John Banville tilldelades Bookerpriset för den här romanen som även finns i svensk översättning (2008) "Havet". Jag har läst på engelska och jag är mäkta imponerad.
Vad är det vi minns och varför och hur hanterar vi våra minnen? "The Sea" är en tredimensionell väv bestående av två trådar ur det förflutna och en som följer det som kallas vårt här och nu. Berättaren är Max Morden en konsthistoriker som nyss blivit änkling. Max gör en resa bakåt i tiden genom att åter igen besöka den ort och den plats där han tillbringade en sommar i sin barndom. Den sommaren kom att förändra mycket för honom och minnena pockar och kan inte längre trängas undan. Samtidigt tänker Max på Anna, hustrun, och hennes liv och framför allt hennes långsamma död i cancer.
Atmosfären i romanen är grå, dyster och havet är inte ett välkomnande hav- det är ett hav som tar mer än det ger men det är också en sista tillflykt för rotlösa och olyckliga människor.
"I imagine an old seafarer dozing by the fire, landlubbered at last, and the winter gale rattling the window frames. Oh, to be him. To have been him."
"They departed, the gods, on the day of the strange tide. All morning under a milky sky the waters in the bay had swelled and swelled, rising to unheard-of heights, the small waves creeping over parched sand that for years had known no wetting save for rain and lapping the very bases of the dunes."
Så lyder inledningen och visst är språket mäktigt- vackert, ja, nästan hotande för det tränger sig verkligen på. Det går inte att värja sig.
Max har alltså tagit in på ett luggslitet och underligt pensionat "Cedars" men pensionat har det inte alltid varit för just det här huset var en gång sommarbostad för familjen Grace (Herr och fru med två barn (tvillingar) och barnsköterskan Rose. Max förflutna är intimt förknippat med detta hus och så rullas historien upp i långsam takt. Det är tidvis ganska obehaglig läsning men författaren är så skicklig i sina formuleringar att man dras in i detta mystiska skeende direkt. Långsamt måste man läsa för det här är en bok som kräver koncentration- för den skull är den inte det minsta tråkig.
Så vävs de tre trådarna samman- sida för sida till det oväntade slutet. Max, familjen Grace och Rose- hustrun Anna....(även dottern, Claire) Allt blir dock förklarat och Max kommer "hem"- väven blir färdig.
Tidningen the Guardians recensent liknar Banvilles sätt att skriva vid Becketts (ja, även Prousts). Jag tycker att Banville är mera lättillgänglig och konstaterar att detta är en författare jag kommer att vilja läsa mera av.
