Alexandre Najjar har tagit mig med på en resa bakåt i tiden- till inbördeskrigets Libanon, som han upplevde som barn. Det är med barnets ögon han skildrar krigets hemska verklighet. Mycket har det skrivits om denna bok och den är väl värd den uppmärksamhet den fått.
-
Jag har läst och begrundat och jag minns- när jag var mycket ung gick det massor av charter-resor till Beirut- det var ett populärt resmål. Så kom kriget och de bilder man fick se på TV-skärmen visade de vanliga hemskheterna- raserade hus, lemlästade människor- hatet som flödade.
-
Ett av kapitlen i boken berör mig extra mycket "The corpse"-
-
"Do you remember your first corpse?" Uncle Michel talks about my first corpse as if it were my first kiss.
"Yes, I was nine."
-
Så beskriver Najjar hur han såg en tillfångatagen krypskytt som bundits bakom en jeep- och som blir dragen genom Beiruts gator- med blödande fötter och svårt sargad ber han om vatten.
-
"But just as the sniper swallowed the liquid, the militiaman, in one swift movement, drew a knife and slit his throat". I saw him brandish the severed head, then put it on the hood of the Jeep. Decked with this trophy, the vehicles started up and resumed its procession through the streets of the capital. How could anyone forget? Hundreds kids witnessed it, like me, and had sleepless nights, unable to rid their minds of this image."
-
Så frågar Najjar sin farbror : "And you Uncle Michel? Michel svarar: My first corpse was my grandfather's."
-
Najjar har skrivit en mycket tänkvärd och som jag tror sann bok om inbördeskrigets Libanon. En bok jag kommer att läsa om.
4 kommentarer:
Det är helt ofattbart. Och grymt, eller hur? Jag kan inte låta bli att undra över alla dessa barn (alldeles för många) som växer upp i krig. Det som de upplever måste ju skada deras allra innersta väsen. Hur klara man av att fortsätta leva efter sådana upplevelser? Och hur tar vi egentligen hand om alla världens barn? /Therese
Jag kan heller aldrig upphöra att tänka på alla barn som tvingas växa upp med krig och stridigheter- fasansfullt. Tänker ofta på barnen i Nord-Irland till exempel- de som var barn när de värsta stridigheterna ägde rum är vuxna nu. Ja- hur tar vi hand om alla världens barn. Det är en viktig fråga du ställer.
Jag kom och tänka på Åsne Seierstad när jag läste ditt inlägg. När hon pratade om sin bok "Ängeln i Groznyj" (stavas det verkligen så?) diskuterade hon också runt detta hur barn skadas för livet, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Det låter kanske pessimistiskt, men jag tänker ändå att dessa barn blir skadade för livet. Och det är jätteallvarligt./Therese
Jag läste också Åsne Sejerstads bok för ett tag sedan- barn får säkert skador som aldrig läks- psykiska ärr som inte syns- men som sitter djupt i själen.
Skicka en kommentar