till mig än andra- men sådant är ju så ytterst individuellt.
-
Jag har nu läst ett flertal böcker av Ulla Isaksson och ingen av dem har lämnat mig oberörd. Det är totalt obegripligt för mig hur denna så människokännande och djupa författarinna skulle ens kunna riskera att bli bortglömd! Nyutgåvor- snarast tack!!
-
I "Kvinnor" möter vi till exempel Ullas egen mormor som hon beskriver så oerhört fint i novellen "I mormors kammare". .. och jag citerar för jag känner att jag bara måste:
-
" Någon riktigt klar synbild av henne har jag inte. Fotoalbumens kabinettsfotografier, frambläddrade på nytt och på nytt varje sommar, lägger hinder i vägen. Där står hon i fotopose och med friherrinnehållning framför fotografens stol: en rak rygg, en smal midja, ett lugnt buret huvud. Ansiktet allvarligt, ganske brett med höga kindknotor, en tendens till hålighet i kinderna och stora kupiga ögon som ser rakt in i kameran. Lovisa Mathilda Jansson. En helt annan varelse än den tungt böjda allmogekvinna som satt framför stickmaskinen i min barndom och dock densamma. På hennes tid fanns det ofta skäl att tala om "kvinnoöde".
-
Förfärlig och skrämmande är novellen "Guds gåva"- den lämnar ingen oberörd. Liksom berättelsen om "Änkan".
-
"Ett plötsligt medlidande med de bakomvarande, de ovetande, sköljde genom henne. Kanske såg de inte, att rosorna levde? Säkert skrämde kistan dem, säkert fruktade de döden. Hastigt vände hon sig om, stod där liten och tunn och nickade mot dem, ivrig och leende bakom sorgslöjans veck.
- Kom bara, vinkade hon och hennes röst var öm och tröstande som en mors, när hon tar ett skrämt barn i sina armar.
- Kom bara, kom. Det är ingenting farligt!
Och med ögonen på rosenbuketten började hon gå.
-
När jag nu lägger ifrån mig mitt "projekt Ulla" är det med mycket stor saknad och med lika stor övertygelse om att jag snart kommer att läsa om... och om....