Från andra sidan sundet

Snart är det dags för en tur till de få kvarvarande fysiska bokhandlarna i Köpenhamn. Böcker inhandlas definitivt bäst i levande miljö, med fyllda bokbord och dito höga hyllor. Jag har ” läst på” och har en liten lista på det jag vill kika närmare på men sen finns det säkert så mycket annat också....

Hanne Marie Svendsen har fyllt 85 och genom åren varit mycket produktiv med pennan. I ”Mellem regndråber” tecknar hon ner både minnen och drömmar men främst tror jag att detta är en bok om sorg och om det som min gode vän på berget i Killiney kallar ”the last chapter”.

En ny diktsamling av Peter Poulsen kan jag inte motstå och vilken härlig titel!

En släkthistoria och en resa genom Danmarks nittonhundratal. Gränser som flyttas - brytningstider.

Stäpp och flod

Dimmig morgon på floden Sheksna ( fotot är lånat).

Stäpp och flod är Rysslands hjärta och jag har varit där under en kort stund, mitt i Konstantin Paustovskys värld. I novellen ” The Dog-rose” reser den unga Masha Klimova från Leningrad till Kamyshin vid nedre Volga för att börja sin första anställning vid en kolchos. Färden går längs den mäktiga Volgas bifloder och det är en magisk, förtrollad värld som Masha träder in i. Här spelar näktergalarna, pillöven doftar och nyponrosorna blommar i gläntorna. För Masha blir resan en väg till nya världar och i flera avseenden. I resor ingår oftast också flyktiga möten, möten som ibland glöms bort men som också kan etsa sig fast. Paustovsky väver ihop natur och människa till en skimrande väv, och åh, vilken mästerlig berättare han är. ( Översättaren måste dock ha satts på svåra prov för Paustovsky har fyllt sin novell med många växter och djur). Jag önskar att jag behärskade det ryska språket för då hade jag haft tillgång till det mesta som denne författare har skrivit.

Den här lille gynnaren (en springråtta) går troligtvis ett sorgligt öde till mötes i Paustovskys berättelse.

Ryska strövtåg

Det är inte mycket som går upp mot de ryska klassikerna och jag har letat fram Ivan Turgenevs ”Vårflöden” ( fast jag väljer den engelska översättningen av Leonard Schapiro). En historia om kärlek och passion och om att låta förståndet styras av känslorna.

Nina Berberova blev över nittio år gammal och dog i exil ( i USA). Det dröjde innan hennes författarskap uppmärksammades i Sverige och först under 1990-talet slog hon igenom på allvar här. Jag tror nog att flera av hennes böcker finns tillgängliga ännu på våra bibliotek. Jag läser just nu en av hennes noveller ”The murder of Valkovsky” i samlingen ” Russian Émigré Short Stories from Bunin to Yanovsky”.

En tur längs kusten

Vy över Trelleborgs hamn - en gång för länge sedan. Förevigad av Hugo Salmson.

Trelleborg i trettio graders hetta är ingen njutning men vägen dit är säkert en av Sveriges vackraste. Vågorna slog mot stenar och stränder, ålakråkorna vilade sig i solgasset och vägen var i det närmaste bilfri. Den stora semesterinvasionen är över för säsongen. Mitt ”måste-ärende” var snabbt avklarat och jag unnade mig (trots bastuvärmen) en liten stadspromenad. Tyvärr har Trelleborg drabbats hårt av butiksdöden och på den långa Algatan gapar det tomt i många gamla affärslokaler. Bokhandeln kämpar dock tappert vidare och naturligtvis kunde jag inte motstå frestelsen- det blev ett besök. Ut kom jag med en liten packe och i den ingick ”Fransysk visit på skånskt vis” av Hans Janstad. Janstad skrev under flera år kåserier i tidningen Arbetet med rapporter från livet i både Provence och den skånska sydkusten. Konstnär är han också och boken är rikt illustrerad med de egna verken. ”En annotationsbok” kallar författaren sitt alster och förklarar: ” i en sådan antecknade man dag för dag olika händelser, stora som små.”
Jag kommer nu att kasta mig in i annotationerna som börjar i det vackra Provence ( merparten av anteckningarna rör just Provence men man får även ta del av livet kring Smyge och en liten snutt av Tjeckoslovakien).

