Flodhästen Hans

Just den här flodhästen heter nog inte Hans (men man kan aldrig veta).

På biblioteket hittade jag en så vacker och sorgsen bok (jag tycker om vemodet som anas genom berättelserna) Per Landins "Slottet som försvann - eller hur farmor kom till Öland." Mest handlar det här om de östra delarna av det gamla Tyska riket- de som efter 1945 togs över av andra stater (främst då Sovjetunionen).

Per Landin reser genom de här områdena och besöker bland annat Kaliningrad (det som en gång var den blomstrande staden Königsberg), Wroclaw (Breslau) och Sovetsk (Tilsit). Av det gamla Königsberg finns nästan ingenting kvar idag- det är utraderat. Det går inte att ta sig fram i staden med hjälp av äldre kartor, konstaterar Landin och letar förgäves efter gamla minnesmärken och "hållplatser".

Det är mycket svårt att inte beröras av den här boken. Königsberg var en av många städer som for hemskt illa under det andra världskriget. I augusti 1944 började helvetet för invånarna- då blev den större delen av innerstaden bombad sönder och samman av brittiska flygplan. "Brinnande människor kastade sig i vattnet. Många kunde inte räddas och blev kvar under isen över vintern."

Nära två tredjedelar av Königsbergs befolkning miste sina hem men man ville inte ge upp, man vägrade tro på den slutliga undergången. Den kom i början av år 1945- då inleddes den ryska offensiven och när de ryska soldaterna nått fram till Königsberg mindes många av dem hur tyskarna hade behandlat deras egna- nu skulle de ta sin hämnd på allt tyskt. Hemska scener utspelades och i parken lekte sedan småbarnen en ny lek, våldtäkt hette den. Svält, sjukdom, smuts och död. Så blev facit och när kriget var slut fanns bara cirka 100 000 människor kvar av de nära 400 000 som tidigare bott i staden.

Königsberg stoltserade med ett välfyllt zoo (och i Kaliningrad finns fortfarande en stor och fin zoologisk trädgård) på den här tiden. I april 1945 fanns bara ett enda djur kvar i parken- en flodhäst.

"Efter tyskarnas kapitulation bestämde sig en rysk soldat för att se efter om något av djuren hade överlevt. Längst bort fann han en uttröttad flodhäst med stora sår över hela kroppen. Saken nämndes i ett brev till den ryska militärförvaltningen och brevet fick till följd att soldaten anförtroddes vårdnaden av flodhästen som- visade det sig- lystrade till namnet "Hans".

"Hans" fick god omvårdnad - dieten bestod av mjöl och sockerbetor och på den klarade han sig och levde i elva år till. Flodhästen Hans blev sedan djurparkens symbol och man kan fortfarande se honom på djurparkens reklamskyltar.

"Slottet som försvann" är en bok som jag tar till mitt hjärta- jag läser  om Thomas Mann och hans Nidden, om poeten Agnes Miegel som valde fel sida under nazi-tiden och som sedan skrevs in i den så kallade "glömmeboken",  jag läser om Danzig och om Breslau- om Eichendorff  och om Tilsit- staden med den rika historien.

Spåren av det förflutna må vara svåra att upptäcka men de finns där, om man skrapar på ytan och det är just vad Per Landin har gjort.

Slottet som försvann av Per Landin  är utgiven på Brutus Östlings Bokförlag Symposium år 1999.

Tysk torsdag: Med blicken mot öster

Tysklands gränser ändrades radikalt efter det andra världskriget. Av det tusenåriga riket återstod bara skärvor och Stalin såg till att ta ut sin hämnd. Milliontals tyskar tvangs på flykt från de östra delarna av landet. Som alltid i krig är det civilbefolkningen som får betala det högsta priset. Under de senaste åren har många böcker om "det förlorade öst" börjat att ges ut. Just nu har jag ögonen i "Die Deutschen im Osten Europas" som även handlar om tysk utvandring till Ryssland och andra platser i Europa.

 En annan riktigt läsvärd bok om de östra delarna av det gamla Tyskland är Ulla Lachauers "Die Brücke von Tilsit" och som titeln anger handlar mycket om just den här anrika staden (en gång ett handelsmetropol och med en vacker bro "Königin Luise-Brücke".

Bron i Tilsit har sin alldeles egen historia- upphovet var ingen mindre än tsaritsan Elisabeth (1709-1762), dotter till Peter den store. Den första bron uppfördes år 1758 (under sjuårskriget) - och det var general Fermor som då lät göra en flytande brokonstruktion över floden Niemen. Först 1907 erhöll staden sin första fasta bro. "Fantastisk ingenjörskonst" löd omdömet. År 1944 var sagan all.

Hermann Sudermann är tämligen bortglömd som författare idag. Sudermann föddes år 1857 i byn Matzicken i Ostpreussen. Idag tillhör området Litauen och det hus Sudermann föddes i har gjorts till muséum.

Sä här skrev jag om Sudermanns novell "Resan till Tilsit" för något år sedan: (Senaste svenska översättning är från år 1918....)

"Wilwischen ligger vid haffet*. Alldeles tätt invid haffet ligger Wilwischen. Och när man kommer från det stora vattnet och vill vika in i floden Parwe, då måste man förbi husen så nära att man känner sig frestad att ta ett par lökar- det duger också med kålrötter- och slå in fönstren med, där man sitter i båten." * haff= Haff (ty.) är en bukt med bräckt vatten av låg salthalt på grund av inströmmande flodvatten. Den är skild från havet av öar eller en smal landtunga (näs). Förekommer längs Östersjöns södra kust, framför allt Kuriska sjön, Frisches Haff och Stettiner Haff.
Strandsjö och lagun är i svenskan närmast synonyma begrepp.

Så tar berättelsen fart genast- den handlar om det äkta paret Balczus-fiskaren Ansas och hans Indre. De har levt lyckliga i flera år och har tre små barn- men så städslas den lömska pigan Busze som har stor likheter med Belzebub själv. Ansas blir helt förhäxad och tillbringar både nätter och dagar hos henne. Indre tiger och lider. Riktigt otäckt blir det när Busze lockar Ansas till att lönnmörda Indre- men den kloka Indre förstår vad som är i görningen på den där resan till Tilsit... (som Ansas har dragit med henne på). Det är hjärtskärande att följa den stackars kvinnans tankar och rädslor under färden. Slutet blir som sagt oväntat.

 

Man kan också läsa om Tilsit i Per Högselius bok "Östersjövägar" - han skriver om stadens rika kulturliv- om Johannes Bobrowski, Max von Schenkendorf och Hermann Sudermann. Bobrowski växte upp i just Tilsit och Högselius citerar från en av hans dikter:

 

Im Regen schlief ich,

im Regenröhricht erwacht ich.

Eh es blättert, seh ich den nahen Mond,

hör ich den Zugvogelschrei,

den Lufterschütterer, den weissen

Schrei, der die Luft zerschlägt.

 

Idag finns det ingen stad med namnet Tilsit. Sudermanns bok skulle väl fått heta "Resan till Sovjetsk" om den skrivits idag och det är väl inte troligt att Sovjetsk blir Tilsit så länge Ryssland styrs av mannen med de spända musklerna.

 

Flera tyska torsdagar: Mimmimarie skriver om Det nakna ögat av Yoko Tawada och hos Bokmoster kan man få en mängd fina tyska boktips!