The Visitor av Maeve Brennan

Maeve Brennan hade en orolig barndom och uppväxt. Hon föddes 1917 och hennes far, Robert Brennan, satt då i fängelse för sin medverkan i påskupproret. Så småningom blev han den irländska fristatens förste ambassadör i Washington DC och år 1934 flyttade hela familjen Brennan till USA för att återvända till Irland igen år 1944. Maeve Brennan stannade dock kvar i USA och hon fick arbete på tidningen New Yorker som skribent.

Ett olyckligt äktenskap (mannen visade sig vara alkoholist) och åtföljande skilsmässa fick Maeve att känna sig extra rotlös och under sina tjugo sista levnadsår bodde hon antingen i "New Yorkers" damrum eller på olika mentalsjukhus.

Efter hennes död, i slutet av 1990-talet, började Brennans böcker (mestadels novellsamlingar) uppmärksammas igen och nya utgåvor trycktes upp.

"The Visitor" är en kortroman eller en lång novell- och man antar att den skrevs någon gång under 1940-talet. Manuskriptet återfanns först långt senare.

Den 22-åriga Anastasia King, som nyligen mist sin mor (fadern är redan död) återvänder till sin barndoms Dublin efter att ha bott i Paris under flera år (med modern). Hon anländer till sin farmors stora hus och hoppas få en bostad och tillflykt där. Alla förhoppningar grusas- farmodern visar sig vara en kall och egoistisk dam som inte vill eller kan glömma att Anastasia en gång som 16-åring valde att bo med sin mor (som lämnade fadern).

Anastasias värld krymper ihop undan för undan- väggar och hus sluter sig kring henne som bläckfiskarmar. En äldre väninna till Anastasias mor ger ett visst hopp om bistånd men detta hopp dör snabbt- Anastasias sorgliga öde verkar vara beseglat.

På lite över 80 sidor lyckas Maeve Brennan beskriva en ung kvinnas inre sönderfall och hon lyckas också teckna ett makalöst subtilt otäckt porträtt av en gammal, bitter och totalt egoistisk kvinna. "The Visitor" är en berättelse om två kvinnor- en ung och en gammal och de delar ett gemensamt öde: den totala existensiella ensamheten.

"Home, is a place in the mind... It is a silly creature that tries to get a smile from even the most familiar and loving shadow. Comical and hopeless, the long gaze is always turned inward."

Så här skriver Clare Boylan i bokens utmärkta förord: " Brennan doesn't just write about loneliness. She inhabits it. She exhibits it. She elevates it to an art form."

En del av Dublin-förorten Ranelagh av idag (Ranelagh var den plats dit Maeve Brennan oftast förlade sina noveller). Fotot är lånat.

Det kom en bok...

En lång novell eller en kort roman- ett litet mästerverk som skrevs någon gång under 40-talet men som sedan glömdes bort och inte kom fram i ljuset förrän nära 50 år senare. Atlantic Books har gett ut- en kopia har gallrats från ett bibliotek i Edinburgh och nu har alltså denna stora lilla roman/novell hamnat hos mig. Maeve Brennan (som var nummer 8 bland Irish Independents stora irländare) har skrivit. Jag läste och läste och glömde bort både tid och rum- och ja, jag ska försöka samla mig till några rader om denna sorgliga berättelse så snart jag kan. Jo, hon kan skriva, Maeve Brennan.....

"Great Irish Writers": No 8

Som nummer åtta i raden av stora irländska författare kommer (enligt Irish Independent) Maeve Brennan. Henne hade jag inte hört talas om och jag började genast söka information.

Maeve Brennan (1917-1993) föddes i Dublin (Ranelagh) - hennes föräldrar var mycket involverade i Irlands frihetskamp och fadern, Robert Brennan, dömdes till döden för att ha deltagit i påskupproret 1916. Straffet omvandlades till fängelse (när Maeve föddes satt pappan inlåst). Familjen kunde utvandra till USA år 1934 och där stannade Maeve kvar. (Mamman och pappan återvände till Irland år 1944). Det blev en mycket orolig barndom för Maeve och hon fick själsliga sår som aldrig läktes.

Precis som sin far blev Maeve journalist och hon hade en framgångsrik karriär. Hon skrev bland annat för "Harpers Bazaar" och sedan för "The New Yorker". År 1950 fick hon sin första novellsamling publicerad och noveller var det hon specialiserade sig på. En av hennes mentorer var den amerikanske författaren William Maxwell.

Maeve Brennan var både vacker och begåvad- och "wit-beauty-style" anges som hennes kännetecken. Hennes författarstil har liknats vid Flauberts och Tjechovs.

Maeves sista år blev mycket svåra- hon började visa tecken på själsliga störningar och hon tillbringade långa tider på mentalsjukhus och hon levde som hemlös och helt utfattig. Hon dog på ett "nursing home" år 1993. Då var hon 76 år gammal.

Efter sig har hon lämnat både en självbiografi och flera novellsamlingar och även en kortroman. Under senare år har hon "återupptäckts" i flera länder och hennes verk finns att få i relativt färska översättningar både på tyska och på franska. På svenska kan jag däremot inte hitta något, tråkigt nog.

Jag har beställt hennes "The Springs of Affection" som är en novellsamling med undertiteln "Stories from Dublin". Jag är mycket spänd på att läsa något av denna författarinna.