En magisk (lånad) bild från cisterciensklostret i Thoronet i närheten av Cabasse i Provence.

I sommarens sista suck

Klostret vid Grotta Ferrata av Pierre Athanase Chauvin

Sol och värme igen för ett par dagar men sommaren är på väg bort trots den dallrande hettan. På läsbordet växer högarna, glömda bokskatter har hittats och bidrar till oredan i rummet - men- överflöd av böcker är en trevlig oreda och speciellt gläds jag över att återstifta bekantskapen med den danske konstnären Johan Thomas Lundbye och hans dagböcker. Den gudarna älskar dör ung och gudarna måtte verkligen ha älskat Lundbye för han blev inte ens trettio år gammal. Död av ett vådaskott innan han kunde delta i det krig han tänkte dra ut i år 1848.

År 1843 besökte Lundbye en konstutställning på Charlottenborg där han föll i trance inför Pierre Athanase Chauvins landskapsmålningar från Italien. ” Naar jeg ser Sligt er det som jeg aldrig havde havt Pensel i Haand, og jeg kun kan glaede mig ved at vaere bleven Maler forsaavidt, at jeg som saadan ret kan skjønne paa det Deilige i slige Arbeider.—- Kunsten er alvorlig og jeg troer det gaaer med Kunstneren som med en Kaktus, den maa ved Tørke og sandet, stenet Jord pines til at skyde sin deilige Blomst.”

 Johan Thomas Lundbye (1818-1848).

Ararat

Konstnär: Gevorg Bashinjaghian

Ett mytomspunnet berg, en inspiration för poeter, en sovande vulkan och en mäktig symbol för ett folk- det armeniska. Ararat ligger i östra Turkiet men med sin blick riktad mot Armenien.

Serafim Seppälä är ortodox munk, författare och översättare och han har skrivit flera böcker om Armenien och dess historia - denna är den enda som hittills finns i svensk översättning. ”Urgammal kristendom och rik historia” skriver Ann-Sofie Öist i sin recension i Hufvudstadsbladet. Boken innehåller tolv kapitel och letar sig framåt i tiden från trehundratalet och till våra dagar. Den känns som ett måste att läsa.

Resan till Armenien

” På ön Sevan, som utmärkes av två ytterligt vördnadsbjudande byggnadshistoriska minnesmärken från sexhundratalet samt nyligen utdöda nedlusade eremiters jordkulor, tätt bevuxna av nässlor och tistlar fast inte mer skräckinjagande än vanvårdade matkällare, levde jag en månad, njöt av sjöns vattenspegel på fyratusen fots höjd och försökte vänja ögat vid att betrakta det tjogtal gravstenar, som låg utkastade likt en blomsteräng mitt bland de nyrenoverade och föryngrade klosterdormitorierna.”

Så börjar Osip Mandelstams reseberättelse ” Resan till Armenien”, som skrevs år 1930. Armenien har en tragisk historia - precis som Mandelstam. Poetens liv och öde skildras vackert och ingående i Birgitta Trotzigs förord och det finns dessutom ett slutord-skrivet av Bruce Chatwin. Tyvärr är boken slutsåld på förlaget (Alfabeta) så det exemplar jag nu håller i händerna hör vanligtvis hemma på ett av det stora bibliotekets magasin. Väl dolt för omvärlden men tack och lov ännu bevarat.

— till Asiens silverns horn, evigt flygande-
Armenien, Armenien!
Solens persiska mynt frikostigt slösande-
Armenien, Armenien!
                                    Osip Mandelstam ( översättning av Bengt Samuelson)

Sevan i slutet av 1800-talet. Ön är idag en halvö.

