"The Bridge of the Golden Horn" är del två i en trilogi (den första delen har titeln "Life is a Caravanserai" och handlar om huvudpersonens barndom). I "The Bridge" får vi möta henne, för det är en hon, när hon är 16 år gammal och på väg ut i vuxenvärlden. Teaterdrömmar och brist på pengar för en ordentlig utbildning på scenskolan i Istanbul får den unga kvinnan att skriva på ett ettårskontrakt med en radiofabrik i Berlin (hon ljuger så klart om sin ålder) och så bär det iväg mot en främmande värld. Efter en lång och mycket tröttsam resa landar hon så mitt i det okända och hyses in - tillsammans med många andra landsmän- på ett "hossel".
Det tyska språket är svårt och hon försöker lära sig genom att läsa tidningsrubriker (det går trögt). Fabriksarbetet är enformigt och boendet inte särskilt upplyftande- och som hon kan berätta, Özdamar! Tala om utförliga och ingående personbeskrivningar- och iakttagelseförmåga in i minsta detalj. Här varvas lesbiska kusiner och sprakande morgonrockar och inrökta toaletter.
"One day we three girls went into a pub for the first time. It was snowing outside. Men were standing at the bar. The men asked in English:"Where are you from? Rezzan and I could speak some English, and Rezzan replied: "From the North Pole, we are Eskimos, our sledges are outside".----
"The communist hostel warden gathered us all in the hossel lounge, addressed some women now as 'Children,' others as 'Sugar' or 'Sugars' and redistributed the women in the rooms. Now the children lived with children, sugars with sugars, donkeys with donkeys, whores with whores."
Så vaknar den unga kvinnan långsamt och öppnar sig mot livet- hon reser till Paris och blir förälskad- blir av med sin oskuld- ("You must sleep with men. Free yourself of your diamond, if you want to be a good actress. Only art is important, not the diamond.")- och hennes politiska medvetenhet börjar också ta form. Detta är 60-tal och världen står i brand. Vietnamkriget härjar och protesterna är starka och skarpa. Benno Ohnesorg mördas och kvinnan minns den dagen och behåller blusen hon bar då. "Den blusen hade jag på mig när Benno Ohnesorg sköts ihjäl".
"The Bridge of the Golden Horn" är en sällsam bok- och Emine Sevgi Özdamar är en sällsam författarinna. Jag är djupt berörd och djupt imponerad- främst då av hennes enorma berättartalang men också av språket. Man lever med huvudpersonen och man reser med henne både genom länderna och genom livet. För mig som har upplevt 60-talet är detta en så levande beskrivning: så här var det- men det primära i romanen är den unga kvinnans väg och totala uppvaknande. En helt oförglömlig berättelse och en oförglömlig läsupplevelse- framför allt.
Låt oss få den här boken på svenska. Jag ber.