Tankar för dagen

Så kanske man får lov att på ett enkelt vis sammanfatta Michel Ekmans bok ” Jag tänker på nötskrikor” ( med underrubriken ” anteckningar”. Dagboksblad från vardagen i Helsingfors är en annan beskrivning och jag har sträckläst och glömt bort både tid och rum för jag lät mig dras med på författarens många promenader och resor med allmänna kommunikationer. Ekman missar inte mycket i sin omgivning och där andra går förbi med slö blick minns han och skriver ner. Med spets och underfundig humor tar han del av verkligheten som också blandas med nedslag i litteraturens, filosofins och, naturligtvis, naturens värld. En helt underbar bok och dessutom i behändigt format - lätt att ta med sig på de egna resorna och strövtågen.

Den lilla azurmesen får man träffa under läsningens gång. En sällsynt gäst i våra trakter.

En anteckning från augusti 2015: ” Möte med en vän”
” Få saker är bättre för humöret än att på sin promenad stöta på en gammal vän och få föra ett långt och innerligt samtal om sjukdomar, åldrande, död, dagspolitikens vidrigheter och de fullkomligt hopplösa framtidsutsikterna inom respektive yrkesliv. Lätt om hjärtat återupptar man sin vandring.” (s.83).

Michel Ekman är en finlandssvensk litteraturkritiker och han skriver för Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet. ”Jag tänker på nötskrikor” är utgiven på Schildts & Söderströms förlag (2019)

Äntligen i ny utgåva

I höstens bokflod hittar jag  "Framgång", en ganska omfattande berättelse om mod, integritet och om hur det är att leva under hot om våld och förtryck. Martin Krüger är chef för ett museum i München och han har fräckheten att ställa ut konst som inte uppskattas av makthavarna. Det kommer att sluta illa men beskrivningen av vägen dit tror jag är mycket läsvärd och framför allt tankeväckande för alla oss som lever i tider då yttrandefriheten på nytt hotas å det grövsta.

"Erfolg" som är den tyska titeln kom ut år 1930 och sedan igen år 1934 hos Querido förlag i Amsterdam. Lion Feuchtwangers böcker brändes på bokbålen i Tyskland år 1933 och författaren själv tvingades i landsflykt. Till slut lyckades han ta sig till USA där han fick en fristad.

Lion Feuchtwanger levde mellan åren 1884 och 1958. Han ligger begraven på Woodlawn Cemetery i Santa Monica (Kalifornien).

Cyklande kvinnor

Erik Henningsen: Morgenturen från 1907.

Jag läser just nu Henric Bagerius bok ”Korsettkriget” och i ett av kapitlen handlar det om kvinnor på cykel ( eller för att använda just den tidens beteckning - velociped.) Under slutet av 1800-talet kom
cyklandet att bli allt mera populärt, de gamla höga tvåhjulingarna hade försvunnit och ersatts med velocipeden som var betydligt enklare att manövrera. Men- en cyklande kvinna stack ut i blickfånget och det ansågs förfärligt oanständigt att visa vristerna ( och - ve och fasa- högre belägna delar av benen). Att cykla i lång kjol var dessutom både farligt och obekvämt och speciella cykelkostymer började dyka upp.

Cykelturen kunde rent av bli till en liten modevisning.

Och här en bild på Annie Londonderry, den första kvinnan som cyklade jorden runt. Åren var 1894-1895.

Deutscher Buchpreis

Deutscher Buchpreis är tämligen nyinstiftat (2005) och vinnande bok tillkännages vid bokmässan i Frankfurt. Den långa listan har publicerats och den korta kommer mycket snart. Jag har hittat två böcker som jag tycker verkar lite extra intressanta.

Norbert Scheuers ” Winterbienen” tilldrar sig under krigsåret 1944 och som titeln anger har bin en mycket betydelsefull roll i romanen. Huvudpersonen använder sig av binas värld när han smugglar ut
judar från Tyskland till Belgien. Platsen där bin och människor möts är die Eifel och det lär ju inte göra boken mindre läsvärd. Som jag förstått det bygger berättelsen på verkliga händelser.

Herkunft av Sasa Stanisic kommer förhoppningsvis att bli översatt till svenska - Stanisic är nämligen redan mycket väl etablerad i översättningsvärlden och hans ”Efter festen” finns säkert att hitta på de flesta bibliotek. ” Herkunft” beskrivs som en hybrid mellan biografi och roman och lite till. Stanisic har hur som helst mycket att berätta om sin egen historia som började i Bosnien-Hercegovina år 1978. När kriget kom flydde Stanisic till Tyskland med sin familj och numera är han bosatt i Altona.

Bokmässan i Frankfurt äger rum mellan den 16 och 20 oktober.

Åter i trädens värld

Om träd och om trä handlar Gunnar Wetterbergs bok och här kan man läsa om precis allt som hör   svensk skog och svenska marker till - från hedenhös till framtiden. Jag har fastnat i kapitlet om granen och boken som jag tycker är speciellt intressant. Gran och bok kom sent till vårt land och de har en hel del gemensamt, framför allt är de båda skuggtåliga och förtryckande. Granen har varit en fenomenal vandrare och från nordost (Sibirien) kom den hit för drygt 4000 år sedan med en sydgående rörelse på några hundra meter om året. Man får nästan skrämselhicka för granskog är både mörk och ogenomtränglig, lite i stil med ” intet gräs kan växa där Attilas häst har dragit fram”. Att köra på riksväg 23 från Hässleholm till Växjö ,exempelvis, är ingen höjdare vad gäller omväxlande natur. Gran, gran och åter gran. Carl August Ehrensvärd skaldade ” Beskåda detta otäcka land, och utvisa en enda prick som är vacker.”
Boken som står så vacker i sin skira grönska om våren blir sedan snabbt till ett ogenomträngligt täcke men veden är utmärkt att elda med och en gång var boken ett kungligt och privilegierat träd. På 1930-talet började man tillverka glasspinnar ( i Arkelstorp av alla platser) och bokträ är både hårt och utan bismak så det användes. Boken är sedan åren 1973 och 1994 ett skyddat träd och räknas till ädellöven. Den som avverkar ädellöv måste plantera nytt. En som ogillade boken var Harry Martinson som skrev: ”Marken var lövkvävd och död. Skogen växte på en jämnstruket slät och kylig mark, källarkall och boklövsbelagd, satt under diktatur. De glatta stammarna var kalla som kallsvettiga pannor.”
Wetterbergs bok är mycket lärorik och synnerligen allmänbildande vad gäller både samhälle och natur. Den får ligga kvar på läsbordet ett tag till.

Dags att ta fram klassikerna

Av sommarens många turer var nog den till Åhus den mest inspirerande vad gäller böcker och läsning. Nu har jag hamnat i Birgitta Trotzigs värld och jag började med att läsa ”En berättelse från kusten” som jag tyckte väldigt mycket om. Nu ligger ” Dykungens dotter” på mitt läsbord, med inte så många sidor kvar att njuta av. Berättelsen är mörk och tung men med ett språk som har en alldeles säregen lyskraft. Birgitta Trotzig har hämtat motivet till boken från en saga av Hans Christian Andersen, ” Dyndkongens datter” och jag tänker att det är dags att leta i hyllorna.

Med blicken riktad österut

Hösten gör sitt intåg. Begynnande mörker, svalare vindar och dags att tända levande ljus igen. Det är också dags att leta upp en del nytt (och gammalt) att lägga på läsbordet. Jag är mycket nyfiken på Michel Ekmans ” Jag tänker på nötskrikor” - jag läser att temat är livet i Helsingfors och då mest det som kallas för det ” lilla livet” och om att försöka finna sig till rätta i en allt mer förvirrande värld.

Raija Siekkinen (1953-2004) fick extra mycket beröm för sina noveller men hon skrev även romaner. Många av hennes verk finns översatta till de stora språken och även till svenska. Har jag tur hittar jag till exempel ” Kvinnan på ön” på något biblioteksmagasin (eller antikvariat.)

Det fria ordet

Sokrates död. Målning av Jacques-Louis David.

Den amerikanske journalisten och författaren I.F. Stone (1907-1989) var en mycket ivrig och stridbar kämpe för det fria ordet. På sin ålders höst satte han igång att skriva om Sokrates, framför allt om hans död och den rättegång som ledde fram till slutet. Historien är fylld av martyrer för det fria ordet och Sokrates är en av de första och mest kända av dem.

Inne på biblioteksmagasinet hittade jag den svenska översättningen av Stones klassiker ”Rättegången mot Sokrates” och nu ska jag bege mig till Athen som det var år 399 före Kristus. Det var nämligen då som Sokrates tömde giftbägaren. Hur kunde det komma sig att ett samhälle (som utgav sig för att vara demokratiskt och med yttrandefrihet som en viktig ingrediens) kunde sätta igång en sådan process och med ett sådant avslut? Det försöker Stone att förklara i sin bok.

” Det måste åter bli accepterat att samhällen blir uthålligt stabila och hälsosamma genom reformer, inte genom tankepoliser; detta innebär att det måste finnas fritt utrymme för så kallade subversiva uppfattningar, det vill säga varje uppfattning som undergräver en rådande uppfattning. Att hindra subversion är att hindra fredliga framsteg och att inbjuda till revolution och krig”.
I.F. Stone

Dammgatan 23, Ystad

Charlotte Berlin. Fotot är taget av den danske fotografen och målaren Johan Peder Bless.

Den sista sommarutflykten för året gick till Ystad som mötte upp med regn och gråa skyar. Här vandrade vi runt i de trånga gatorna bland små söta hus som fortfarande var inbäddade i blomsterprakt. Ett av resmålen denna dag var Charlotte Berlins museum som ligger precis bakom turistbyrån och konstmuséet, väldigt centralt. Charlotte Josephina Euphrosyne Aurora Constantia Berlin föddes in ett välbärgat hem, dotter till en rådman och hon levde mellan 1841 och 1916. Charlotte kom att bli en synnerligen duglig kvinna och hon skapade sig en mycket god tillvaro på egen hand. Vid föräldrarnas död ärvde hon deras fastighet som hon sålde och för pengarna investerade hon i ett nytt hus med adress Dammgatan 23. Här levde hon sedan ensam med hushållerskan Ingrid och idag kan man alltså få en inblick i Charlottes liv och tillvaro i det vackert bevarade hemmet. En intressant kvinna var hon sannerligen och mycket före sin tid med ett nyfiket intresse för alla nya tekniska landvinningar  (telefon  lät hon installera väldigt tidigt, till exempel). Hon hade även ett väl utvecklat sinne för affärer och såg till att göra goda aktieinvesteringar.
Under sommartid och fram till den 6 september visas hemmet upp vid flera tillfällen dagligen av mycket kunniga guider. Charlotte Berlins hem är en verklig pärla bland muséer och naturligtvis kunde jag inte motstå frestelsen att köpa ”Den högst originella fröken Charlotte Berlin” , en rikt illustrerad bok där man får lära sig mycket om både Charlotte Berlin och den tid hon levde i.

Fransk utsikt

Fönstret heter tavlan, kort och gott. Konstnären är Pierre Bonnard.

På Glyptoteket i Köpenhamn visas just nu och fram till en bit in i september en utställning med många av Bonnards verk. ”The colour of memory” är namnet och det passar mycket bra för Bonnard målade helst från minnet. ”Fönstret” ovan väcker många tankar och även en viss nostalgi. Vilken underbar utsikt över takåsar och så ljuset som strömmar in i rummet. Ett brev ska skrivas med stålpenna och bläck och det ligger en bok på bordet.

Det känns väldigt lämpligt att börja läsa en roman av Colette som jag hittat inne i biblioteksmagasinet.

Den svenska titeln är ” I bojor” .

När ljungen blommar

är sommaren slut. Så har jag alltid känt och nog förebådar den rödvioletta prakten en annan årstid. Ett stenkast bort från mig finns den stora heden, ett naturreservat, som just nu är ett stort täcke av blommande ljung- ett underverk i sig och något att stanna till inför och långsamt ta in. Här, vid vårt lands yttersta kant är det dags att möta en mörkare årstid. Jag har fyndat på bibliotekets lilla antikvariat där jag hittade en diktsamling av bygdens store poet, Anders Österling. Jag fastnade för den här dikten.

Sommaren, redan förbi,
har tänt som en skön paradox
ett sista fyrverkeri
av gullris och purpurflox.

Det slocknar i soldränkt svall
med tystnade humlor och bin,
när mörkrets tidiga fall
drar ner sin svarta gardin.

Och årstiden stupar brant
men Jupiters planet
står som en krondiamant
och strålar av evighet.

Från dikten ”Slutblommat” i Vårens löv och höstens (Bonniers förlag, 1955).

Magasinsletning

Jag läser helst böcker som har en del år på nacken och jag vet att biblioteksmagasin och antikvariat döljer otaliga skatter bland hyllorna. Hyllor som tyvärr är rätt oåtkomliga för rent fysisk ”kontroll” för de största bokmagasinen är väl tillslutna och städernas antikvariat har blivit digitaliserade ( som det mesta i denna nya sköna värld). Än så länge tillhandahåller biblioteken den utmärkta tjänsten fjärrlån och jag har börjat att beta av en liten önskelista. Näst på tur blir nog Henry Roths roman från 1934, ”Kalla det sömn” som skildrar en ung judisk pojkes uppväxt i New York runt det förra sekelskiftet. Boken fick mycket goda recensioner på sin tid men glömdes sedan bort men ett antal dekader senare blev den återupptäckt ( som författaren). Henry Roths familj kom från trakterna av Stanislau i Galizien och emigrerade till det stora landet i väster omkring år 1908. Brooklyn blev den första boplatsen och det är här ” Kalla det sömn” utspelar sig.

En berättelse från kusten

En bild från den så kallade apokalypstapeten som finns att beskåda i Angers. Fotot är lånat.

Jag har läst Birgitta Trotzigs roman ” En berättelse från kusten”, utgiven 1961 på Bonniers förlag och tack och lov inte utgallrad från det lokala biblioteket.

 År 1460 föds ett oönskat barn, en flicka, i Aos (Åhus) i det som då var östra Danmark. Medeltiden är mörk här och världen hård och grym vilket Merete (som flickan heter) snart får erfara. Merete är bara en av flera personer som får inta huvudpositioner i denna apokalyptiska värld - här finns också den rike och mäktige Lavst Peder hans unga fru Apelone, munkar och lösdrivare. Berättelsen för tankarna till Uppenbarelseboken och apokalypsens ryttare och människan går mot döden var hon än befinner sig.  Ingen skonas och även om vi befinner oss mitt i ett medeltida mörker känns boken tidlös. Birgitta Trotzigs språk är rikt och målande, oändligt vackert och så skiner det som ett starkt ljus mitt i mörkret.
”Det är nu senhöst. Dagen lutar mot sitt slut. De låga, bjärta solstrålarna faller över det frostätna höstgräset: jordens sista ljus innan utslocknandet- flammande, klart och starkt men dött, redan med allt det skapades verklighet nästan helt borttärd ur det. Liksom utfrätt. Och starkt i kraft av någonting annat, en annalkande obekant värld. Må inte den som är på taket stiga ner. Må inte den som är i plogfårorna vända om för att taga en mantel. Nu lyser havet i kvällningen som en dyrbarhet, lysande svartblått och guld. Den lysande dyrbara kölden, så värdelös. Barnen leket vid stranden, sand silar genom deras händer. Det är nu sent på hösten, sent på året, allting lutar mot det yttersta. Barnen leker vid stranden. Mörkret kramar jorden.”

”En berättelse från kusten” är en oförglömlig bok. Värd att läsas mer än en gång och framför allt värd att plockas fram från magasinet.

Birgitta Trotzig (1929-2011)

En stor översättargärning

Den senaste svenska utgåvan av Lawrence Durrells mästerverk ”Alexandriakvartetten” är från 2012 men översättningarna ( av kvartettens volymer) gjordes mellan åren 1958 till 1961 av Aida Törnell. Alldeles för ofta får översättarens namn och gärning vila i mörker.

Aida Törnell var en flitigt anlitad översättare och hennes produktion är sannerligen imponerande. Engelska var huvudspråket men Aida Törnell översatte också från franska. Semestrar kunde hon sällan unna sig och det var svårt att tacka nej till de uppdrag som närmast vällde in.
Jag citerar några rader från Svenskt översättarlexikon : ” Aida Törnell arbetade hårt, levde fattigt och bekymrade sig över de stränga villkoren för en översättare- samtidigt som hon var mycket engagerad i sitt arbete med att finna rätt bland språkets alla nyanser och detaljer.”

I den långa listan av Aida Törnells översättningar finns flera titlar som jag blir mycket nyfiken på och jag hoppas att utgallringsmonstret inte har gått alltför skoningslöst fram bland bibliotekens hyllor.

Ett italienskt familjedrama

Det råder inte precis något överskott på översättningar av italiensk litteratur. Beklagligtvis. Just därför var jag snabb att nappa åt mig Domenico Starnones roman ”Väsen” från bibliotekets nyhetshylla och det är jag mycket glad för. ”Väsen” är en både lättläst och tänkvärd berättelse om åldrande, barndom, relationer och livet i största allmänhet. Handlingen i korthet: Daniele är en 75-årig man som just har genomgått en större operation. Han arbetar fortfarande som illustratör och har en deadline som krymper alltmer och så ringer dottern från Neapel och vill ha barnvakt åt Mario som är fyra år gammal. Daniele blir inte över sig av lycka precis men han kommer inte undan. Det blir några mycket omvälvande dagar för både morfar och barnbarn och läsaren dras snabbt in i en intressant maktkamp för Mario är både brådmogen och påhittig. Domenico Starnone är en skicklig berättare och han har belönats med det prestigefyllda Stregapriset (2001). I svensk översättning finns också  ”Band”. Bazar förlag står bakom båda utgivningarna.
Jag är övertygad om att det kommer att skrivas en hel del om Domenico Starnones författarskap framöver.

Från kust till kust

Torget i Åhus ( fotot är lånat).

Det blev en resa tvärs igenom Skåne och så hamnade vi så småningom i Åhus, en plats fylld av historia och med vackra vyer mot Helge å. Solen gassade och vi pausade vid den gamla klosterruinen Sankta Annas kapell där det finns ett nyöppnat och mycket trevligt bageri (Klosterbageriet) med ”sommaruteservering”. Sankta Annas hospital grundades i början av 1500-talet och här fanns kapell, sjukhus, ålderdomshem och en rastplats för resande. Strax intill ligger Sankta Marias kyrka och när vi drack vårt kaffe blev vi påminda om tidens oändliga gång - klockorna kallade till begravningsgudstjänst.
Några steg längre bort hittade vi torget och rådhuset som idag hyser ett litet men mycket sevärt museum. Turen avslutades vid hamnen med segelbåtar och storslagna villor. En i allt mycket lyckad utflyktsdag. Från biblioteket har jag nu beställt Birgitta Trotzigs roman ” En berättelse från kusten” som har 1500-talet som fokus och jag tror att det är dyster läsning, men också en bild av en verklighet som det knappast går att värja sig mot.

Den här boken är jag rejält nyfiken på. Åhus var en gång en mycket viktig plats.

Korståget mot korsetten

Bokhandlaren talade sig varm för Henric Bagerius ”Korsettkriget” men just vid det tillfället var packningen redan för tung och jag tvingades skjuta på det eventuella inköpet. Nu har jag äntligen boken på mitt läsbord och kan ta del av en mycket speciell och intensiv kvinnokamp som startade i slutet av 1800-talet. Kvinnorna började då göra uppror mot ” det franska hälsovådliga modet” och en enklare och bekvämare klädedräkt förespråkades.

Denna sommar har många tagit sig till Kulturen i Lund för att se på Katja of Sweden-utställningen där, så även jag. Väninnan och jag traskade också upp på andra våningen där man har en permanent visning av mode genom tiderna och där baxnade vi båda inför en snörd kreation som gav bärarinnan en midja på inte så många centimeter. Jag antar att de inre organen måste ha stuvats om rejält och klämts ihop. Jag förstår att ett korsettkrig bröt ut.

Det kommer att ta mig ett tag att läsa Bagerius bok- rapport kommer vid senare tillfälle.

Inspiration från gamla kartor

Meldorf 1596

Kartböcker och böcker om kartor kan jag läsa och bläddra i hur mycket som helst. Reslusten väcks och då inkluderas tidsresorna. Många länder har upphört att existera som just länder men det innebär ju inte att de har försvunnit rent fysiskt och historien finns kvar - i skrift, eller om man har tur även i bild. Just nu fascineras jag av gränslandskapet där Jylland går över i Tyskland, det område som bär på så mycken tragik och där folk har tvingats leva med marscherande härar och skräck. Kartan ovan avbildar Meldorf i området Ditmarsken, här möter landet hav och inte vilket hav som helst utan den vilda Nordsjön. I Ditmarsken krävdes det kraft, mod och praktiskt kunnande för att överleva och Ditmarsken har en intressant historia som ger ekon in i våra dagar. Kanske var det här som den slutliga dödsstöten gavs åt Kalmarunionen när kung Hans i övermod attackerade det lilla landet med en stor här. Det gick åt fanders och nästan hela hären blev utplånad. Ditmarskarna öppnade slussar och så vällde vattnet in och skapade kaos. Året var 1500 och nyheten om det stora nederlaget spred sig snabbt och så följde uppror i resten av kung Hans rike.

Slaget vid Hemmingstedt år 1500. Konstnär : Max Friedrich Koch

I spåren efter en bortglömd konstnär

Sentinel Rock i Yosemite National Park. Akvarell av Gunnar Widforss.

Med hem från förra veckans bokhandelsbesök förde jag ett försvarligt tillskott till hyllorna. Ett av inköpen var ”Flyktkonsten” av Fredrik Sjöberg. Titeln lockade mig och nu är jag djupt försjunken i en sympatisk och ”annorlunda” levnadsteckning av konstnären Gunnar Widforss (1879-1934). Gunnar Widforss är placerad i glömskans mörker här i Sverige men i U.S.A. är hans verk eftertraktade och han är känd som ” nationalparksmålaren”.I Yosemite hittade han sina älsklingsmotiv och den amerikanska naturen är som bekant inte av denna världen. Fredrik Sjöberg har grävt djupt i familjehistorien och har hittat brev, anteckningar och bilder som hjälper till att levandegöra den lågmälde konstnären. ” En historia om en försvunnen konstnär, om skönhet och förlorad kärlek”- så kan man läsa på bokens baksida.

Jorden runt på 80 träd

Jag kunde inte motstå frestelsen utan slank in i en av de få kvarvarande bokhandlarna i en större skånsk stad. De ovanligt välfyllda hyllorna tog sin tid att gå igenom och natuligtvis kom jag ut ganska tungt lastad. Nu njuter jag av Jonathan Droris trädodyssée som går jorden runt och som är utsökt vackert illustrerad.

En blommande gren av det hälsobringande nimträdet. Nimträdet växer i Indien och det klarar sig utmärkt i både torka och mager jord. De små vita blommorna doftar gott och lockar till sig bin och andra pollinerande insekter - ur frukterna utvinns olja som används medicinskt. En nimkvist är en utmärkt tandborste, för att ge ett exempel. Skadeinsekter göre sig icke besvär med detta träd för oljan innehåller en avskräckande blandning av diverse ingredienser.

Jonathan Droris bok är lättläst, vacker och framför allt mycket lärorik och vem kan tacka nej till en så billig och bekväm jorden runt-resa?